Inkeri Rissanen

Kulturresa till Norge

Matkakertomukset o Galleria o [ Free counter and web stats ]
Studie- och kulturresa till Norge 9-15 juni 2008

Näytä suurempi kartta

Ett land som Norge kan man aldrig bli trött på. Trots mina tidigare resor till Oslo och Lillehammer var jag glad över att uppleva dels gammalt, dels nytt på denna resa. Det var länge sen, på 80- och 90-talet jag var där på vanliga turistresor.

Men nu var vi alla likasinnade, ett fyrtiotal svensklärare, noga beslutna på att suga i oss varje kommande upplevelse. Med vädret hade vi också tur, Oslo var varmt ännu efter en lång värmebölja och några små regnskurar bara svalkade luften senare under veckan. Min kollega i Kuopio smsade mig att det regnade, blåste och var bara +5 grader och sommargymnasister kom till skolan med mössan på huvudet och vantarna på händerna. Såsom vår busschaufför sade, vi hade ”maxflax” .

Nattågen går tyvärr inte längre. Till all lycka kunde jag ta expressbussen från min hemkommun och den anlände på sju timmar lämpligt lite över 5 till Helsingfors-Vanda flygplats, där Isabella stod i terminalen med norska flaggan och flygbiljetterna. Nu kunde resan börja på riktigt.

Oslo med mångt och mycket

Det var lite stressande att komma till Oslo tidigt på förmiddagen. Vårt hotell Edderkoppen (spindel) skulle inkvartera oss först efter 14, så man måste klara sig med det man hade på sig och i handbagaget. Hur ser jag ut, tänkte väl flera än jag efter den korta nattsömnen.

Vår första guide talade nästan svenska, men hon kände Oslo och dess historia väl och vi kunde också ta en kort titt på det getostliknande rådhuset, där väggarna i den stora salen är dekorerade med målningar ur Norges historia. Där utdelas Nobels fredspris årligen.

Rådhuset

Var och en av oss fick Oslokortet, som gav möjlighet att använda alla trafikmedel och besöka stadens sevärdheter under de tre dagar vi var där. Med min kollega Tiina tog vi chansen och åkte tunnelbana till Munch-museet, som annars inte hörde till reseprogrammet. Det tog lite extra tid att orientera sig i staden men vi lyckades till sist och fick se de mest berömda konstverken av Munch, bland dem Madonna och Skriket i olika versioner.

Efter en snabb lunch halvsprang vi till Akershus slott, där vi hade guidning och såg några av dess stora, kargt vackra salar och några kungars viloplatser, jag vill minnas där låg också kung Olav V i en stor sarkofag. Det var trappor upp och trappor ner, smala gångar, Akershus tycks vara mer en fästning, byggd till att försvara staden. På Akershus ligger också andra museer, hemfrontsmuseet åtminstone och stora häststallar. I utkanten av parken var en stor skärm för fotbollsentusiaster som ville följa med EM-matcherna i Österrike och Schweiz.

Akershus slott

Efter alla om och men kom vi äntligen till våra hotellrum och fick byta om före mottagningen på Finlands ambassad i Oslo. Så härligt! Inte kan man komma dit som vanlig turist, inte. Det här var vårt officiella besök, och pyntade i våra bästa kläder kom vi fram till ett grått stenhus, omgivet av en lummig trädgård och blev vänligt emottagna av ambassadör Peter Stenlund och hans fru. Inredningen i huset var stilig och nordisk. Ambassadören höll en intressant presentation om förhållandet mellan Finland och Norge och därefter öppnades dörrarna till matsalen där vi kunde diskutera och njuta av salta och söta läckerbitar med vin. Värdinnan, fru Stenlund berättade roliga historier och fick oss att trivas. Presenter gavs och små tal hölls till sist och så promenerade vi till närmaste busshållplats och kom så småningom till hotellet. Skönt att få sova!

