Inkeri Rissanen

Kalaallit Nunaat - människornas land

Matkakertomukset o Galleria o [ ]
På Grönland den 22-27 juli 2005

Näytä suurempi kartta

På lärarkurser får man alltid massor av information om språk, historia, kultur, traditioner och man får uppleva sådant som vanliga turister ofta blir utan. Programmet var faktiskt fullbokat och nätterna blev korta, man hade bara inte tid att sova länge. Men inte heller hade vi kommit till Grönland för att sova! Vi var nämligen 60 ivriga lärare från hela Norden och vi hade kommit dit för att se och uppleva.

Bor man i Savolax norr om Kuopio, betyder det att man först reser söderut och sedan västerut om målet är Qaqortoq i södra delen av den här väldiga ön, världens största. Tidsskillnaden är hela 5 timmar härifrån och man måste flyga via Köpenhamn eller Reykjavik.

Till Narsarssuaq

När man flyger västerut, tävlar man med tiden och den första dagen där framme blir mycket lång, nästan 5 timmar längre.

Kargt och vackert

Flygplanet landade i Narsarssuaq, centrum för flygtrafiken i Sydgrönland, men tidigare, på 40-och 50-talet amerikanernas flygbas. Museet vid flygfältet berättar om den tiden och vandrar man där i omgivningen, kan man hitta fula övergivna betongbyggnader och metallskrot, gamla bildäck som kastats i vattenpölar, men också vägar, röjda genom passen mellan bergsväggarna men så ser man också, att området är ganska skyddat och tillräckligt fruktbart så att de planterade träden, t.ex. sibiriska granar och lärkträd tycks växa bra. Det är litet överraskande hur få djur som lever där. Jag hade väntat att fågellivet, speciellt havsfåglar, skulle ha varit rikare, men det var sällan man kunde se t.ex. måsar. Vad betyder flyglarmet, helikoptrar låter åtminstone hemskt! Floran däremot var otroligt mångsidig och med en sakkunnig kompis, Ulpu, kunde jag faktiskt få bilder av sällsynta skönheter. Jag tror nästan att det var den bästa blomstertiden och eftersom vädret mot alla odds var otroligt skönt och varmt kunde man höra bi

.

Naturskönhet

Ugn på öppet fält

Namn på olika platser får mig ofta att grubbla över vad det har hänt där. Först hemma hittade jag lösning på ett par problem. Inte långt från hotell Narsarssuaq i Hospitaldalen, där vid vägen på ett öppet fält stod en stor ugn med hög skorsten! Vad gjorde en ensam ugn där och varför kallades platsen Hospitaldalen? Svaret är att amerikanarna tog sin gamla flygbas i bruk under Koreakriget och forslade dit till sjukhus tusentals soldater som var så svårt skadade att man inte ville föra dem hem till USA. Sjukhuset i Narsarssuaq var ett hemlighållet dödsläger och det berättas att de döda soldaterna ska ha kremerats i ugnen.

Vikingarnas Grönland

En av de viktigaste sevärdheterna var Brattahlid, platsen som tydligen hade varit Erik den Rödes boplats i bygden Qassiarsuk vid Eriksfjorden. Där fanns många välbevarade ruiner från nordbornas bosättning. Vem var då denna man? Enligt "Grönlandssagan" var han en norrman som efter flera bråk och dråp dömdes fredlös och var tvungen att fly och kom först till Island. Där var hans liv lika kriminellt och år 982 seglade han med sina bästa män och den isländska hustrun Tjodhild västerut och fann landet som var folktomt med gräs och goda betesmark. Vattnen var fulla av fisk, säl och val. För att övertyga islänningarna om det upptäckta landets härlighet gav han ön namnet Grönland.

