Inkeri Rissanen

En kulturresa till Ludvika

Matkakertomukset o Galleria o [Laskuri]

Näytä suurempi kartta

www.kolumbus.fi/inkeri.rissanen/Inkeri/Index.htm

Dan Andersson-veckan, den 1-4 augusti 2003

Det är något bortom bergen

Där är det, en resa jag önskat, kände jag i mig när jag bläddrade i Pohjola-Norden-tidningen i våras. Ett program, som är tillräckligt mångsidigt och olika, dessutom i trakterna jag inte hade varit i tidigare. Nånting har alltid dragit mig dit till finnskogarna, de ligger ju i ett landskap som sägs vara hjärtat av Sveariket, Dalarna, ett område, där de flesta svenskar hittar sina rötter. Ett smultronställe, som ger frid och balans åt den jäktade nutidsmänniskan.

En kulturresa lockar inte stora grupper, men de som kommer med är desto ivrigare. Vi var en grupp på 13 personer och det som var det mest överraskande var att fyra av oss var män. Flyget från Tammerfors till Arlanda tog en knapp timme och där väntade på oss Lennart, en jovial, fyllig, älskvärd kille med minibuss och släpvagn för vårt bagage. Han skjutsade oss dit vi ville de fyra dagar vi stannade i landet och tog hand om oss med god smak. Han behärskade tidtabellen fullständigt och hittade på ställen som en vanlig turist inte kan drömma om.

Ludvika

Resan från Arlanda till Ludvika tog några timmar så vi behövde också en liten fikapaus under resan och sträckte på benen.

Framme i Ludvika inkvarterade vi oss på Stadshotellet, mitt i staden, Carlavägen 7. Rummen var stora och mysiga men heltäckande matta var inte bra för alla.

Vi hann endast byta om och äta lunch på restaurangen på andra sidan gatan och så tog vi en liten promenad till Stadshuset och Ludvika Ulricas kyrka. I stadshuset hade vi möjlighet att titta in i kommunfullmäktiges plenisal och lyssna på en presentation av kommunens historia och nutid.

Kontakten som hade ordnat de flesta detaljer i vår vistelse var Örjan Einarsson, reselektor och tydligen en stor finlandsvän, som tycktes känna till vårt land och dess skolor från Utsjoki till Helsingfors, från Harjavalta till Joensuu.

I Kyrkparken bakom stadshuset var en byst av Dan Andersson, rest 1988 som var minnesåret, precis 100 år efter hans födelse. Skulptören lär ha varit vän till Dan Andersson. Vi åkte också till Lyvikskyrkogården där Dan Andersson ligger begraven, och där under en enkel grå gravsten, där ligger han, den stora drömmaren. "Nu slumrar han i jordens svala ro - Men den rikedom han skänkte var den rikedom som ser att vår längtan är för mera än vår tro."

Utanför kyrkogården finns en minnessten med stroferna:

" Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt".

På Engelbrektsgatan i Ludvika ligger Dan Andersson Museum vi också tittade in på. I huset är det lilla lilla rum där Dan arbetade under en period 1913. På museet finns t.ex. en skrivmaskin han använt och en del andra personliga saker, pipa, brev, böcker och bokhylla bl a. Skivor och böcker i bokcaféet i gatuplan säljer bra.

Ludvika-bilder

Finnmarken

Mot kvällen åkte vi djupt in i skogen, till Bränntjärnstorpet. Det var ett idylliskt litet torp mitt i skogen. På skogsgläntan samlades hela tiden mer och mer folk, hundratals, i alla åldrar, nästan alla hade egna campingstolar och fikakorgar, de satte sig ner och lyssnade på sångare som i förväg hade anmält sig till att sjunga sina favoriter, "visor i skymningen".

"Vår" Lennart trollade fram kaffe och mackor innan vi fortsatte till gruvskogen, längre fram i finnskogarna. Klockan 22 var det dags för vaknatt vid Knallis mila. Kolmilan hade tänts tre dagar tidigare och rök- och tjärdoften i den stilla mörknande natten gav en känsla av vad Dan Andersson ville berätta med sina Kolarhistorier. Vissångaren Nisse Munck var den enda artisten med sång och gitarrspel och mer behövdes inte. Det var som om även de omgivande höga furorna drog efter andan för att inte missa nånting, Röken från milan vajade uppåt lugnt och behärskat, några facklor lyste här och var, ingen hade bråttom, publiken sög i sig allting, hela repertoaren från allvarliga till skojiga, skrattretande små visor. Hur kunde han komma ihåg allt?