På ambassaden

Høgskolen (yrkeshögskolan) i Oslo

Tisdagsprogrammet började med skolbesök. Høgskolen i Oslo (HiO, grundad 1994) låg så nära att vi gick dit. Huvudaulan var ljus och modern, och när vi gick uppför trappan kunde man inte låta bli att undra på en speciell vägg. Var det konst? Nej, det var en klättervägg som nådde upp till översta våningen. – Kunde det höra till inträdesprovet att klättra upp – nä, jag säger det bara på skoj.

HiO är Norges största statliga högskola med 11000 studerande . Skolan har sju olika avdelningar och studierna består av teori och praktik. För dem som redan har varit med i yrkeslivet finns omfattande utbildningsmöjligheter. Dessutom satsar HiO på internationell utveckling. Forskning är viktigt och en stor del av fack- och forskningssamarbetet sker på internationell nivå. Det var Ellen Hirsch, lektor i samhällslära som presenterade deras skolsystem med power point och sen fick vi gå omkring på campus och hörde mer om studielivet. Norska yrkesstuderande har naturligtvis möjlighet att skaffa utländska erfarenheter (t.ex. Erasmusstudier, utbyte och stipendium) men det är mycket sällan de väljer något annat nordiskt land till sitt utbytesland; Amerika och Australien lockar dem mest.

Høgskolen

På eftermiddagen kl 15 skulle vi ha guidning på Nasjonalgalleriet. Också det låg väldigt nära vårt hotell. Men trots bokningen, som hade kontrollerats några dagar tidigare måste vi vänta en timme, innan museet kunde ge två guider till vårt förfogande. Timmen gick fort, museet hade nämligen en bra museishop där många av oss hittade kort och små presenter att köpa hem.

Det är otroligt, hur en bra guide få besökaren att inse nya dimensioner i konstverken, hur mycket en tavla kan berätta med sina detaljer och färger, om förhållandet mellan människan och naturen, mellan människan och döden, och speciellt, gällande Munch, rädsla, ångest, skräck, skrik. Det var en stor sal på Nasjonalgalleriet, där väggarna var fulla av Munchs konst. Några av dem är bortstötande, mörka och fula, andra, t.ex. barn- och kvinnotavlor kunde man se i sitt eget hem.

Mera om Edvard Munch:
Munch i Wikipedia o Munchs målningar

Nordmarka och operan

Kvällen var ung. Vi var en grupp som ville ta T-banan upp till Nordmarka, kanske till Holmenkollen. I själva verket var ändstationen ännu högre, i Frognerseteren. Där stod vi, mitt i skogen och undrade. På tåget var många unga hurtiga tjejer och killar, som tydligen hade som hobby att åka tåg dit upp och åka ner med terrängcykel. De försvann genast, rusade längs en smal, stenig stig neråt. Någon visste, att vi kunde hitta en jaktstuga om vi gick neråt ett tag och där låg den, med utsikten ner till Oslo och Oslofjorden. Det var litet kyligt så här dags och vi satt där inne och drack något varmt och valde var sin äppeltårta, läcker men nästan för stor. Sen upp till tåget igen.

Nordmarka

Gruppen delade sig, några ville se Holmenkollen närmare på returresan, men min kollega Tiina och jag åkte ner och tänkte ännu se Operahuset. Vi tog på oss varmare kläder och skulle åka trikken (spårvagn) närmare. Det lyckades, fast vi höll på att gå vilse men så mötte vi tre gånger – så otroligt – samma vänliga kvinna som gav oss goda råd om hur vi kunde komma fram. Det är nämligen så att det pågick stora reparationer och vägarbeten också där i Oslo.