Brattahlid

Leif Eriksson, Erik den Rödes och Tjodhilds son hade en tid tjänst i den norske kungen Olav Trygvassons hird. Då han skulle återvända hem, blev han av kungen uppmanad att verka för kristendomens införande på Grönland. Det skedde omkring år 1000 men den gamla tron levde länge kvar i dessa glesbebodda trakter. Tjodhild, hans mor var snart villig att omvända sig och uppföra en kyrka men Erik var emot, ville inte överge sin gamla tro. Nu ville Tjodhild inte dela säng med en icke-kristen man, i jordhuset såg vi hurdant lås Tjodhild hade till sin sängbrits. Och det tog faktiskt inte länge förrän den våldsamme Erik den Röde gav efter, Tjodhild fick sin kyrka och så fick Erik dela säng med henne.

Tjodhilds kyrka var uppförd av sten och torv, pytteliten, 3,5 x 2 m, omgiven av en mur och i arkeologiska grävningar har man hittat där skelettdelar från över 150 människor och har kunnat undersöka att nordborna var långa, välbyggda, hade goda tänder men många led av gikt.

Vintertid hade folk tid att lyssna till berättelser om asagudar, människors bragder och händelser, kvinnorna spann och vävde. Men inga handskrifter har påträffats på Grönland. Erikssagan och Grönlandssagan är troligen skrivna på Island.

Dagens Brattahlid har grunden av den första kyrkan och en rekonstruktion av ett jordhus och en liten kyrka. Så bodde kanske Erik den Röde där med sitt folk. Bland ruinerna kunde man urskilja också ladugården och bara undra hur små den tidens kor hade varit. En liten bit från ruinerna fanns ett lantbruk med alla moderna maskiner, byn hade kyrka och skolhus och nära hamnen stod en helt vanlig bybutik. På väggen hängde en stor broschyr med det danska kronprinsparet. Till den lilla hamnen körde traktens unga män med sina snabba motorbåtar och vid butiken stod flera män stirrande nyfiket på oss. En gammal rynkig "mormor" körde till butiken med en fyrhjulsdriven terrängbil (mönkijä) - jag ville ta en bild av henne men vågade inte.

Från Qaqortoq till Hvalsey

Båten lämnade hamnen i Qaqortoq och vi såg ut över staden som bildade en amfiteater med vackra färgrika hus och gator som skurits in i sluttningen. Graverade i klipporna kunde man beundra "Sten och människa" konstverk, största delen skapade av konstnären och grafikern Aka Hoegh.

Magasinsbyggnaderna i hamnen var glatt röda och en av dem var Great Greenland, en fabrik som är världsberömd för sin pälsproduktion.

Vi styrde in i en bred fjord och såg på väg dit några vackra isberg. Ett av den hade liksom breda blåa band hängande från toppen neråt och båten åkte mycket nära så att vi kunde beundra denna individ.

Guiden Alibak tog bra hand om oss alla, på båten berättade han om alla dess tekniska finesser och hans vitsar på danska var lätta att förstå! Efter en halv timme kom vi till Hvalsey, valön. Där ligger ruinerna av en kyrka från 1200-talet och en storgård bredvid den, väl skyddade för nordanvindarna på en grönskande strandremsa. Vi fick höra om en vigsel i denna kyrka då prästen Pall Eindridesson en septemberdag 1408 vigde den isländske stormannen Thorstein Olafsson och Sigrid Björnsdottir. Efter vigseln samlades gästerna till fest i gillesalen bredvid. Kyrkan är byggd av stenblock som skurits från bergsluttningen ovanför och murats samman med kalk som bränts av skalet från blåmusslor. Också nu kan man hitta massor av blåmusslor på stranden och jag plockade några sådana till reseminne hem.

Vi vandrade mellan ruinerna, gick genom en välbevarad port till förrådshus, lador och stall och mangården. För att få en överblick av ruinkomplexet klättrade vi upp på bergsluttningen och Alibak vittnade om att det hade vuxit träd där. Han drog upp stora barrträdsrötter från en klippa. Solen värmde och fjorden där nere glittrade härligt. Vi började vandra långsamt över slätten till båten. Några får betade i närheten och vi hittade blåbär här och där, gott! Det var inte lätt att klättra steget ner till båten. Alibak sade att tidvattnet var nere nu, vattnet kan vara tre meter högre som bäst. Nu förstår jag varför jag hittade blåmusslornas skal så uppe på stranden.

