HÄR OCH NU
Kommentar och reflexion kring
JOHANNES EVANGELIET

Margit Syring

Copyright 2005 Margit Syring

Kap. 10 Grinden och herden Joh. 10:1-42 1. Liknelsen, Joh.10:1-6 Kapitlet inleds med en liknelse. Den litterära genre, snarlik en allegori, som möter oss i denna för Mellanöstern så alldagliga bild ur livet, utgör ett gåtfullt svar på fariséernas fråga i slutet av förra kapitlet. Det är en fråga som är förknippad med händelsen då en blindfödd man fick syn. Fariséerna fördömde Jesu barmhärtighetsverk som sabbatsbrott, och de drev ut mannen som erkände Jesus som undergöraren. Budskapet i detta kapitel är ett trösterikt svar, inte bara till den blindfödde men nu botade mannen, utan till varje troende människa som blir utestängd från sin hemvana miljö på grund av sin tro på Jesus Kristus. Då båda liknelserna om Grinden och herden smälter samman till ett gemensamt motiv: herdemotivet (10:1-5). Jesus använder sig som alltid av ett uttrycksfullt bildspråk. Likväl konstaterar Johannes, att "de förstod inte vad han menade" (v. 6). Jesus vänder sig till fariséerna men också till mannen som fått sin syn. För de förstnämnda blev liknelsen en dom och för den senare gav budskapet hopp: fastän utesluten ur synagogan var han dock innesluten i Herdens omsorg. Budskapet är lika aktuellt för alla tider och i synnerhet där strid i andliga frågor uppkommer mellan oliktänkande och då främst mellan troende och icke troende. 2. Tillämpning på Kristus Jesus förtydligar sitt evangelium när han säger: "jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går ini genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd" (vv. 7-10) Jesus talar om sig själv. Han är både grinden och herden. Att gå in genom grinden betyder frihet - inte fångenskap. "Vi behöver sann frihet, inte blind likformighet eller slaveri … Sann frihet tillhör den kristna tron. Vårt liv kan inte följa den rätta stigen med mindre vi upplever denna frihet."1 Jesus hävdar att de religiösa ledarna hade misslyckats. De hade försummat sin plikt. De hade inte gått in genom grinden, men höll likväl före sin rättighet och myndighet över fåren. Jesus säger att den som inte går in genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe är en tjuv och en rövare. I sitt budskap utgår Jesus från profeternas förkunnelse med dess bildspråk: Jer. 23:1-4; 25:32-38; Sak. 11; Jes. 56:9-12; Hes. 34. Gud är Israels Herde (Ps. 80:1; Ps. 23:1; Jes. 40:1-2, 9-11) och den som blivit anförtrodd underherdens ämbete eller syssla måste vara trogen sitt kall. Men Israels herdar missbrukade sitt förtroende vid upprepade tillfällen och därför säger Herren: Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem (Hes. 34:23). Jesus bekräftar profetens ord då han om sig själv säger: "Jag är den gode herden" (Joh. 10:11). Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är lejd och bryr sig inte om fåren. (vv. 11-13). Jesus upprepar på nytt: "Jag är den gode herden" (v. 14). Inte en god herde bland många; han är den gode Herden som ger sitt liv för fåren. Han är den enda förbindelsen till det eviga livet. Vi måste själva uppleva den gode herdens omsorg och omtänksamhet i vårt liv, ty frälsningen är en individuell erfarenhet. Man måste själv gå in genom grinden - någon annan ingång till evigt liv finns inte. Jesus är Grinden. Jesus vill att vi skall förstå att den lejde herden inte tar ansvar för fåren. Han flyr när vargen kommer och fåren skingras. Alla som har kommit före mig, eller i mitt namn är tjuvar och rövare.2 Men när den gode Herden kallar känner hans får igen rösten. "… och de skall lyssna till min röst…" säger Jesus. Var annanstans demonstrerar den gode Herden detta tydligare än i berättelsen om den blindfödde men botade mannen som klängande till Jesus vägrar att lyssna till de judiska ledarnas röst. "… jag känner mina får, och de känner mig, likasom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren" (v. 14-15). Jesus den gode Herden känner vart och ett av sina får och fåren känner honom. Han ropar och kallar på sina får än i dag. Vart och ett av hans får reagerar på lockropet och sällar sig till den fårflock som är ledd av honom. Det finns många illustrationer som visar hur fåren lyssnar till lockropen. Från