Operahuset (2008) är byggt av vit Carraramarmor och ligger vid Oslofjorden och den vita marmorn är svagt sluttande ända till vattnet. Å andra sidan är marmorn långsamt stigande ända upp till taket och det är lätt att gå upp, tro eller inte. Och vilken utsikt har man därifrån! I regnet och snövädret kan det vara halt och vad som är förbjudet är att åka rullbräde och cykel. – Men det är inte förbjudet att åka skidor där, så…. Nå, vi var nyfikna och kollade foajén, butiken och toaletten. Allt var extrafint! Operahuset i Oslo

Operahuset

Blaafarverket

Onsdagens företagsbesök var utanför Oslo, Blaafarverket i Åmot. Bussresan skulle ta en timme dit, men den kortaste vägen var stängd så omvägen tog en halv timme mer. Där framme hade vi alltså kortare tid att tillbringa. I området fanns flera platser att se. I närheten var de gamla koboltgruvorna dit vi inte kunde komma, men det var en speciell utställning där man kunde se hur kobolt behandlades för att få fram koboltblå färg för tillverkning av glas och keramik. Koboltgruvorna var i bruk 120 år, 1773 – 1893. Butiken Mølla, som sålde blåa glasvaror var hela tiden full av kunder. I en byggnad var det konstutställning med motiv av natur- och människoskildringar. Så hittade jag en gammal lanthandel och en stenbutik med norska stensmycken. Haugfoss, 39 m högt vattenfall och bredvid det en mysig kafeteria, Trahnestua Kafé med hemlagade rätter. En tegelbyggnad som hette Arsenikktårnet hade en dörr där det stod Jenter. Gissa bara, vad det var! Korsvirkeshuset i området visade sig vara en krog i gammal stil och lite längre borta var lekplatser och husdjur och barnfamiljerna tycktes trivas där. Under denna bussresa kunde vi se vanlig landsbygd med vanliga, ganska små bondgårdar, åkrar, skogsmarker, närmare Oslo stora terasshus på sluttningarna och den längsta tunneln vi åkte igenom var nästan 4 km lång.

Blaafarverket

Vigelandsparken

Vigelandsparken hör självklart till Oslos bästa sevärdheter. Detta område, som är en del av Frognersparken, är alltid öppet och dessutom gratis. Det var nämligen Gustav Vigelands önskan när han donerade sina verk till Oslo. Allting är planerat av honom själv, helheten består av huvudporten, sen kommer bron, fontänen, monoliten och till sist livshjulet, över 320 hektar. På bron finns bronsskulpturer, barn, kvinnor och män, i olika åldrar, ensamma, i grupper. Och favoriten bland den är Sinnataggen, den arga pojken. Vår guide var en äldre dam som berättade om parkens skulpturer med värme och inlevelse. Tack vare henne blev skulpturerna verkligare och mer levande. Människorna i träden runt fontänen berättar om livet från födseln till döden, med livets känslor. Platsen omkring fontänen är en geometrisk mosaik i svart och vitt med flera tusen meter lång labyrint. Och så finns det rosor, massor av rosor innan man kommer upp till monoliten, denna 17 m höga granitskulptur där 121 människofigurer är inlindade med varandra. Monoliten är omgiven av 36 granitskulpturer och när man går runt monoliten medsols ser man statyerna föreställa livets gång från barndomen till ålderdomen. Gustav Vigeland dog 1943 och hann se sitt livsverk nästan färdigt. Hans sista viloplats är uppe på tornet i Vigelandsmuseet.
Vigelandsmuseet och Vigelandsparken

Vigelandsparken

Onsdag kväll var vi fyra av gruppen som gick på teatern. Norske teatret hade Tolvshillingsoperan av Bertolt Brecht på sitt programutbud. Under studietiden blev Brecht bekant för mig och musiken av Kurt Weill hjälpte till att komma in i stämningen trots att replikerna inte alltid blev förstådda. Skådespelarna var duktiga och det blev inte en enda död stund på scenen. Trots att innehållet var dystert hade man inte glömt humor och publiken reagerade, skrattade och applåderade. En fin kväll!

Torsdag förmiddag hade vi möjlighet att lyssna på presentationen av Scandichotell Edderkoppen. Hotellet är nämligen ett teaterhotell som har sin egen teater. Säsongen fortsätter i september och teaterhotellpaketen säljer bra. Den kjempeglade killen, som förde oss runt på hotellet, var 26 år med en tioårig karriär på hotellbranschen bakom sig. Han poängterade miljöprogrammet som Scandic deltar i, det gäller alla områden, hotellmaten, städningen, sorteringen, inredningen i rummen. Kundernas välmående tycktes vara det viktigaste.