Qaqortoq-Hvalsey bilder

Föreläsningar

Kaj Lyberts föreläsning på skandinaviska var ytterst bra! Han berättade om hur Grönland hade fått sina invånare, dels från öst, dels från väst, hur olika kulturer hade fått fotfäste, hur de hade försvunnit. Det hade varit tider då hela ön hade varit folktomt och exakta orsaker vet man inte.

Thulefolket, som kom till ön från Canada långt före Erik den Röde antas vara de nuvarande grönländarnas förfäder. Fast många invandrargrupper dog ut kom andra eskimåiska stammar under århundradenas lopp i nya vågor över isen i norr till Grönland och tog det i besittning. Tidvis kan hela ön ha varit befolkad, tidvis endast spridda områden vid kusterna. De här människorna ñ inuiter, var fångstmän, jägare och deras liv var helt beroende av djurens vandringar till lands och till havs. De måste söka sig nya boplatser för att överleva.

Nordborna däremot var vana vid att ha boskap och de kunde också bruka jorden. De byggde fasta boplatser åt sig, i deras samhälle ägde och styrde hövdingarna sina egna marker. På gårdarna fanns även fria huskarlar samt trälar. De sociala skillnaderna var stora. Modellen kom från Island, alltså styrelseskick som en fristat med ett beslutande ting och en lagsagoman.

Jag tyckte att kartan med vars hjälp Lybert berättade om kolonisationen var förtjusande. Den var liksom upp och ned, Canadas nordliga delar, Melvillebukten och Grönland med västkusten neråt och östkusten uppåt. Här hos oss kan man knappast se nånting av Grönland på kartan, kanske en remsa av den vita östkusten syns i hörnet.

Vi fick också höra om inuiternas språk grönländska. Den är helt annorlunda än de andra nordiska språken med sina långa ord och böjningar och ändelser och sist och slutligen kan ett enda långt ord innehålla detsamma som en hel sats. Vårt finska språk har nog lika tendenser märkte vi och när Lybert tog sin gitarr i handen och lockade oss att sjunga med îajaja - ajajaî visste jag att det här var något som jag skulle glömma sent. Jag samlade mod och gick till honom och tackade så gott jag kunde. Två uttryck bad jag honom skriva på papper på grönländska:
Jag älskar dig = Asavakkit Tack! = Qujanaq

Förresten, krig är ett ord som inte finns på grönländska!

Spor over isen av Kurt Frederiksen var en bok på danska som vi kursdeltagare uppmanades läsa på förhand för författaren själv berättade om den. Boken handlar om Knud Rasmussens och Mylius-Erichsens första resa upp till polareskimåerna. Boken var så ny att den inte fick lånas via bibliotek och när jag kollade dess pris i näthandeln (naturligtvis för nära resan) såg jag där två så olika priser att jag blev osäker på om de var en och samma bok och lät bli att skaffa den. Däremot hittade jag ett bra sammandrag på nätet så det var en bra början. Men nog ville jag förbereda mig för kursen. Jag tömde helt Grönlandshyllan på närmaste bibliotek och kollade så ett tiotal böcker på finska, svenska och engelska. Bland dem var två riktiga fynd: Grönland tvärs av Christer Boucht och Grönland av Olov Isaksson. Med hjälp av denna förhandsläsning var det mycket lättare för mig att förstå olika människors danska.

Efter allt som vi hade sett och upplevt under vår vistelse kunde vi se en gammal svartvit film - troligen av Knud Rasmussen, som också genom filmen ville förmedla sina erfarenheter på olika håll bland inuiterna. Museibesöket och denna film skapade en fullständig bild av människornas vardagsliv, jakt och kvinnans betydelse i inuitsamhället. Såvitt jag förstod var det också fråga om ett triangeldrama där två ynglingar ville få en och samma flicka. Förloraren drunknade i sitt försök att följa det unga paret och kanske döda sin rival.

