Nr 2 • 2009



Tuva Korsström:

Mitt andra testamente

”Tyckandet sker på ledarsidan”, skrev dåvarande redaktionschefen Staffan Bruun på Hufvudstadsbladets kultursida 19.1 1996 i en replik som han hade gett rubriken ”En ärlig Hbl-journalist har ingenting att frukta”. Repliken föranleddes av att jag i min egenskap av kulturchef hade kommenterat Konstsamfundets förehavanden i samband med avskedandet av Borgåbladets chefredaktör Rolf Gabrielsson.

Citat ur min kommentar: ”Inte desto mindre var det väl ägarens avsikt just att statuera exempel; så här kan det faktiskt gå om man kackar i eget bo, vilket ju är det sista man bör göra i Svenskfinland. Effekten, åtminstone när det gäller Konstsamfundets tidningar, kan lätt bli den önskade. Rädslan griper omkring sig. Man tiger still i fruktan för att förlora sin arbetsplats, sin position eller sina klättermöjligheter på karriärstegen”.

För mitt tilltag att kritisera ägarens åtgärder kallades jag till räfst och rättarting hos chefredaktören Bo Finne. Redaktionschefen Bruun satt med och såg besvärad ut. Sedan skrev han sin kommentar där han hävdade Hbl:s absoluta oberoende av ägaren, SFP och alla tänkbara finlandssvenska institutioner. När han senare återgick till den för honom betydligt lämpligare reporterrollen, omsatte han upprepade gången sin teori om Hbl:s oberoende i praktiken.

Jag hävdar ändå att Hufvudstadsbladets opinionsbildning ofta har präglats av hänsynstagande och försiktighet. I januari 1996 var det speciellt tydligt. Att jag vågade bryta mot självcensuren i fallet Gabrielsson berodde på att jag var övertygad om att kulturchefens uppgift var att gå emot tidningens officiella linje om situationen så krävde. När jag gick ut ur Bo Finnes rum var jag fortfarande av den åsikten. Kultursidan skulle vara en enklav för fria opinionsyttringar.

xxx

I slutet av februari i år befann jag mig i en liknande situation. Min sista text som fast anställd Hbl-journalist befanns olämplig i tidningsledningens ögon. Den här gången lät man mig förstå att tyckandet inte bör ske på ledarsidan.

Jag har skrivit ledare i Hbl sedan 1991 och vant mig vid att Husisledare är litet annorlunda än andra tidningars. De är längre, pratigare och får ett personligt stuk av att de är signerade. I bästa fall är de miniessäer – ett förpliktande arv från Jan-Magnus Janssons dagar. När jag ombads att skriva en sista ledare innan jag gick i pension den första mars, föreslog jag att temat skulle vara kultursidornas förändring under min tid som journalist. Förslaget godkändes med acklamation av ledaravdelningen.

Jag skisserade upp en bild av utvecklingen mot allt starkare formatering och layoutstyrning, mot en begränsning av innehållet och den kritiska analysen till förmån för konsumentupplysning och sortimentpresentation. Det rörde sig om Hufvudstadsbladet men framför allt om allmänna trender som oroat mig en längre tid. Så nu fick det vara sagt.

Dessutom oroade mig ägaren Konstsamfundets sätt att se Hufvudstadsbladet mera ur lönsamhetsperspektiv än som den unika finlandssvenska kulturinstitution tidningen är. Lönsamhetskraven kombineras nu på ett farligt sätt med sparkrav på grund av recessionen. Så det fick också vara sagt.

Tydligen hade jag sagt för mycket. Min sista ledare skuffades i all hast över till kolumnplats på kultursidan. För övrigt helt konsekvent med tanke på att kultursidan enligt min åsikt inte behöver följa tidningens officiella linje – om nu Hufvudstadsbladet har någon. Min enda invändning mot förflyttningen är att jag faktiskt hade formulerat min text som en ledare. Jag hade till exempel undvikit att använda ordet ”jag” i mitt testamente till Hbl. I detta andra testament används ordet i gengäld desto flitigare.

xxx

Min vision om kultursidan som ett fritt debattforum har sina rötter i sextiotalet då kultur- och chefredaktören Olof Lagercrantz gav Dagens Nyheters ägarfamilj Bonniers gråa hår med sin motspänstiga attityd. Hufvudstadsbladet upplevde å sin sida en glansperiod som opinionsbildare med den legendariske kulturchefen Nils-Börje Stormbom – innan han i affekt försvann till Vasabladet.

När jag kom till Hufvudstadsbladet 1986 som litteraturredaktör var Stormboms radikalism ett minne blott. Tidningen hade stämplats som en lydig institutionspolitruk i pamfletten Hufvudstadsbladet, partilös partitidning och var kontinuerligt föremål för kritik från vänsterpressen och Vasabladet. Att i den finlandssvenska intelligentians ögon etablera tidningens kultursida som ett öppet opinionsforum visade sig vara en svår uppgift. Dock fanns det bevisligen diskussion, samhälls- och kulturanalys när jag kom och de har funnits där ännu några år in på 2000-talet.