Karl Johan och Kungliga slottet

Jag tog ännu en promenad till huvudgatan Karl Johan, märkte en genväg och fann mig stå framför universitetet. Kungliga slottet var så nära nu så jag vandrade uppför backen och såg hur folk hade samlats framför huvudporten. Där bredvid stod vaktparaden och jag såg två svarta bilar sakta köra mot slottet. Folk viftade och en kunglig hälsning kom från den första bilen. Fanfarerna ljöd och bilen stannade i portgången. Chauffören öppnade bilens bakdörr och det var kronprins Hakon i uniform. Han rundade bilen och gick in. Vau, nu har jag sett en riktig prins livslevande! Förmodligen väntades någon större gäst till slottet eftersom vaktparaden förblev på sin plats. Parken vid slottet var öppen för publiken, men det räckte för mig att titta på statyn av drottning Maud. Vem var hon då? Jag har studerat lite Norges historia: hon var kung Haralds farmor, född i Storbritannien. Drottning Maud begravdes i det kungliga mausoleet vid Akershus fästning.

Oslo bokfestival hade just börjat och det var så enkelt att ett tiotals meter långt tält hade satts upp på Universitetsgatan. Bilarna fick välja andra rutter nu. Det var massor av böcker att välja mellan, och ju högre upp i tältet man gick desto dyrare blev böckerna, de billigaste var 20 kronor (2,5 euro). Och några fynd gjorde jag naturligtvis.

Oslo

Aulestad

Nu skulle vi fortsätta resan mot Lillehammer: bagaget in i bussen och mot nya, spännande äventyr! Bussen stannade ännu inte i Lillehammer, utan fortsatte raka vägen till Aulestad. Förresten, vägen var inte rak – vägarbetet försvårade resan betydligt, men Björnstjerne Björnsons hem var värt allt besvär. Jag visste på förhand, att han var en författare som hade fått Nobelpris i litteratur 1903, men nu fick vi en massa information. Vår guide var en förtjusande ung tjej och talade svenska men frågade många gånger om något ord hon hade glömt. Dessutom hade hon lärt sig välkomna oss på finska och det var extra bonus för henne. Hemmet var stort och välbevarat, alla varor på sin plats, färska blommor från trädgården i alla rum vi såg. Björnson och hans fru Caroline vistades långa tider utomlands, oftast i Paris, där författaren dog 1910. Hans betydelse för Norge är större än man vet, han var mycket aktiv litterärt, språkligt (för nynorska) men också i teaterlivet och politiken. Man kan säga att han är en av de fyra stora norrmännen: de tre övriga är Henrik Ibsen, Jonas Lie och Alexander Kielland. På Aulestad vajar alla de nordiska flaggorna på olika håll i trädgården, en hög staty med relief av makarna Björnson står vid huset, miljön är vänlig. Innan vi åkte bort, fick vi kaffe och våfflor med sylt i kafeterian. Till gårdsmiljön hör flera olika byggnader, ladugården är massivt stor. På gården samlas varje sommar folk för att påminna om husets enastående värdfolk. Caroline var en speciell kvinna, och klädde sig alltid i vitt.

Aulestad

Till fjäll och fjordar

Radisson SAS var vårt hotell tre följande nätter. Det låg på ett lugnt område, men ändå passande nära centrum och Maihaugens utomhusmuseum som vi besökte på lördagen. Men fredagen var resans absoluta höjdpunkt, också bokstavligen, därför att vi åkte uppe på högfjället, över 1000 m över havets yta på väg till Geiranger. Och dagen blev lång för på norska vägar går det bara inte att köra i genomsnitt 80 km/t, det vet var och en som har äventyrat på serpentinvägar.

