En kort introduktion till astronomi.

Mänskan har alltid tittat på himmelsfenomen. Vi har fascinerats av stjärnor och Månen och regelbundenheten i himlakropparnas gång. Vad är det då vi tittar på? Vi måste dock komma ihåg att vi ser endast en liten del av det elektromagnetiska spektret, som sträcker sig från radiovågor till gammastrålning. Mycket av informationen går således förbi våra ögon.

Då vi ser på vårt solsystem, finner vi förutom Solen och nio planeter med månar en mängd mindre kroppar som asteroider, kometer och meteorer.
Solen är i princip en väldig sfär bestående av gas, där gravitationens tryck skapar enorma temperaturer i centrum. Den höga temperaturen startar en kärnreaktion, där väte övergår till helium, som också alstrar energi. Solen består i huvudsak av väte och helium och endast små mängder tyngre materia. Detta är receptet för en stjärna och på samma sätt producerar alla stjärnor energi under normala förhållanden (en stor stjärna kan dock gå förbi väte > helium-stadiet och alstra tyngre ämnen upp till järn).
De inre planeterna Merkurius, Venus, Jorden och Mars är terrestra eller jordliknande planeter. Utmärkande för dessa är fast yta, ingen gas eller endast ett tunt gasskikt runt planeten och relativt sett liten storlek. Jätteplaneterna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus består till största delen av gas eller vätska runt en liten fast kärna. Pluto är en liten planet som består mest av is och sten och om den skulle bli upptäckt i dag skulle den knappast kallas planet. (Enligt IAU:s beslut 24.08.2006 skall Pluto klassas som dvärgplanet). Alla planeter utom Merkurius och Venus har minst en måne.
Alla planeter utom Uranus, Neptunus och Pluto kan ses med blotta ögat och med en bra kikare är det endast Pluto som undgår upptäckt. Med ett teleskop kan man upptäcka detaljer på andra planeter samt vissa av deras månar och rikligt med detaljer i Månens ytstruktur. För att upptäcka de mindre kropparna i solsystemet behövs i allmänhet optiska hjälpmedel.

När vi ser ut förbi vårt solsytem når vi djuprymden och de objekt vi kan finna där:
- Råmaterial till stjärnor, i huvudsak vätgasmoln.
- Stjärnor som håller på att bildas.
- Stjärnor av olika typ och storlek.
- Stjärnor i olika grupperingar (öppna stjärnhopar, klotformiga stjärnhopar, galaxer ...).
- Stjärnor som nått slutfasen av sin karriär.
- Lämningar och material av före detta stjärnor.
Och detta skådespel sker helt i gravitationens regi.
Det här kan verka enformigt men visuellt är det större variation än vad texten låter förstå. Endast några av djuprymdsobjekten kan ses med blotta ögat och vi behöver ett teleskop för att urskilja detaljer i dem.

Några ord om avstånd.
De avstånd som behandlas inom astronomin är enorma och ofta utanför det mänskliga intellektets fattningsförmåga. Det är därför orsak att förminska skalan till en sådan nivå, att vi har kända fenomen att jämföra med. Om vi pressar ihop solen så att den får storleken av en apelsin (diametern = 11cm eller 800 miljarder gånger mindre än i verkligheten) så har vi en bra utgångspunkt. I denna skala är planeternas storlek och medelavstånd följande:
- Jordens diameter är 1mm och avståndet till Solen (apelsinen) är 12m.
- Månen befinner sig 3,5cm från Jorden och dess diameter är 0,35mm.
- Jupiter, den största planeten, har storleken av en ärta (1,14cm) och går på en bana 64m från Solen.
- Pluto, som är mindre än Månen, befinner sig 470m från solen.
- Närmaste stjärna (apelsin) Proxima Centauri hittar vi på ett avstånd av 3200km (Stockholm - Kairo)!
Vi krymper skalan ännu mer så att Plutos medelomloppsbana som i föregående exempel var 940m blir 2,5cm eller stor som ett mynt.
I denna skala har vår hemgalax Vintergatans skiva en diameter på 2100km och täcker ungefär halva ytan av USA.
Vi skall förminska världen ännu ett steg så att Vintergatans diameter blir 2,5cm. Då befinner sig närmaste stora galax M31 på ett avstånd av 30cm och närmaste stora galaxhop (Coma/Virgo-gruppen) 6m bort. Skalan vi nu använder är 1:1,33-e23 eller med andra ord: vi har i tre steg förminskat universum 755.000.000.000.000.000.000.000 gånger.
I det här skedet kan det vara orsak att reflektera över mänskans äventyr i rymden. I det första exemplet när Solen hade storleken av en apelsin befann sig Månen 3cm från Jorden. Detta är mänskans hittills längsta med anstängning utförda rymdresa. Vi kan bara drömma om att bege oss till andra stjärnor och resor till andra galaxer får flyga tillbaka till science-fiction litteraturen. (ledsen Han Solo)

Varför alla dessa bilder?
Det finns många orsaker till att syssla med astrofotografering. Bilder kan man titta på när som helst, oavsett tid eller väder och vind. Om bilden är i färg kan man få en en hel del information om den materia och de processer som äger rum. När man fotograferar med långa exponeringstider får man fram mycket mera detaljer än vad man ser med blotta ögat genom ett teleskop. Även om det är en utmaning att ta bra bilder av olika himmelsobjekt, så kan bilderna förutom ett eventuellt estetisk värde i bästa fall fungera som ett litet nyckelhål till universum.

Föregående sida     Föregående meny     Huvudmenyn