Thessaloniken kommer berättelsen om hur två olika fårhjordar blandade sig med varandra medan herdarna lugnt stod och samtalade. När de sedan skildes åt visslade vardera sin typiska lockton och fåren lystrade genast och följde sin egen herde. Vid ett annat tillfälle berättas om tretton får inneslutna i en inhägnad. Ägarna, man och hustru reste bort över ett veckoslut. När de kom tillbaka fanns endast ett enda får kvar i inhägnaden. Ägaren till fåren sökte överallt där fåren möjligtvis kunde uppehålla sig, men utan resultat. Han annonserade i dagstidningar, men ingen svarade på hans annonser. Fåren var och förblev borta. Sommaren gick och hösten kom när man brukade samla in fåren som varit på sommarbete. En grannbonde, fyrtio kilometer bort, hade en stor fårhjord, som skulle samlas tillhopa för att transporteras med slaktbilen till rätt destination. Slaktbilen kom och bonden gick upp på flaket och visslade på fåren. Alla lystrade och sökte sig upp på flaket utom tolv stycken får som lugnt fortsatte att beta. Ingen förmådde att få dem upp på flaket. Då kom bonden ihåg annonsen som han sett i dagstidningen några månader tidigare. Han ringde sin granne och frågade om han funnit sina får. "Nej", svarade grannen. Kom då och hämta dina tolv får, de betar här hos mig. Grannen kom och fåren lyssnade genast till hans vissling. Alla tolv kom upp på flaket och fördes—inte till slakteriet—utan till sin egen fålla. Berättelsen ovan illustrerar det nära förhållande som råder mellan den gode Herden och hans får. Om man bara ser en känslobetonad scen i herde motivet så har man inte till fullo förstått vad Johannes vill framhålla. Herde motivet uttrycker inte bara idyll; herdesysslan i gamla tider betydde både uppoffring och ensamhet. Herdelivet var ett hårt liv. Herden gick oftast ensam genom livet utan egen familj. Fåren var hans familj och hans liv. Han offrade sin egen bekvämlighet, sin egen lycka, sina egna framtidsplaner och sitt eget självförverkligande för andras välfärd och trygghet. Och i Jesu liknelse där han syftar på sig själv, så föregriper den gode Herden korsfästelsens skakande verklighet—där Herden ger sitt liv för fåren. Detta är vad Jesus syftar till då Han talar om att ge upp sitt liv för fåren.. "Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka" (v. 18). Varken romersk överhöghet eller judiskt bigotteri orsakade Jesu slutliga död på korset. Han gav sitt liv och det av fri vilja - inte till ödesdiger olycka för fåren utan till människornas räddning. En god herde behöver inte nödvändigtvis ge sitt liv för fåren. Han skulle ju leva för sina får - inte dö för dem. Den gode Herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd frågar inte efter fåren, men den gode Herden gör det. Jesus tillämpar liknelsen på sig själv. Såsom den gode Herden är han den som har omsorg om fåren och som räddar deras liv på bekostnad av sitt eget liv. När Jesus talade om sin makt att ge sitt liv och sin makt att ta igen sitt liv uppstod åter stridiga meningar. De flesta missade poängen i liknelsen. 3. Jesus förkastas Joh. 10:22-42 Ett nytt avsnitt följer med en kort anmärkning om att Tempelinvigningsfesten i Jerusalem nu skulle firas. Det var vinter och troligen ganska kyligt även i Solomons pelargång fastän skyddad för östanvinden vintertid. Johannes använder sig av tempelinvigningens symbolism för att med denna som utgångspunkt berätta om Jesu sista erbjudande om frälsning för judarna. Festen var en högtid som skulle påminna den judiska nationen om återinvigningen av Jerusalems tempel år 165/64 f. Kr. Templet hade profanerats på det skändligaste av Antiochos Epifanes, Syriens kung. Judas Mackabeus, Israels store ledare i kriget mot Syrierna, hade fördrivit fienden och åter satt i stånd altaret och helgat templet till Herrens ära. Genom att använda symbolismen av judarnas regelbundet återkommande tempelinvigningsfest leder Johannes våra tankar till den sista akten av Jesu frälsningserbjudande till den judiska nationen. Nu befann sig den judiska nationen åter i kris. Det romerska oket tyngde hårt på den nationella självkänsla . Hoppet stod till den kommande Messias som, enligt den allmänna förståelsen av profetiorna, skulle befria dem ifrån slaveriet under en