Vid lunchtiden stannade vi i Lom, en fascinerande fjällby, porten till nationalparken Jotunheimen. I byn ligger en stavkyrka från 1100-talet. I kyrkan pågick just då en begravning, så in kunde man inte gå. Men i centrum hände det: en gammaldags bröllopsprocession, där skoleleverna gick parvis efter en häst som drog en öppen vagn. I vagnen satt brudparet, också de elever. Alla var klädda i fina folkdräkter. Jag tror att det är en tradition, att skolan satsar på de gamla sederna och de gamla bröllopssederna hålls vid liv på detta sätt. Jag bandade en gång ett TV-program, som var filmat i Lom med detta evenemang, och därför var jag alldeles förtjust! Steincentern, forsen, stavkyrkan, de svarta husen med torvtak, fjällen med snöslöja på toppen – och luften var så klar och frisk! Inte undra på att många startar därifrån sina fjällvandringar, information, råd och kartor får man nog.

Lom

Efter en lätt lunch på Fossheim turisthotell i Loms centrum fortsatte vår resa och vägen steg småningom uppåt. Vi kom faktiskt så långt att det var snö överallt, en månad tidigare var det säkert omöjligt att åka där uppe – vid vägen kunde man se snömassor som lätt kunde stänga vägen när som helst. Fjällsjöarna hade ännu is…och renar såg vi på några ställen. Det var nästan ett måste att ta bilder genom bussens dimmiga fönster men chauffören sa, vänta lite, vi stannar snart på en utsiktsplats där ni kan få goda bilder, vi närmar oss Geiranger (440 km från Oslo till nordväst). Och vi bara gapade, det var så otroligt och fantastiskt. Orden slutar om jag försöker berätta känslan när vi såg Geirangerfjorden där nere mellan snötäckta fjäll i vackert solsken och en av Hurtigruttens båtar såg så pytteliten ut när den lämnade kajen. Vår grupp hade kryssning på en och en halv timme på Geirangerfjorden. Före det hann vi besöka strandens turistbutiker och ta mer bilder, t.ex. trollbilder. Alla hade sina varmaste kläder på sig under kryssningen, i början var det lite regnigt, men så kom solen fram igen. Man kunde också sitta inne i värmen och beundra neråtstörtande vattenfall därifån, men många ville hela tiden vara ute på däck – med kameran. Varje vattenfall, varje bebyggelse hade sitt eget namn, sin egen historia och otroligt, att allt det såg annorlunda ut på returkryssningen än i det svaga regnet. Och tänka sig, flera hundra meter vatten under, flera hundra meter höga, farliga stenväggar på båda sidorna – vilken naturupplevelse!

Geiranger

Men vi hade ännu en lång väg tillbaka, nu skulle vi fortsätta norrut, en annan väg, vi åkte genom Ørneveien som går i sicksack uppför sluttningen med elva kurvor och kommer snart till 600 meters höjd. Sen åkte vi två- tre mil och tog en färja över en annan fjord och åkte bara uppåt, till över 900 meters höjd, snön ökade, vi var på högfjället igen och bussen stannade en stund uppe på en plats där vi såg en liten trollkiosk, sameflaggan och igen en utsikt ner till dalen. Men ingen kunde ana vilken serpentinväg vi åkte igenom: Trollstigen med sina branta kurvor på bergväggen. Det hade tagit 8 år att bygga denna väg som säkert ger extra spänning till varje besökare. Man hoppas innerligt att bromsarna är goda och att andra bussar väntar i dalen. Alla står inte ut att se sig omkring. Men chauffören lugnade oss och sa att han kör mycket sakta så att ingen behöver svimma, tänk att vägen är torr, luften klar, just nu har vi maxflax med resan. Och när denna serpentinväg var slut och vi var nere i en lummig dal igen, förmedlade han glatt: nu är det fyra timmars körning till Lillehammer. Klockan var 9 på kvällen då. Vi pustade ut och var mycket trötta redan då. Vilken dag!

Trollstigen

Lillehammer

Till all lycka hade vi ett lätt program följande dag, på lördagen och behövde inte åka buss.