Den oftast återkommande anledningen till plötsligt uppflammande diskussioner har kultursidans hårda kärna, kritiken, bjudit på. Ett speciellt brännbart område var litteraturkritiken, där jag som färsk redaktör gav yngre – analytiska och ibland obarmhärtigt uppriktiga – recensenter som Pia Ingström och Michel Ekman fria händer. Startskottet för en seglivad fejd gick när Bo Carpelan i en Arbisdiskussion 1988 indelade kritikerna i kategorierna ”perfidan”, ”felan”, ”gnatan”, ”tråkan” och ”jublan”. På sin sida fick han en upprörd författaropinion. När tidningsledningen valde Gustaf Widén till min efterträdare som litteraturredaktör var det åtminstone delvis för att normalisera situationen. Då fick flera av dessa yngre skribenter gå, vilket ledde till en hårt polariserad diskussion som slutade med Widéns avgång år 2000. Widén stod för övrigt för ett av kultursidans mest omdebatterade scoop någonsin, det om Carl Öhmans doktorsavhandlingsbedrägeri.

Förutom principen om en öppen debatt var min ambition att öppna kultursidan för internationella strömningar. Hbl har länge varit en av de få tidningar i Norden som hållit sig med egna internationella kulturkorrespondenter. Ett säkert sätt att vidga kultursidan mot samhället och världen var att dessutom rekrytera skribenter och intervjupersoner utanför Svenskfinlands ramar. Under 90-talet skrev bland andra Slavenka Draculic, Viivi Luik, Arne Ruth, Ingrid Elam och Jyrki Kiiskinen på Hbl:s kultursida.

xxx

Min strategi för att skapa en levande kultursida bestod alltså av att låta dess aktörer bjuda på sig själva i en relativt öppen dialog med läsarna och att – trots de eländiga honoraren – försöka locka så många olika sorters skribenter som möjligt. Att den här ambitionen till stora delar gått om intet har jag delvis mig själv att skylla. Det första misstaget begicks i en tidningsreform i början av 2000-talet då kulturdebatten överfördes från kultursidan till en, för övrigt mycket stilig, ledar- och debattsida i mitten av tidningen. Följande misstag begicks när Hbl tabloidiserades. I min entusiasm över att kulturen fick disponera över nästan hela den nya söndagsbilagan observerade jag inte formateringens faror.

Nu är Söndag med sina essäer, fackboks- och andra specialsidor nedlagd till förmån för Volt, som också den har smultit till en månadsbilaga. Kultursidorna är snygga, men saknar utrymmen för samhällskritiskt material. Kolumnerna blir allt sällsyntare, de internationella rapporterna likaså. Gudskelov har Hbl dock inte i likhet med Helsingin Sanomat slopat temahelheterna för litteratur, musik och konst. Men det är uppenbart att kultursidan just nu styrs av försiktighet , inte av upptäckarglädje.

Det mest osynliggjorda är kulturdebatten, något som illustreras av att den livliga diskussion som följde på min avskedskolumn nästan uteslutande har försiggått i andra fora än Hufvudstadsbladet. Merete Mazzarellas blogg på Söderströms hemsida under mars månad har till stora delar handlat om Hbl. Söderströms fick själv sätta ut bloggen i annonsform på Hbl:s webb. På Ny Tids webb har en grupp kulturpersonligheter diskuterat Hbl, Svenskfinland och kultursidornas funktion med stor intensitet. Denna aktivitet har nonchalerats eller bemötts med lakoniska och avfärdande svar av Hbl:s chefredaktör Hannu Olkinuora och kulturchef Tim Johansson.

Ett ännu tråkigare exempel på hukarmentalitet är den ekande tystnad som följde på förre chefredaktören Max Arhippainens oförtjänta degradering och avgång för snart ett år sedan. Var finns den orädda journalist som vågar gräva i den saken?

En ärlig Hbl-journalist har ingenting att frukta!

Tuva Korsström

Anställd vid Hufvudstadsbladet från mars 1986 till mars 2009,
varav 14 år som kulturchef.


Se också:

Tuva Korsström: ”Kultursidan – en plats för tanken?”
(Hufvudstadsbladet 1.3.2009)

+ Länkar till
kulturdebatten
våren 2009



Se också:

Tuva Korsström: ”Kultursidan – en plats för tanken?”
(Hufvudstadsbladet 1.3.2009)

Flera länkar till kulturdebatten våren 2009



Prenumerera    •    E-post    •    Arkiv   •    Nya Argus hemsida