Nya Argus 6/2013

Nya Argus

Nr 6 • 2013




Artikeln
publicerades
på nätet 5.6.2013



Amos och Eirik –

 brevväxling under tre decennier


När de större politiska partiernas ledare i dag för offentliga diskussioner har det i medierna stundom kallats titanernas kamp. Större skäl för benämningen kunde de meningsutbyten ha som under det förra seklet ägde rum mellan två inflytelserika herrar, såväl i tidningsspalterna som privat.

Den ena parten var Amos Anderson, finansman, tidningskung och mecenat, riksdagsman och elektor vid det dramatiska presidentvalet 1937. Anderson var chefredaktör för Hufvudstadsbladet, Finlands största svenskspråkiga dagstidning samt också för Svenska Pressen, senare Nya Pressen. Hans diskussionspartner var Eirik Hornborg, skolman, historiker, politiker och publicist som år 1927 hade inträtt i Nya Argus redaktion och år 1933 utsetts till tidningens huvudredaktör. Hornborgs texter i Nya Argus lästes och kommenterades i hela Skandinavien. ”Man går alltid till läsningen av hans artiklar i Nya Argus i förvissning om en intellektuell njutning av hög klass”, skriver Sven Rinman år 1932 i Stockholmstidningen.

De båda herrarna var jämngamla, men mycket olika.

Medan Hornborg aldrig dagtingade med sitt samvete och alltid gjorde vad han kände att han måste göra, även om det förskaffade honom fiender och obehag, var Anderson av mera ängslig och ömtålig kaliber, känslig för vad omvärlden tyckte om honom och beredd att ge efter för påtryckningar. ”Det behövdes ofta en hel del diplomati för att hålla honom i jämvikt”, skriver Torsten Steinby i sin bok Amos Anderson: Press och kultur (1982).

Bland Hornborgs egenskaper var diplomati kanske inte den mest framträdande och det är lätt att förstå att hans relation till Hufvudstadsbladet och dess chefredaktör under de kritiska åren från slutet av 1920-talet till vinterkrigets utbrott inte var helt problemfri. Att deras syn på sina respektive tidningars innehåll och på världen i allmänhet ofta avvek från varandra framgår av den diskussion de båda herrarna privat och offentligt förde under tre decennier från 1929 till 1959.

Den 8.2.1929 sänder Hornborg ett långt brev till Amos Anderson. Han har ”länge med ovilja iakttagit de stora sensationellt avfattade rubriker med vilka i synnerhet brott och olyckor utrustats i Hufvudstadsbladet”. Efter att ha hört flera personer uttala sitt ogillande har han beslutit att ta kontakt.

Hornborg kan inte tro annat, skriver han, än att Andersons önskan är att tidningen skall hålla en hög nivå:

Därför anser jag att lojaliteten kräver att jag gör dig uppmärksam. Det handlar enbart om omsorg om vår förnämsta tidning och dess huvudredaktörs anseende. Du har gjort mycket för Hufvudstadsbladet, men ifrågavarande sida har Du inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet.

Det som fått Hornborg att fatta pennan handlar om ett fenomen som inte förlorat sin aktualitet: tidningspressens eftergifter för läsarnas krav på sensationer. Som ett av många exempel redogör Hornborg för ett fall som beretts mycket utrymme i Andersons tidning. Det handlar om en läkare i Etseri, Hartman, som är anklagad för att ha tagit livet av sin fru med Veronal och bedövat en ung dam, fröken Bergström, med kloroform varefter han våldtagit henne. Hornborg anser tidningens frossande i ämnet olämpligt, i synnerhet som domen inte fallit och Hartman är dödssjuk.

Korrespondentens sätt ”att med namns nämnande göra den våldtagna flickan till föremål för sin uppmärksamhet borde rendera honom ett kok stryk”, förklarar Hornborg som säger sig inte förstå att korrespondensen från Etseri skulle kunna passera utan offentlig protest. ”Det vore angenämt att kunna meddela att tidningens huvudredaktör observerat saken och vidtagit åtgärder för att i framtiden kunna förebygga liknande skandaler.”

