Amos
och Eirik –
brevväxling
under tre decennier
När de större politiska partiernas ledare i dag för
offentliga diskussioner har det i medierna stundom
kallats titanernas kamp. Större skäl för benämningen
kunde de meningsutbyten ha som under det förra seklet
ägde rum mellan två inflytelserika herrar, såväl i
tidningsspalterna som privat.
Den ena parten var Amos Anderson, finansman,
tidningskung och mecenat, riksdagsman och elektor vid
det dramatiska presidentvalet 1937. Anderson var
chefredaktör för Hufvudstadsbladet, Finlands
största svenskspråkiga dagstidning samt också för Svenska
Pressen, senare Nya Pressen. Hans
diskussionspartner var Eirik Hornborg, skolman,
historiker, politiker och publicist som år 1927 hade
inträtt i Nya Argus redaktion och år 1933
utsetts till tidningens huvudredaktör. Hornborgs texter
i Nya Argus lästes och kommenterades i hela
Skandinavien. ”Man går alltid till läsningen av hans
artiklar i Nya Argus i förvissning om en intellektuell
njutning av hög klass”, skriver Sven Rinman år 1932 i Stockholmstidningen.
De båda herrarna var jämngamla, men mycket olika.
Medan Hornborg aldrig dagtingade med sitt samvete och
alltid gjorde vad han kände att han måste göra, även om
det förskaffade honom fiender och obehag, var Anderson
av mera ängslig och ömtålig kaliber, känslig för vad
omvärlden tyckte om honom och beredd att ge efter för
påtryckningar. ”Det behövdes ofta en hel del diplomati
för att hålla honom i jämvikt”, skriver Torsten Steinby
i sin bok Amos Anderson: Press och kultur (1982).
Bland Hornborgs egenskaper var diplomati kanske inte
den mest framträdande och det är lätt att förstå att
hans relation till Hufvudstadsbladet och dess
chefredaktör under de kritiska åren från slutet av
1920-talet till vinterkrigets utbrott inte var helt
problemfri. Att deras syn på sina respektive tidningars
innehåll och på världen i allmänhet ofta avvek från
varandra framgår av den diskussion de båda herrarna
privat och offentligt förde under tre decennier från
1929 till 1959.
Den 8.2.1929 sänder Hornborg ett långt brev till Amos
Anderson. Han har ”länge med ovilja iakttagit de stora
sensationellt avfattade rubriker med vilka i synnerhet
brott och olyckor utrustats i Hufvudstadsbladet”. Efter
att ha hört flera personer uttala sitt ogillande har han
beslutit att ta kontakt.
Hornborg kan inte tro annat, skriver han, än att
Andersons önskan är att tidningen skall hålla en hög
nivå:
Därför anser jag att lojaliteten kräver
att jag gör dig uppmärksam. Det handlar enbart om omsorg
om vår förnämsta tidning och dess huvudredaktörs
anseende. Du har gjort mycket för Hufvudstadsbladet, men
ifrågavarande sida har Du inte ägnat tillräcklig
uppmärksamhet.
Det som fått Hornborg att fatta pennan handlar om ett
fenomen som inte förlorat sin aktualitet:
tidningspressens eftergifter för läsarnas krav på
sensationer. Som ett av många exempel redogör Hornborg
för ett fall som beretts mycket utrymme i Andersons
tidning. Det handlar om en läkare i Etseri, Hartman, som
är anklagad för att ha tagit livet av sin fru med
Veronal och bedövat en ung dam, fröken Bergström, med
kloroform varefter han våldtagit henne. Hornborg anser
tidningens frossande i ämnet olämpligt, i synnerhet som
domen inte fallit och Hartman är dödssjuk.
Korrespondentens sätt ”att med namns nämnande göra den
våldtagna flickan till föremål för sin uppmärksamhet
borde rendera honom ett kok stryk”, förklarar Hornborg
som säger sig inte förstå att korrespondensen från
Etseri skulle kunna passera utan offentlig protest. ”Det
vore angenämt att kunna meddela att tidningens
huvudredaktör observerat saken och vidtagit åtgärder för
att i framtiden kunna förebygga liknande skandaler.”