Man kunde fritt flanera ner till centrum som var ovanligt livligt. Musik ekade överallt. Det var skolorkestrar som kom till sin årliga stämma, klädda i vackra, färgrika uniformer. Grupperna marscherade längs huvudgatan och spelade lämplig marschmusik samtidigt. Framför gruppen gick någon vuxen och bar orkesterns symbol, fana eller flagga. Och de minsta var så allvarliga och högtidliga. Det var säkert krävande att gå, spela och hålla takten samtidigt.

På huvudgatan

Lillehammers specialitet är Maihaugens friluftsmuseum, som med sina byggnader och verkstäder berättar om det norska livet genom 500 år. Vi hade guidning först, då vi besökte några 1700-talsbyggnader och sen kunde vi röra oss på egen hand. Jag ville absolut besöka stavkyrkan där, och vi hade tur: det kom en skolkör dit och guiden berättade om kyrkan och sen kunde vi sätta oss på kyrkbänkarna och dessa elever höll en liten andlig konsert därinne. Vad de sjöng vackert och fick av oss åhörare välförtjänade applåder till slut!

För oss lärare, kändes museiområdets byskola lockande och se, skolfröken ringde en stor klocka på trappan och bad ”oss elever” genast springa till lektionen. Långa skolbänkar stod därinne såsom på 1800-talet och fröken berättade om skolgången på den gamla tiden och skojade lite och bad alla därinne sjunga ”Broder Jakob” på sitt eget språk. Det var kul!

På kafeterian mötte vi en finsk kille, som serverade oss glatt på finska och sa att det är sällan det kommer finska turister dit. Han rekommenderade oss våfflor eller svele, alltså plättar med getost och sylt och vit sås. Mums!
Maihaugen

Maihaugen

Studentexamen i svenska kommer att förändras nästa höst och eftersom lärarna hittills inte har fått veta så mycket om bedömningen av den nya uppsatstypen, samlades vi gymnasielärare ihop och lyssnade på vad Sisko Harkoma (viceordförande i SRO) och Kari Jukarainen (ordförande för SUKOL) visste om saken hittills. Många frågor är ännu öppna och de flesta tycker att förändringen kommer utan tillräckliga förberedelser, men studentexamensnämnden försöker ordna infodagar på olika håll före höstens skrivningar, så ingen panik om den saken.

Därefter satsade vi på festmiddagen på hotellets restaurang och tänkte med tacksamhet på Eila-Maria Fischer, som hade satsat så mycket på denna resas planering, men avled i en svår sjukdom i mitten av maj. Helheten var faktiskt lyckad och programmet så varierande för att inte tala om maxflax med vädret, ganska ovanligt i Norge!

Det var soligt på söndagsmorgonen och Tiina och jag kollade om vi kunde hitta vägen till Olympiaparken, Lillehammers skidcentrum med hoppbackarna. Det var ett vackert och välvårdat område och också annars blir man många gånger påmind om de olympiska vinterspelen i staden 1994. Lillehammer har utvecklats mycket tack vare det där evenemanget.

Backarna och olympiaminnen

Konstmuseet i Lillehammer hade sommarutställning med temat Edvard Munch - expressionism – träsnitt. Verk som var mindre kända av Munch men många av dem var väldigt förtjusande och ljusa. Annars kändes det att behovet av kulturupplevelser hade blivit tillfredsställt – hur länge skulle det ta att låta allt detta smälta? Det här är mitt sätt att landa ner: att skriva upp och kolla på nätet vad det berättas mer om det som jag sett.

Konstmuseet

Söndag eftermiddag var det dags att lämna Norge och åka buss till Gardemoen och därifrån flyga till Helsingfors. Kjempebra att komma hem tillbaka!



Näpäytä kuvaa, saat suuremman.

 

Palautetta 

Lähetä palautetta! 


Kirjoita otsikko palautteelle

Kirjoita palauteteksti tähän

Kirjoita nimesi tähän. (Nimettömiä ei huomoida.)

..ja sähköpostiosoitteesi

Tämän palauteviestin saa Inkeri Rissanen



Inkeri Rissanen 20080702 (20080702) o  Kotisivu o  Matkakertomukset o WebMaster