Bildminnen från Finnmarken

Grängesberg

På lördagen var vädret litet regnigt på förmiddagen så utrustade i regnkläder kom vi till Disponentparken i Grängesberg, där vi först hade en guidad trädgårdsvandring och sen kunde man följa med allsångsprogram och också sjunga med. Det var välkända visor av Dan Andersson och Evert Taube. Så kända och ändå måste jag för det mesta bara lyssna på medan den svenska publiken sjöng för fulla muggar! De har levande allsångstradition så de kan sina visor utantill, konstaterar jag litet avundsjukt.

Alldeles bredvid stod en präktig och pampig byggnad, konserthuset Cassels som liknade ett grekiskt palats med sina pelare utanför. Med Taube i våra hjärtan hette musikprogrammet som inleddes av Saxdalens manskör men artisten Sven-Bertil Taube, folkkär liksom sin pappa, var sockerbiten, det stora dragplåstret, som alla ville höra sjunga och berätta skojiga historier. Och visst var han bra även om rösten var lite hes, kanske också trött - inte undra på i den varma salen. Men där kom alla de visor folk älskade och efter vilda applåder sjöng han också den visan jag i mitt stilla sinne hade önskat mest: Änglamarken.

Men kvällen var ännu ung. Några valde Thorstein Bergmans konsert vid Knallis mila medan andra blev fascinerade av Nattkafé på Brunnsviks folkhögskola. Där i närheten bodde också Örjan som i väntan på musikaftonen artigt bjöd oss på kaffe hemma hos sig och berättade om allt skojigt han hade upplevt på sina Finlandsresor som reselektor. Nu skulle han med frun Mona flytta till Örebro, närmare sina barn, från sin rymliga villa till en mindre lägenhet.

Under kvällen fick vi höra att också Dan Andersson hade pluggat i Brunnsvik ett år - vi var alltså i hans fotspår hela tiden! Uppträdandet gick direkt in i hjärtat, det var ett väldigt musikaliskt äkta par, Björn Hedén och Marketta Franssila som kunde tolka fint både Dan Anderssons visor och dikter av Eeva Kilpi. Marketta har sina rötter i Finland och hon använde såväl svenska som finska alldeles suveränt. Dessutom sjöng där en grupp människor som tidigare inte hade vågat sjunga i kör därför att de inte kunde sjunga - men oj, vad härligt det klingade när Björn med sin gitarr dirigerade gruppen. Sådan glädje och iver!

Inget under att svensk lätt musik klarar sig så bra i världen, tack vare allsången, tror jag!

Cassels och Brunnsvik

Söndag morgon

Söndag morgon hade vi god tid på oss och tillsammans med min rumskompis Aila strövade vi i parken nära kyrkan, hittade där bakom en stig som ledde till en bro över den torkade älvfåran. Där på andra sidan stod en stor fin herrgård från 1700-talet och den ägs av ABB som har låtit restaurera byggnaderna som kulturminne för bygden. Tyvärr fick man inte gå närmare.

Ludvika idyllen

Söndagen log soligt när vi gick till gudstjänsten i Ludvika Ulrikas kyrka. Det var temagudstjänst om längtan - i Dan Anderssons fotspår: Aldrig upphör du att kalla. Och den här sortens lyrik och musik tycks passa lika bra i kyrkan som vid kolmilan. När det är tal om längtan är det något som finns i varje människas själ, kanske med olika namn, hemlängtan, längtan till den/de kära, längtan till ro, till himlen. Jag kände mig rörd när jag kunde delta i allsången Spelmannen, Nils Ferlins dikt om Dan Andersson - det var tiggarn från Luossa...

Skattlösberget

På middagen åkte vi ännu en gång till finnskogarna och vår Lennart ville ge oss lite sightseeing så vi såg hans hemby och sen hade han valt en gammal herrgård till lunchplats.

Dan Andersson-veckan avslutades traditionsenligt med Gillesfesten vid Luossastugan som ligger i Skattlösberg. Namnet har kommit till genom att finnar år 1621 lockades flytta till detta skogsområde och de fick ett fribrev med befrielse från skattskyldighet de första åren. Byn ligger på en höjd med milsvid utsikt och omgärdas av ett gammalt odlingslandskap, som i dag är naturreservat. Finnarna försörjde sig med svedjebruk som var nytt i Sverige. Från parkeringsplatsen var det ca 800 m att gå till Luossastugan som är den plats där Dan Andersson bodde från 1912 till 1915 och som i dag är en fridfull oas, en minnesstuga och samlingsplats för alla som är intresserade av hans dikter. Kolarhistorier och Kolvaktarens visor skrevs just där.