Anderson svarar den 13.1.1929 med ett femsidigt
maskinskrivet brev. Att han lagt ner möda på saken
framgår av två utkast, det första handskrivet med flera
överstrykningar, av ordvändningarna att döma tillkommet
i hastigt mod. I den slutliga hovsamma versionen
förklarar han att tiderna förändrats. ”En modern
tidningspress bygger sin framgång på ett högt utvecklat
reportage” och måste se till det allmänna intresset. En
tillämpning av Hornborgs krav på att invänta
domstolsutslag är en föråldrad uppfattning och skulle
vid ”intressantare rättsfall” vara ödesdiger. Hufvudstadsbladet
är inte värre än de ledande svenska bladen och övriga
europeiska kulturländers tidningspress. Anderson tackar
för omsorgen om sin och ”vår förnämsta svenska tidnings
anseende” och meddelar att han själv tar vara på den så
gott han kan.
Följande dag tackar Hornborg för brevet ”som till ton
och anda” överensstämmer med det vänliga telefonsamtalet
dem emellan. (Koncepten, hållna i en helt annan ton,
känner han inte till). Han har dock fortfarande intryck
av att tidningen var ute efter ett sensationsnummer. Då
han jämför med rikssvenska tidningar konstaterar han att
ett mord i Stockholm alltid väcker uppmärksamhet, men
frågar sig vem som skulle ha saknat
Etserikorrespondensen om den uteblivit. Han påpekar att
Andersons tidning har en sådan ställning att den ”har
råd att vara fin” och att ”vi bör hålla H:bladet på en
högre nivå än de sinsemellan konkurrerande
Stockholmsbladen”.
Du finner mig måhända skolmästaraktig –
nå ja, jag är pedagog – men det är inte min mening.
I samma brev passar Hornborg på att fråga om det är
med Andersons vetskap Hbl principiellt beslutit
sig att från ingången av detta år inte i någon form
nämna Nya Argus. Detta på grund av att ”det
mäktiga Argus” gång på gång angripit Hbl.
Angreppen handlar om två skämtsamma Proteus-kåserier
samt Hans Ruins diskussion av litteraturkritiken.
Hornborg konstaterar att Argus knappast lider av
Hbl:s tystnad, men att ”metoden är så småaktig
och löjlig att jag anser mig böra göra Dig underkunnig
om saken eftersom Du som huvudredaktör kan komma att
drabbas av löjet”.
Hornborg avslutar brevet med en förhoppning om att
Anderson även framgent måtte kunna skilja på sak och
person och inte missuppfatta hans motiv.
I Press och kultur nämner Torsten Steinby att
Anderson ständigt var tämligen oresonlig då det blev
fråga om Nya Argus och att tidskriften enligt
hans uppfattning symboliserade det motstånd som från
intellektuellt håll riktades mot honom.
Trots att det ofta hettar till förekommer det
korrespondens också i neutrala frågor. Den 4.2.1930
undrar Hornborg om Anderson ”skulle ha möjlighet att
bereda arbete, om ock av anspråkslösaste art åt en mer
än till hälften urspårad ung man, av allt att döma för
närvarande besjälad av en uppriktig önskan att komma på
fötter.”
Du vet naturligtvis lika bra som jag –
kanske bättre – att sådana räddningsförsök oftare
misslyckas än lyckas. Men Du ger mig säkerligen rätt i
att man hellre finner sig i tio misslyckanden än
riskerar att försumma en möjlighet att lyckas.
Trettiotalet blir besvärligt för båda parterna. Medan
Hornborg visserligen tar avstånd från kommunismen, men
ser Lapporörelsen som det farligaste hot den finländska
demokratin utsatts för och agerar i enlighet med sin
övertygelse, försöker Anderson manövrera mellan olika
åsiktsyttringar och möter kritik från båda hållen.