Anderson svarar den 13.1.1929 med ett femsidigt maskinskrivet brev. Att han lagt ner möda på saken framgår av två utkast, det första handskrivet med flera överstrykningar, av ordvändningarna att döma tillkommet i hastigt mod. I den slutliga hovsamma versionen förklarar han att tiderna förändrats. ”En modern tidningspress bygger sin framgång på ett högt utvecklat reportage” och måste se till det allmänna intresset. En tillämpning av Hornborgs krav på att invänta domstolsutslag är en föråldrad uppfattning och skulle vid ”intressantare rättsfall” vara ödesdiger. Hufvudstadsbladet är inte värre än de ledande svenska bladen och övriga europeiska kulturländers tidningspress. Anderson tackar för omsorgen om sin och ”vår förnämsta svenska tidnings anseende” och meddelar att han själv tar vara på den så gott han kan.

Följande dag tackar Hornborg för brevet ”som till ton och anda” överensstämmer med det vänliga telefonsamtalet dem emellan. (Koncepten, hållna i en helt annan ton, känner han inte till). Han har dock fortfarande intryck av att tidningen var ute efter ett sensationsnummer. Då han jämför med rikssvenska tidningar konstaterar han att ett mord i Stockholm alltid väcker uppmärksamhet, men frågar sig vem som skulle ha saknat Etserikorrespondensen om den uteblivit. Han påpekar att Andersons tidning har en sådan ställning att den ”har råd att vara fin” och att ”vi bör hålla H:bladet på en högre nivå än de sinsemellan konkurrerande Stockholmsbladen”.

Du finner mig måhända skolmästaraktig – nå ja, jag är pedagog – men det är inte min mening.

I samma brev passar Hornborg på att fråga om det är med Andersons vetskap Hbl principiellt beslutit sig att från ingången av detta år inte i någon form nämna Nya Argus. Detta på grund av att ”det mäktiga Argus” gång på gång angripit Hbl.

Angreppen handlar om två skämtsamma Proteus-kåserier samt Hans Ruins diskussion av litteraturkritiken. Hornborg konstaterar att Argus knappast lider av Hbl:s tystnad, men att ”metoden är så småaktig och löjlig att jag anser mig böra göra Dig underkunnig om saken eftersom Du som huvudredaktör kan komma att drabbas av löjet”.

Hornborg avslutar brevet med en förhoppning om att Anderson även framgent måtte kunna skilja på sak och person och inte missuppfatta hans motiv.

I Press och kultur nämner Torsten Steinby att Anderson ständigt var tämligen oresonlig då det blev fråga om Nya Argus och att tidskriften enligt hans uppfattning symboliserade det motstånd som från intellektuellt håll riktades mot honom.

Trots att det ofta hettar till förekommer det korrespondens också i neutrala frågor. Den 4.2.1930 undrar Hornborg om Anderson ”skulle ha möjlighet att bereda arbete, om ock av anspråkslösaste art åt en mer än till hälften urspårad ung man, av allt att döma för närvarande besjälad av en uppriktig önskan att komma på fötter.”

Du vet naturligtvis lika bra som jag – kanske bättre – att sådana räddningsförsök oftare misslyckas än lyckas. Men Du ger mig säkerligen rätt i att man hellre finner sig i tio misslyckanden än riskerar att försumma en möjlighet att lyckas.

Trettiotalet blir besvärligt för båda parterna. Medan Hornborg visserligen tar avstånd från kommunismen, men ser Lapporörelsen som det farligaste hot den finländska demokratin utsatts för och agerar i enlighet med sin övertygelse, försöker Anderson manövrera mellan olika åsiktsyttringar och möter kritik från båda hållen. Veckorna före bondetåget beskriver Hbl Lapporörelsen som ”en allmänt fosterländsk reaktion” och som ”en samling för värnandet av nationens andliga egendom”, tongångar som milsvitt skiljer sig från dem Nya Argus ger uttryck för. Den 21.6.1930 protesterar Hbl visserligen mot Lapporörelsens ”bristande respekt för lag och ordning”, men publicerar samtidigt under en trespaltig rubrik, ”Mannen för dagen”, en hyllning av dess ledare Vihtori Kosola, ”en pålitlig, karaktärsfast, fosterländsk medborgare”. Andersons undfallenhet gentemot högerkrafterna tar sig rent konkret uttryck i avskedandet av Max Hanemann, som i Svenska Pressen kraftfullt tagit ställning mot Lapporörelsen.