Kaffemik

I en främmande kultur börjar man så småningom fundera hurdant ett vanligt hem ser ut. Kaffemik i vårt program var sist och slutligen ett besök hemma hos Anna, en ung dam med humor och glatt skratt. Huset var högt uppe på bergssluttningen med utsikt över hamnen och fjorden. Annas mormor ägde huset men hon berättade att hon snart skulle flytta till huvudstaden Nuuk. Vi kom dit i små grupper så vi fick plats vid kaffebordet och fick smaka på mormors bakelser och rabarbersylt. Trädgården omkring huset var fullt av blommor och grönsaker. Huset var vackert inrett, på väggarna massor av tavlor, inramade foton och på väggen i hallen tolv bössor! Jag frågade Anna om hon också kunde skjuta. Javisst, sade hon, fåglar hade hon åtminstone skjutit. Grönländska kvinnor är mycket behändiga med tanke på handarbete. Anna förde oss till sovrummet där hon hade tagit fram sina vackra nationaldräkter som består av kamiker (långa skinnstövlar med spetsar och vackra sydda blomsterbilder uppåt), byxor (liksom shorts av sälskinn), tröja med långa ärmar och ”krage” gjord av glaspärlor med vackert mönster. En kvinna kan få sin första nationaldräkt som femåring, den följande till konfirmationen som 14-åring och ännu en när hon gifter sig. Nuförtiden vill många brudar ha en vit klänning och vi såg faktiskt ett par som firade sitt bröllop, bruden var klädd i vit klänning med vit varm sjal på axlarna och brudgummen hade västerländsk grå kostym.

.

Körsång och trommedans

En kväll fick vi lyssna på Vilhelm Lynges sångkör. Fyra av tjejerna var klädda i sina färgrika nationaldräkter och körens män var klädda i raka svarta byxor och vit skjorta med huva. Så klär sig alla pojkar t.ex. vid konfirmationen så kanske det är männens festkläder. De sjöng i toner och väldigt vackert, till slut var det också en folkdans som de dansade. Aj-aj-a aj-aj-a. Vi applåderade vilt och trängdes närmare för att få fotografera dem och se klädernas mönster.

Därefter kom till estraden en gammal liten gubbe. Han var klädd som männen i kören, hade ett pärleband runt huvudet och en trumma i handen. Men när han sjöng och spelade, slog han med träpinnet på trummans ram, aldrig på det spända skinnet. Det är så bland "trommedansarna" på Grönland. Den lille mannen talade bara sitt eget inuitspråk så vår guide Alibak tolkade hans budskap för oss på danska. Mannen grimaserade livligt, han var någon slags schaman som hade alldeles egna texter i sina sånger, fulla av laddning och magi. Jag har läst att en av Grönlands främsta trommedansare heter Anda Kuitse som lyckades bevara denna musikaliska tradition så att den har kommit på mode igen.

Isbergen

De vandrande isbergen på fjordarna var något sådant som påverkade mig mest. Man kunde se dem överallt mellan Narsarssuaq och Qaqortoq. Båtresan tog ca 5 timmar så vi hade gott om tid att beundra det karga landskapet och ta bilder av de förbipasserande stumma, kalla skönheterna. Det sägs ju att bara en tiondedel av isberget syns ovanför vattenytan så respekt för deras massiva storlek blir större. När vi lämnade Qaqortoq tidigt på morgonen var det nästan ett bälte av större eller mindre isflak och isberg på fjorden. Båten saktade farten och den måste väja för isen men den kunde också köra rakt mot några isflak och det kändes kusligt för plötsligt steg dimma och ute på däck var det isande kallt. Isbergen är väldigt vackra, speciellt de som är blåaktiga eller turkosfärgade. Största delen av dem är vita men det finns också randiga isberg. Iskristallerna i de blåa isbergen har fått sin färg under stort tryck, jag skulle vilja säga att de är ädla isdiamanter!

De är tecken på att sommaren har kommit, säger folk i Sydgrönland. De föds på östkusten när inlandsisen möter havet och bryts isär. Isen kalvar, sägs det och man kan höra kraftiga knallar och smällar då. Sedan driver de med hjälp av havsströmmarna längs kusten hundratals, t.o.m. tusentals kilometer. Det kan hända att också isbjörnar driver på stora isflak söderut ända till sydspetsen av ön. På Great Greenlands pälsfabrik såg vi några isbjörnspälsar - skrämmande stora!