främmande nation. Judarna firar än idag Hannuckah den 25 december då man uttrycker sitt hopp och sin glädje och ger varandra gåvor. Hannuckah, ljusets fest, är en symbol av judarnas länge närda hopp, att Gud skall återigen se till sitt folk och rädda dem från fienden. . Nu var det vinter, men lika ödesdiger var tidpunkten för judarna som ett folk som då Antiokus Epifanes våldsgärningar hotade att utplåna deras minne från jorden. Man förstod inte stundens allvar. Jesus hade varnat judarna, att de kommer att dö i sin synd om de inte tror på honom (Joh. 8:21, 24). Kanske var Jesus redan på väg att söka andra får (10:16): "Jag har också andra får…" Uttrycket "andra får" kan, enligt många bibeltolkare 3 hänvisa till dem bland hedningarna som var troende. Jesus säger, att "också dem måste jag leda…" Detta var Jesu sista offentliga vädjan, men Jesus blev förkastad och allt det han stod för. Själv helgar han sig för den död som väntar (v. 36). Till tempelinvigningsfestens rituella program hörde altarets återinvigning eller helgande. Johannes vill sannolikt, att vi skall i Jesus skall se uppfyllelsen av allt det som tempelinvigningen stod för. I Jesu lidandes historia och död på korset invigdes en ny tid för alla dem som tror på Jesus som Guds son..4 Den fundamentala frågan vid denna vintriga diskussion mellan judarna och Jesus gällde ingenting mer eller mindre än Jesu "Messiasanspråk" Jesus låter sina lyssnare förstå, att alla kan inte fatta att han är Messias. De som tillhör hans fårahjord kan se det och tro. Evigt liv är den gåva han ger sina får. Den som mottar Jesu gåva han skall aldrig förgås. Ingen kan rycka den som mottagit honom ur hans hand. Det stora med kristendomen är, Att förbli i Kristus är inte beroende av en människas svaga hållhake på Kristus utan av hans fasta grepp om var och en som tagit emot honom. Häri ligger hoppet för alla får som lyssnar till Hans röst, d.v.s. den som tror. För begrundan och samtal: Den moderna sekulära stadsmänniskan har möjligen svårigheter att översätta herdemotivet till dagens liv. Kan du finna nutida paralleller som är täckande? En av de mest älskade psalmerna i Psaltaren är den tjugotredje som börjar Herren är min herde. Reflektera över varför detta är så. Spalta upp psalmens rader och försök se vad konsekvensen är för dig i ditt liv Betoningen kan då läggas på olika ord ex. Herren är min Herde - mig skall intet fattas Kapitlet handlar om att ta emot och att avvisa. I stället för att se på detta som en historisk beskrivning av att 'hans egna inte tog emot honom' se på vad du själv kan ta emot av Jesu förkunnelse och vad du inte kan. I vilken grupp hade du varit om du i verkligheten lyssnat till Jesus under tempelinvigningens fest? Fotnoter till kap. 10 1. Heppenstall, I Guds närhet, 21. nov., s. 334 (Övers.: min egen) 2. "Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare." Tempusformerna "har kommit" och är" bildar motsättningar; den förstnämnda verbformen förfluten tid (aorist 2); den andra närvarande tid (presens) Crux interpretum ligger tydligen i frasen "före mig " (pro emou) Jesus syftar inte på profeterna som kommit till Israel "före Honom" för de var varken tjuvar eller rövare. (Joh. 10:1); Pro emou betyder snarare "i mitt namn", eller "i mitt ställe". Jesus tänker av allt att döma på sin samtids prästvälde , dvs. de som föreger sig vara ledare, men i själva verket är tjuvar och rövare (Jfr. Joh. 5: 37-47). Se Herman Ridderbos, The Gospel of John (Grand Rapids, Eerdmans, 1957), s. 507. Presens tempus antyder, att Jesus talar om sin samtids andliga ledare ; inte om föregående generationers profeter. Jämför också Morris, s. 507. Tanken är, att om vi vill leda andra till Guds fårfålla förutsätter detta, att vi själva måste först gå in i fållan. 3. Se bl.a. Ridderbos, The Gospel of John ,s. 362. Morris ser i uttrycket "andra får, som inte hör till den här fållan" en antydan till evangeliets världsvida räckvidd (s. 512). Se också B. F. Westcott, The Gospel According to John (Grand Rapids, Eerdmans, 1975, s. 155. "He has" other sheep, who even if they know Him not are truly His." 4. Se R. H. Lightfoot, St. John+s Gospel (Oxford 1956), citerad i Morris, s. 516, fn. 58. 3. Se Morris, s. 516, fn. 58.