I Nya Argus den 1.7.1930 går förutom Hornborg också Ragnar Furuhjelm, Yrjö Hirn och Gunnar Castrén till kraftfull attack mot Lapporörelsen. I dagliga brev till hustrun som tillfälligt befinner sig i Sverige framträder Hornborgs indignation över regeringens brist på hållning i frågan. Kommunikationsminister Rolf Witting, en nära vän till Anderson, som i egenskap av ledarskribent knutits till Hufvudstadsbladet har gått till angrepp mot Nya Argus ”Lapponummer”. Hornborg finner ministerns skriverier pinsamma och ”saken blir inte bättre av att Witting dessutom är en anmärkningsvärt dålig skribent”.

Hösten 1934 tar Argus upp kampen mot äktfinskheten. Den hårdaste striden gäller universitetsfrågan där man från äktfinskt håll kräver en total förfinskning av Helsingfors universitet. Anderson tolkar stämningarna så att man på finskt håll inte kommer att ge sig innan universitetet är helt förfinskat och för i ett antal artiklar fram tanken på en särskild svensk högskola i Helsingfors i nära anslutning till universitetet. Förslaget väcker dock inte gehör, varken i akademiska svenska kretsar eller hos svenska politiker.

Hufvudstadsbladet utan kommentarer in extenso publicerar en ledare i Helsingin Sanomat från den 28.10.1934, där rikssvensk inblandning i universitetsfrågan betecknas som en olycka, utbryter en häftig diskussion. Den svenska riksdagsgruppens ordförande Ragnar Furuhjelm hävdar i ett brev till universitetsadressernas främste talesman i Sverige att Hbl inte representerar en utbredd opinion i Finland och att Anderson inte åtnjuter något allmänt förtroende på svenskt håll.

Dessförinnan har en hetsig brevväxling mellan Anderson och Hornborg ägt rum.

Hornborg kräver att tidningen på synlig plats skall publicera en artikel med en förklaring. Han påpekar att

man överallt möter ett stigande missnöje med din tidning. [...] Finlands främsta svenskspråkiga tidning får icke visa två ansikten [...] Försöker den jonglera stupar den – om inte ekonomiskt så åtminstone moraliskt. Jag kommer inte med några förstuckna hotelser. Jag säger öppet ifrån att jag ärnar sjunga ut i Argus så att det höres kring i Skandinavien om Din tidning inte bekänner spader.

Två dagar senare kommer ett svar från Anderson där denne försvarar sin tidnings linje och skriver: ”Kan icke på kommando förmå mig att införa det skrivsätt och de redigeringsmetoder du anser vara de enda riktiga.”

Anderson avslutar sitt flera sidor långa brev med att konstatera att han ingenting har emot att man i Nya Argus ”vill bringa till explosion” de åsikter som hyses i en del kretsar.

Jag är fastmera böjd att tro att en klar rågång mellan dem som sluta upp kring Nya Argus och dem som i samhälleliga livsfrågor gruppera sig kring H:bladets av moderation präglade uppfattning i fortsättningen skulle göra det enklare att formulera våra åsikter. Jag förblir med vänlig hälsning och högaktning Amos Anderson.

Hornborg inleder ett svarsbrev med orden:

Det gläder mig att du svarade på mitt brev och jag ber att få tacka för svaret. Jag hade redan börjat misströsta om att få något, men det tog väl tid att formulera brevet tillräckligt ironiskt.

Men äktfinskheten är inte den enda frågan där Nya Argus och Hufvudstadsbladet står för divergerande ställningstaganden. Medan Hornborgs inställning till nazismen i artikel efter artikel framstår entydig och klar har Anderson det inte lätt. Den finländske konsuln i Dresden, Karl von Frenckell, anklagar i ett brev till Anderson Hbl för att låta sina korrespondenter i Berlin ta sin information från vänstertidningar i stället för att utnyttja den borgerliga högerpressen och de ledande nationalsocialistiska tidningarna för att ge läsarna en riktig bild av läget i Tyskland. Frenckell vet berätta att alla som är väl orienterade vet att de rövarhistorier som berättas om vad som händer judarna är lögner som kommunisterna sprider.

I september 1933 anklagas Anderson av bankdirektör Arthur Neovius för att Hbl inte ger en tillräckligt positiv bild av nazismen och Hitler som han ser som en klok, oegennyttig och målmedveten statsman.