Veckorna före bondetåget beskriver Hbl
Lapporörelsen som ”en allmänt fosterländsk reaktion” och
som ”en samling för värnandet av nationens andliga
egendom”, tongångar som milsvitt skiljer sig från dem Nya
Argus ger uttryck för. Den 21.6.1930 protesterar Hbl
visserligen mot Lapporörelsens ”bristande respekt för
lag och ordning”, men publicerar samtidigt under en
trespaltig rubrik, ”Mannen för dagen”, en hyllning av
dess ledare Vihtori Kosola, ”en pålitlig, karaktärsfast,
fosterländsk medborgare”. Andersons undfallenhet
gentemot högerkrafterna tar sig rent konkret uttryck i
avskedandet av Max Hanemann, som i Svenska Pressen
kraftfullt tagit ställning mot Lapporörelsen.
I Nya Argus den 1.7.1930 går förutom Hornborg
också Ragnar Furuhjelm, Yrjö Hirn och Gunnar Castrén
till kraftfull attack mot Lapporörelsen. I dagliga brev
till hustrun som tillfälligt befinner sig i Sverige
framträder Hornborgs indignation över regeringens brist
på hållning i frågan. Kommunikationsminister Rolf
Witting, en nära vän till Anderson, som i egenskap av
ledarskribent knutits till Hufvudstadsbladet har gått
till angrepp mot Nya Argus ”Lapponummer”.
Hornborg finner ministerns skriverier pinsamma och
”saken blir inte bättre av att Witting dessutom är en
anmärkningsvärt dålig skribent”.
Hösten 1934 tar Argus upp kampen mot äktfinskheten.
Den hårdaste striden gäller universitetsfrågan där man
från äktfinskt håll kräver en total förfinskning av
Helsingfors universitet. Anderson tolkar stämningarna så
att man på finskt håll inte kommer att ge sig innan
universitetet är helt förfinskat och för i ett antal
artiklar fram tanken på en särskild svensk högskola i
Helsingfors i nära anslutning till universitetet.
Förslaget väcker dock inte gehör, varken i akademiska
svenska kretsar eller hos svenska politiker.
Då Hufvudstadsbladet utan kommentarer in
extenso publicerar en ledare i Helsingin
Sanomat från den 28.10.1934, där rikssvensk
inblandning i universitetsfrågan betecknas som en
olycka, utbryter en häftig diskussion. Den svenska
riksdagsgruppens ordförande Ragnar Furuhjelm hävdar i
ett brev till universitetsadressernas främste talesman i
Sverige att Hbl inte representerar en utbredd
opinion i Finland och att Anderson inte åtnjuter något
allmänt förtroende på svenskt håll.
Dessförinnan har en hetsig brevväxling mellan Anderson
och Hornborg ägt rum.
Hornborg kräver att tidningen på synlig plats skall
publicera en artikel med en förklaring. Han påpekar att
man överallt möter ett stigande missnöje
med din tidning. [...] Finlands främsta svenskspråkiga
tidning får icke visa två ansikten [...] Försöker den
jonglera stupar den – om inte ekonomiskt så åtminstone
moraliskt. Jag kommer inte med några förstuckna
hotelser. Jag säger öppet ifrån att jag ärnar sjunga ut
i Argus så att det höres kring i Skandinavien om Din
tidning inte bekänner spader.
Två dagar senare kommer ett svar från Anderson där
denne försvarar sin tidnings linje och skriver: ”Kan
icke på kommando förmå mig att införa det skrivsätt och
de redigeringsmetoder du anser vara de enda riktiga.”
Anderson avslutar sitt flera sidor långa brev med att
konstatera att han ingenting har emot att man i Nya
Argus ”vill bringa till explosion” de åsikter som
hyses i en del kretsar.
Jag är fastmera böjd att tro att en klar
rågång mellan dem som sluta upp kring Nya Argus och dem
som i samhälleliga livsfrågor gruppera sig kring
H:bladets av moderation präglade uppfattning i
fortsättningen skulle göra det enklare att formulera
våra åsikter. Jag förblir med vänlig hälsning och
högaktning Amos Anderson.