På plats var över 500 besökare. Vi satt på bänkarna framför stugan, men många hade igen sina campingstolar eller filtar på marken och picknickkorgar. På scenen berättade och sjöng bl a Luossaguiden Linda Rattfelt om Dan Andersson, årets DA-pristagare Pär Sörman talade vackert: "Vad vore en tolkare utan andras konst, utan andras melodier och texter", han, f d skådespelare visade sin talang genom att spela konsertino, munspel och genom att vissla och hans kastanjetter var vanliga skedar som han hanterade utomordentligt skickligt.

Dan Andersson hann skriva otroligt mycket under sin korta levnadstid. Tänk att han var bara 32 år när han dog den 16 september 1920 på hotell Hellman i Stockholm. Där hade man cyanväterökt rummen mot ohyra men slarvat med vädringen så giftet fanns kvar i sängkläderna. Dans dotter såg aldrig sin pappa för hon föddes efter hans död. Och hon lever ännu, nu sommaren 2003.

Traditionellt samlas DA-vänner i Finnmarken år efter år, folk samlas spontant på gårdarna hos de röda vackra stugorna i skogen. Lennart visste en stuga dit det kom en härlig gammal gubbe från Blötberget med sitt dragspel och "stradivarius", ett såg som han också kunde spela. Där satt vi omkring honom och lyssnade på och försökte också sjunga med. När solen gick ner klättrade vi upp på vår buss igen och stannade ännu vid Finngammelgården som i dag är byns hembygdsgård. Där var t ex ett gammalt finnpörte (rökstuga) från 1700-talet, en kolmila och många andra gamla byggnader. Det berättas att många finnar var trollkunniga med övernaturliga egenskaper. Kanske var det därför de fick leva i fred och bevarade sitt språk och sina sedvänjor. Också Dan Andersson har finska rötter från sin mors sida. Inte undra på att vi känner igen oss i hans diktning, hans längtan och melankoli.

På fjärde dagen lämnade vi Ludvika och Finnmarken och Lennart meddelade att bussen skulle gå 8.45. Före starten uppenbarade sig Örjan ännu och hade en massa böcker med sig till oss. Han höll ju på att packa och flytta så nu behövdes en låda mindre i hans flyttlass.

Finngammelgården

Sundborn

Två intressanta platser hörde till programmet: Carl Larsson-gården Lilla Hyttnäs i Sundborn och Falu gruva som ligger två mil från varandra.

Carl Larssons hustru hette Karin, och det var hennes far som ägde gården Lilla Hyttnäs. Där hade Karins fastrar bott men sedan den ena fastern dött och den andra flyttat fick Karin och Carl gården. I början fanns det bara en timrad stuga och några uthus där men Carl och Karin byggde rum efter rum med hjälp av snickare och murare.

Ovanför dörren stod: War Välkommen, kära Du, Till Carl Larsson och hans Fru!

Och huset var som en saga, fullt av otroliga, påhittiga detaljer, Carls målningar överallt, också på dörrarna och på taket. Barnen (Suzanne, Ulf, Pontus, Lisbeth, Brita, Kersti och Esbjörn) fick ofta stå som modeller för att inte tala om mamma Karin!

Över bordet i matsalen hängde två lampor med skärmar som liknade stora blommor. Carl hade ritat skärmarna och Karin gjort dem. Barnen fick äta tillsammans med sina föräldrar i matsalen - inte i köket vilket var vanligt på den tiden annars. Var och en hade sin egen plats. På hyllan var en stor soppskål med vackra dekorationer och i botten står det "slut", berättade vår guide. På blomsterfönstret växte pelargoner liksom i Carls målning, många rum hade dekorativa kakelugnar.

Ateljén var det största rummet och där var minnesaltaret och en stor väggmålning, hyllning till Sveriges ungdom.. En stor, klumpig och ful gungstol stod så ensam mitt på golvet.

Carls sovrum var speciell, sängen stod mitt i rummet med sänghimmel och förhängen. Han behövde luft! Bredvid var Karins och småflickornas sovrum. I dörröppningen hängde en speciellt vacker vävnad som Karin själv hade planerat och vävt. Hennes handarbeten, mattor, gardiner, dukar, jaa-a, allt var så utsökt och vackert. Vilken konstnär! Så synd att rundan gick så snabbt. Det var så mycket att se - men följande turistgrupp skulle komma snart.