I sina svarsbrev till de båda herrarna betonar Anderson att Hbl ingalunda har iakttagit någon avog inställning till nationalsocialismen. Ofta får hans tidning från motsatt håll höra att den visar alltför stor förståelse för de aktuella händelserna i Tyskland. Det skulle vara honom främmande att i Hbl publicera någonting tendentiöst eller oriktigt om det tyska folket. I själva verket säger han sig oftare mötas av beskyllningar för att ta parti för än mot Hitler och nazismen.

Det senare är en rätt vanlig uppfattning i liberala kretsar. Till exempel skriver Thyra Hanemann (hustru till Max Hanemann och nära vän till Eirik Hornborg sedan gymnasieåren) den 11.4.1933 i sin dagbok: ”Hufvudstadsbladet skall väl så småningom bli alldeles Hitlerskt liksom det är lappoitiskt i sin vilja att ’stå över partierna’.”

I brevväxlingen mellan Anderson och Hornborg inträder en paus under tiden strax före krigsutbrottet. Av ett brev från Eiriks syster Gerda daterat den 21.11.1937 får man ändå intrycket att relationerna mellan Hufvudstadsbladet och Eirik Hornborg inte är de bästa. Hornborgs bok Försvaret av de östra riksdelarna och Karl XII:s krigsledning 1701–1714 har utkommit och fått positiva recensioner i de flesta rikssvenska tidningar liksom också i Svenska Pressen. Gerda skriver:

Den där Amos är då ett riktigt foderfä, för att använda ett af Pappas kraftuttryck. Så skamlöst att ej låta någon recension af Din bok ingå. En sådan rackare. Saken blir ju inte bättre af att man skymfar, men man måste ju ge luft åt sina känslor. Nog är det oerhördt att vår enda stora tidning skall vara absolut beroende af en dylik ’kulturpersonlighet’. Om Din bok också får hur goda omdömen som helst i Sverige, vet man ju intet därom då H.bladet ej tar in dem. För att inte tala om att deras egen recension uteblir. Nedrigt, nedrigt!

Under krigsåren är meningsskiljaktigheterna stora, framför allt under fortsättningskriget då Finland är bundet vid Tyskland och Anderson böjer sig för kretsar som tror på tyskarnas slutliga seger.

Efter kriget anpassar sig Anderson så gott han kan till de nya förhållandena vilket yttrar sig bland annat i ett nyvaknat intresse för kontakter med vänsterkretsar. När författareföreningen i januari 1946 ordnar en middag på Savoy för att hylla Elmer Diktonius på hans femtioårsdag väcker det ett närapå sensationellt uppseende när Anderson infinner sig.

Också i relationen mellan Hornborg och Anderson sker en förändring. Hornborg kommer att sitta som styrelseordförande för den nyuppståndna Nya Pressen och herrarnas privata brevväxling handlar långt om ekonomiska frågor gällande denna.

När Anderson hjärtligt tackar Hornborg för den ”synnerligen intressanta understreckaren” ”Ett sorgespels epilog” i Hbl och uttalar en önskan om flera artiklar i olika ämnen, infrias hans förhoppning med besked. Hornborg kommer under de kommande åren att leverera närmare 300 understreckare och debattartiklar för publicering i Hufvudstadsbladet.

Trots att relationen de två herrarna emellan normaliserats kan det ändå hetta till ibland. 1945 är ett slitsamt år för Hornborg. Som ordförande i den så kallade Hornborgkommissionen har han inför krigsansvarighetsprocessen utnämnts att granska lagligheten i myndigheternas agerande i samband med fortsättningskriget, en oerhört känslig uppgift där kommittén blir ansatt från olika håll. När han upplever att en journalist vid Hbl sviker ett förtroende exploderar han i ett brev till Anderson. Men i allmänhet är tongångarna försonliga och den 26.12.1945 skriver Hornborg:

