Global uppvärmning

Kosmisk strålning och molnbildning

Det största problemet i teorin om global uppvärmning förorsakad av växthusgaser är att den beräknade inverkan från CO2, Metan och andra växthusgaser är liten. Man har uppskattat att en fördubbling av koldioxidhalten från förindustriell 280 ppm till 560 ppm skulle ge en uppvärmning av klimatet som motsvarar ca. 4 W extra effekt från solen. 4 W skulle motsvara en temperaturhöjning på under 1 grad C.

Mätningar av variationer i "solkonstanten" har visat att den effekt jorden tar emot varierar under en solcykel, men denna variation är alltför liten för att ensam kunna förklara observerade variationer i klimatet.

Man har under rätt lång tid känt till att det finns korrelationer mellan solaktivitet och jordens temperatur, men exakt hur denna koppling fungerar har varit oklart. Bilden nedan publicerades av Friis-Christensen och K. Lassen, DMI, i "Science" år 1991

Problemet är att det är svårt att se hur en förändring av solkonstanten med 1...2W skulle kunna ge upphov till den observerade temperaturförändringen d.v.s. vi ser samma problem som ifråga om CO2 uppvärmning.

Vidare forskning har visat att effekten beror av flera faktorer. En liten del av uppvärmningen förorsakas direkt av ökad instrålad energi. Hög solaktivitet leder till också till att solen blir magnetiskt aktivare. Slutresultatet kan ofta ses som kraftiga norrsken då laddade partiklar från solen följer jordens magnetfält ner mot polerna. Det visar sig att hög solaktivitet har som bieffekt att den kosmiska strålningen som når jorden minskar. Mätningar av kosmisk strålning och jordens albedo d.v.s. hur jorden reflekterar ljus visar att lite kosmisk strålning leder till att molnbildningne minskar vilket gör att en större del av energin från solen når jordytan. Resultatet är en uppvärmning som är mångdubbelt större än förändringen i solkonstanten skulle indikera. Effekten är också mycket större än inverkan från CO2.

Henrik Svensmark publicerade i Februari 2007 en artikel i tidskriften "Astronomy & Geophysics" där han visade att istiderna och de mellanliggande interglacialperioderna kan förklaras utgående från kända fakta om den kosmiska strålningen. Den kosmiska strålningen moduleras förutom av solen av mängden interstellärt stoff samt solens plats i förhållande till vintergatans plan.

Man har under de senaste 20 åren forskat mycket i hur man kan använda olika radionuklider för att bestämma solaktiviteten. De flesta känner till att man kan använda kolisotopen C14 för åldersbestämning av kolhaltiga material. Isotopen har en bestämd halveringstid och nytt C14 bildas kontinuerligt i atmosfären genom bombardemang av kosmisk strålning. På motsvarande sätt bildas också andra radionuklider i atmosfären. En användbar mätare av solaktiviteten är Be10. Usoskin et. al. visar hur man med hjälp av B10 har lyckats bestämma solaktiviteten sedan 1610.

Den kosmiska strålningens beroende av solaktiviteten har studerats i över trettio år och är således ingenting nytt. Också finska forskare har deltagit i detta arbete. Forskarna Usoskin, Kananen, Mursula och Tanskanen korrelerar den kosmiska stålningen med solaktiviteten.

Svensmark visar i artikeln Kosmoklimatologi på ett förståeligt sätt hur klimatet kan moduleras via galaktiska fenomen och kosmisk strålning. Han visar på en mera tekniskt nivå av vilken storleksordning effekten är. Giles Harrison har gjort mätningar av den kosmiska strålningen över de brittiska öarna och korrelerat den medmolnbildning. En intressant sammanfattning av olika aspekter på den globala uppvärmningen. Artikeln är läsvärd men den första vitrioldoftande sidan kan med fördel hoppas över. Artikeln är intressant eftersom den försöker sig på en förutsägelse av de närmaste årtiondenas temperatur utgående från kända solcykler. De närmaste åren får vara domare. Förutsägelsen visas i bilden nedan.

Följande bild visar en uppskattning av hur stor CO2 inverkan förväntas vara.

Jag tar inte personligen ställning till ovanstående bilder men det blir intressant at se vad de närmaste åren för med sig.

.