I suvenirbutiken bredvid huset stannade vi ännu en stund och köpte böcker, kort, affischer eller världens vackraste tändsticksaskar som reseminne. På bilden på asken står Karin mitt i blommorna på stranden och på sjön ser man en båt. (Karin vid stranden) På andra sidan av asken är en förtjusande bild "Karin och Azalea". Carl ritade sitt hem och sin familj väldigt bra och sanningsenligt. Guidetjejerna på museet var klädda som Larssons barn på många bilder så man kunde nästan vänta att Karin skulle ha smitit ut genom dörren och tassat till stranden med sin stora sommarhatt på huvudet...

Carl Larsson

Falun

Sen till Falun. Vad vet man om staden - backhopptävlingar för det första. Men Stora Kopparberget och Falun skrevs in på världsarvslistan 2001 så det var något speciellt som väntade.

Hälften av vår grupp ville se gruvan, besöket skulle ta en timme så de andra ville se sig om lite.

Guiden mötte oss i hallen och räknade oss. Vi måste lyda noga hans ord och klä på oss orangefärgad regnmantel och hjälm. Klä på er allt varmt som ni har, uppmanade killen, det är bara + 6 grader där nere. Vi åkte hiss ner och var 60 meter under jorden. Där berättas vara 33 km tunnlar och gångar. Platserna har spännande namn liksom Månskens skulla, Hästtrappan och Allmänna freden. De kungliga har skrivit sitt namn i gästboken, alltså på bergsväggen. Också Victoria har varit därnere. Gruvan är kanske äldst i världen.

"Det var en gång en bock som hette Kåre. Han skrapade sina horn mot marken och de färgades röda". Så berättas det sedan urminnes tider. När bonden såg bockens horn följde han med bocken till stället som färgat hornen röda och där skall malmen först ha upptäckts. Många oxar behövdes till gruvan. Av hudarna gjordes rep som användes när malmtunnorna hissades upp och ner. Av köttet tillverkades den korv som så småningom kom att kallas Falukorv. Korven tillverkas ännu i dag i Falun.

Vilket hårt arbete det har varit där nere, 12 timmar om dagen! Arbetarna kunde gå ner till gruvan längs trappan eller också stå i en tunna där det rymdes 5 män, det ena benet i tunnan, det andra hängande utanför. De behövde goda nerver för gruvschaktet var över 200 meter djupt!

På 1600-och 1700-talet kom 3/4delar av hela världens kopparexport från gruvan. Koppar exporterades till många länder i Europa och blev till mynt, husgeråd eller takplåt. Inte undra på att Kopparberget kallades för "Sveriges största under". Rött är gårdarnas färg i Sverige. De Faluröda husen är en symbol för Dalarna och Sverige. Redan på 1530-talet tillverkades rödfärg vid Kopparberget. Vitrionhaltigt gruvvatten och rödmull tränger ut ur bergväggarna - stämningen är kuslig, guidens berättelser får fantasin att surra runt och man förstår något av gruvans magi och myter. Gruvfrun lär härska därnere i berget än i dag....

Falubilder

Hemresan började. Lennart skjutsade oss till Arlanda. I Avesta meddelade han att vi skulle se Sveriges största dalahäst - och där stod den faktiskt, vid en turistvänlig bensinmack, röd med dekorationer och stor som ett hus, vid porten till Dalarna.

Undrar om kolvaktarna brukade tälja små hästar medan de vakade vid kolmilan...

Punktligt en timme före planets avgång gasade Lennart till flygplatsen och fick en stor kram av oss alla. Vilka fina dagar vi hade upplevt - överraskningar i skogen!

Ännu i bilen fick vi njuta av Dan Anderssons visor både på finska och på svenska. Alla vet vi vem vi får tacka för det. Genom Ari fick vi djupare perspektiv i vår kulturresa.

Farväl

Kom och stå med mig vid hagens grindar,

När de vilda gässen flyga över byn!

Tack alla mina reskompisar, speciellt Aila (nästan släkting) som jag delade rum med.

Inkeri från Siilinjärvi

Länkar om berättelsens platser och människor:


http://web.telia.com/~u59103844/
http://hem.passagen.se/minata/bild_10_okt.html
http://www.dalarna.se/kulturidalarna/sv/clarsson.html
http://www.clg.se/s_index.htm
http://runeberg.org/clarsson/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Larsson
http://www.kopparberget.com/frameindex.asp?sp=SE
http://www.geonord.org/shows/falu.html
http://www.cassels.com/

Inkeri Rissanen 20080410 (20080410) o  Kotisivu o  Matkakertomukset o WebMaster