Tack för julhälsning. Tillåt mig uttala min tillfredsställelse över att vi numera stå på så god fot med varandra.
 Det har ju inte alltid varit så, ehuru jag för min del beklagat det, vilket kanske också Du har gjort. Jag har inte alltid varit av samma uppfattning som Du i alla stycken – ehuru jag tror att vi i de väsentligaste avseendena varit eniga – och jag har inte heller dolt det.
 Men jag har aldrig hört till Dina fiender och belackare, vilkas metoder jag varit indignerad över. Och Du kan vara övertygad om att jag mer än en gång dragit lans för Dig under privata samtal.
 Lycka till att ha verkställt den stora plan som Du för en tid sedan anförtrodde mig! Måtte den leda till ett bärkraftigt och bestående resultat. Med önskan om gott nytt år! Din tillgivne Eirik Hornborg

Den 6.1.1946 svarar Anderson:

Högt ärade broder
 Ditt synnerligen vänliga brev av den 26 december har berett mig uppriktig glädje och tillfredsställelse. Jag hoppas att jag framdeles får komma i åtnjutande av Din vänskap och Dina råd. Ditt beslut att avgå från ordförandeposten i Nya Pressen har givit mig mycket bekymmer. I fall Du trots allt kunde förmås att stanna kvar skulle detta vara av ovärderlig betydelse, icke blott för mig utan för alla dem som försöka upprätthålla detta tidningsföretag.

Den 30.1.1947 beklagar Anderson Hornborgs beslut att avgå som Svenska Litteratursällskapets styrelseordförande. Anderson berör inte orsaken, protesten mot att Gunnar Björling tilldelats ett pris av sällskapet, men tror att man ”även från utlandet kommer att beklaga att Du lämnar denna post”. Han hoppas att Hornborg måtte ompröva sitt beslut, vilket dock inte sker.

I samband med Hornborgs sjuttioårsdag frambär Anderson sina uppriktiga hjärtliga lyckönskningar med varmt tack för mångårig trofast vänskap och bekostar kort därefter via Konstsamfundet en längre vistelse på Finlands Rominstitut, Villa Lante. I brevet där Hornborg tackar för ”det överdådiga stipendiet” lovar han att uppfylla det enda krav Anderson ställt, det vill säga att på ort och ställe dricka denne till i Lacrymae Christi. För Hufvudstadsbladets del innebär stipendievistelsen ett stort antal reserapporter från Rom, men den 23.11.1955 skriver Anderson till Hornborg att han för egen och alla Hbl:s läsares del beklagar att de på grund av Hornborgs stora arbetsbörda inte längre kan få motse dennes intressanta artiklar alla (!) söndagar.

De hjärtliga tongångarna fortsätter allt medan åldern tar ut sin rätt. Den 8.1.1957 uttalar Hornborg förhoppningen ”att det nya året inte må gå förbi utan att jag får tillfälle att någon gång råka Dig och utbyta åsikter och visdomsord”.

Sammanträffandena har tydligen inte blivit så många eftersom Anderson i slutet av året förklarar sig flera gånger ha önskat sammanträffa med Hornborg: ”Du vet vilket värde jag sätter på att få samtala med Dig och höra Din åsikt. Tack för den välvilja Du visat mig under många år!”

När Hornborg uttalar sin tillfredsställelse över att på äldre dagar stå på god fot med Anderson handlar det inte om opportunism, en egenskap som var honom främmande. Och trots att Steinby anser att Anderson in i det sista bibehöll sin misstänksamhet mot Nya Argus, överensstämmer hans syn på relationen mellan de två titanerna med Hornborgs egen: ”Eirik Hornborg tog flera nappatag, men var alltid redo till ärliga erkännanden då han fann det motiverat”. Ett utmärkande drag hos Hornborg var förmågan att skilja på sak och person och han var aldrig långsint.

Och för Anderson, till vars livsluft det hörde att räkna samhällets stöttepelare till sin umgängeskrets, innebar vänskapen med Hornborg en fjäder som saknats i hans hatt.

ANNA LENA BENGELSDORFF


  • Relaterat: Anna Lena Bengelsdorff: Tre brev till Eirik Hornborg, Nya Argus 2-3/2013
  • Eirik Hornborg var huvudredaktör för Nya Argus åren 1933–47. Hans artikel ”Tyranni” 1933 – om Hitlers makt­övertagande – finns att läsa i Nya Argus historik Ögonen upp! (2011) och på nätet under www.kolumbus.fi/nya.argus/Historik – Red.




Prenumerera    •    E-post    •    Arkiv   •    Nya Argus hemsida