Alltså inga levande isbjörnar, sälar eller valar fast det är just de här djuren Grönland är känt för utomlands!

Reseminnen

Vilka reseminnen kan man ha med sig från Grönland? Först och främst upplevelser i form av kartor, kort, broschyrer, foton och digibilder. Oh, välsignade digikamera! Med hjälp av dess bilder är det lättare att skriva den här reseberättelsen. Vanliga affärer har huvudsakligen samma produkter som i Danmark och det var överraskande att se t.ex. finska Iittalaglas i en liten bybutik. Bland djupfrysta produkter var sortimentet däremot grönländskt med säl och valkött, olika slags räkor, musslor och fiskar. Fårkött är också vanligt på grund av fåruppfödningen i trakten.

I turistbutiken hittar man nog vanliga t-tröjor med grönländskt motiv, leksaker, dekorationer gjorda av små glaspärlor, smycken av ben eller sten och handgjorda små tupilakskulpturer som sägs ha magiska, mystiska krafter. Sälskinn är nog det som lockar mest, åtminstone modemedvetna kvinnor. Vi fick bekanta oss med pälsproduktionen på fabriken Great Greenland och efter den där exkursionen hade vi inga negativa åsikter om säljakten som näring som hör till grönlänningarnas vardagsliv för att kunna leva där. Kvaliteten kostar! Pälsar, väster, pälstofflor, vantar, portmonnäer, penaler, grytlappar osv. ñ av sälskinn i alla världens färger! Men om man har tid att flanera långsamt i naturen kan man hitta riktigt vackra stenar i olika färger. Jag har gjort en trevlig liten uppsättning av stenar och blåmusslornas skal på ett glasfat här hemma - kostade ingenting!

Museibilder

På museet i Qaqortoq fick man se närmare hurdan en kajak är och vilka redskap det behövs där. Den är mycket smal och säkert behändig i de där förhållandena, men guiden berättade att kajaken kan lätt falla omkull och män drunknar ofta i sådana fall om de inte är försiktiga. Kvinnornas kajak är större, öppen och flera personer ryms där samtidigt. Men tro inte att man ser sådana nu, folk har fina, snabba motorbåtar i vardagslivet.

Vår vandring till inlandsisen

Bussen stannade på ett ställe därifrån en smal stig började. Ut med alla! Bussen skulle komma och hämta oss om 6 timmar. Nu skulle vi vandra till inlandsisen (jökeln). Vi hade fått matsäck och läsk med oss, skulle ha lämpliga vandringsskor och kläder. Kläderna var ett problem från första början ñ i över 20 graders värme skulle t-tröja och shorts ha varit den bästa klädseln. Vi var närmast försedda mot regn och vind. Guiden gav inte mycket information, turen skulle vara 12-13 km lång med en mycket krävande 300 meters branta uppstigning upp på berget alldeles i slutet. Stigen förde oss först ner till s.k. Blomsterdalen där vegetationen var rikare än vanligt. I dalens andra ända slingrade en älv med grumligt vatten i ett deltaland ñ det var smältvatten från inlandsisen. Under hela vandringen kunde man höra små forsar falla nerför bergssluttningar, klart rent vatten, bra att dricka och svalka de hettande kinderna med.

Jag har aldrig tidigare vandrat i en så svår terräng som den där 300 meters uppstigning och var nära att ge upp många gånger. Blåa rep var till hjälp på vissa ställen längs sluttningen och då var det lättare att släpa sig framåt. Jag tog många vilopauser och drack vatten.

Utsikten var hänförande! Isen kom från horisonten mellan bergen, trängde sig fram, var böljande och förändrades gråare, t.o.m. svart på sina ställen, innan den tröttnade och blev vatten. Jökeln rör sig flera meter varje dygn och river med sig stora mängder grus och sand. Längre borta var isen bländande vit i solskenet. Jag hade sett inlandsisen från flygplanet men nu blev den verkligare.

Kamerorna surrade, men annars ville man bara suga i sig denna överväldigande syn och samla krafter för att komma ner. Nu började myggen störa tillvaron, de var äckliga, men bets lyckligtvis inte. Trots tröttheten kändes turen tillbaka lättare och kortare. Vid ett skede fick jag kramp i benet men förstod att dricka vatten och så gick det över.

Tänk, en timme efter att ha kommit till hotellet skulle vi äta festmiddagen. Och simsalabim! Vi fula ankungar, röda, svettiga, haltande, utmattade resenärer hade hunnit duscha, byta om och kamma oss. Bordet dignade av läckerheter och ingenting fattades, man kunde njuta i fulla drag!

Det hade sagts förbigående att varje land skulle ha något program efter middagen, om inte annat så alla skulle sjunga tillsammans. Jag hade redan varit så många gånger på nordiska kurser så jag tog med en dikt (Vårt land, vårt folk av Lars Huldén) som man kunde bearbeta efter förhållandena. Tillsammans med Pamela kläckte vi idéer till en ny version där vi liksom jämförde Finland och oss själva med våra Grönlandserfarenheter. Dikten hade fyra verser och efter varje vers sjöng och vajade hela den finska gruppen hand i hand enligt det grönländska mönstret aj-aj-a - aj-aj-a. Vilka applåder! Också efteråt kom många och tackade för det fina uppförandet. Vi hade fått ihop något som gav alla glädje och jag är väldigt tacksam för den finska gruppen som kom med utan fördomar.

I salen satt ett sällskap som överraskade oss. Till sällskapet hörde ett nygift par, danska kändisar, som hade rest till Grönland för att gifta sig i smyg. De danska socialdemokraternas fd partiledare Mogens Lykketoft (59) och journalisten Mette Holm (51) hade den dagen sagt îjaî till varandra i det historiska Brattahlid och de vigdes av deras vän, förmannen för det grönländska landstinget, Jonathan Motzfeldt.

Han kom fram till vår skandinaviska grupp, presenterade sig och hela sällskapet och ville nu sjunga en grönländsk sång så att alla kunde vara med och sjunga ajaja ñ ajaja. Det var liksom ett svar på vårt uppförande.

Följande dag läste vi i danska eftermiddagstidningar om detta hemliga bröllop som îstördesî av den skandinaviska gruppen som råkade vara på plats så olämpligt - av en slump!

Inuiterna är vana vid naturens krafter, vädrets nyckfullhet, men vi andra nordbor är det inte. På hemresan var flygplanet försenat på grund av storm i Nuuk så vi hann inte till följande flyg från Köpenhamn till Helsingfors. Det gällde att vänta till följande morgon och vi var tvungna att köpa en ny biljett. Vi var trötta, frustrerade och kände oss orättvist behandlade av några funktionärer. Å andra sidan, det kan inte vara lätt för en man att visa sin soliga sida kl 5 på morgonen då en kö irriterade kvinnor vill byta om sin biljett och inte ens kan tala danska! Få se om vi kan kämpa tillräckligt effektivt för våra rättigheter och få ersättning för extra biljett mellan Köpenhamn och Helsingfors!

Förresten, en del av gruppen stannade två dagar till på Grönland och det lär ha visat ett helt annat ansikte, regn och dimma så de missade på samma sätt följande flyg och var tvungna att köpa en ny biljett i Köpenhamn.

Världen är så stor så stor och jag är så, så liten!
"Mycket liten blir en människa i
Människornas land, Kalaallit Nunaat,
kort hennes sekund bland iskristallerna."(Märta Tikkanen)

Farväl

 

Palautetta 

Lähetä palautetta! 


Kirjoita otsikko palautteelle

Kirjoita palauteteksti tähän

Kirjoita nimesi tähän. (Nimettömiä ei huomoida.)

..ja sähköpostiosoitteesi

Tämän palauteviestin saa Inkeri Rissanen



Inkeri Rissanen 20080506 (20080506) o  Kotisivu o  Matkakertomukset o WebMaster