Hornborg inleder ett svarsbrev med orden:
Det gläder mig att du svarade på mitt
brev och jag ber att få tacka för svaret. Jag hade redan
börjat misströsta om att få något, men det tog väl tid
att formulera brevet tillräckligt ironiskt.
Men äktfinskheten är inte den enda frågan där Nya
Argus och Hufvudstadsbladet står för
divergerande ställningstaganden. Medan Hornborgs
inställning till nazismen i artikel efter artikel
framstår entydig och klar har Anderson det inte lätt.
Den finländske konsuln i Dresden, Karl von Frenckell,
anklagar i ett brev till Anderson Hbl för att
låta sina korrespondenter i Berlin ta sin information
från vänstertidningar i stället för att utnyttja den
borgerliga högerpressen och de ledande
nationalsocialistiska tidningarna för att ge läsarna en
riktig bild av läget i Tyskland. Frenckell vet berätta
att alla som är väl orienterade vet att de
rövarhistorier som berättas om vad som händer judarna är
lögner som kommunisterna sprider.
I september 1933 anklagas Anderson av bankdirektör
Arthur Neovius för att Hbl inte ger en tillräckligt
positiv bild av nazismen och Hitler som han ser som en
klok, oegennyttig och målmedveten statsman.
I sina svarsbrev till de båda herrarna betonar
Anderson att Hbl ingalunda har iakttagit någon avog
inställning till nationalsocialismen. Ofta får hans
tidning från motsatt håll höra att den visar alltför
stor förståelse för de aktuella händelserna i Tyskland.
Det skulle vara honom främmande att i Hbl
publicera någonting tendentiöst eller oriktigt om det
tyska folket. I själva verket säger han sig oftare mötas
av beskyllningar för att ta parti för än mot Hitler och
nazismen.
Det senare är en rätt vanlig uppfattning i liberala
kretsar. Till exempel skriver Thyra Hanemann (hustru
till Max Hanemann och nära vän till Eirik Hornborg sedan
gymnasieåren) den 11.4.1933 i sin dagbok:
”Hufvudstadsbladet skall väl så småningom bli alldeles
Hitlerskt liksom det är lappoitiskt i sin vilja att ’stå
över partierna’.”
I brevväxlingen mellan Anderson och Hornborg inträder
en paus under tiden strax före krigsutbrottet. Av ett
brev från Eiriks syster Gerda daterat den 21.11.1937 får
man ändå intrycket att relationerna mellan
Hufvudstadsbladet och Eirik Hornborg inte är de
bästa. Hornborgs bok Försvaret av de östra
riksdelarna och Karl XII:s krigsledning 1701–1714
har utkommit och fått positiva recensioner i de flesta
rikssvenska tidningar liksom också i Svenska Pressen.
Gerda skriver:
Den där Amos är då ett riktigt foderfä,
för att använda ett af Pappas kraftuttryck. Så skamlöst
att ej låta någon recension af Din bok ingå. En sådan
rackare. Saken blir ju inte bättre af att man skymfar,
men man måste ju ge luft åt sina känslor. Nog är det
oerhördt att vår enda stora tidning skall vara absolut
beroende af en dylik ’kulturpersonlighet’. Om Din bok
också får hur goda omdömen som helst i Sverige, vet man
ju intet därom då H.bladet ej tar in dem. För att inte
tala om att deras egen recension uteblir. Nedrigt,
nedrigt!
Under krigsåren är meningsskiljaktigheterna stora,
framför allt under fortsättningskriget då Finland är
bundet vid Tyskland och Anderson böjer sig för kretsar
som tror på tyskarnas slutliga seger.
Efter kriget anpassar sig Anderson så gott han kan
till de nya förhållandena vilket yttrar sig bland annat
i ett nyvaknat intresse för kontakter med
vänsterkretsar. När författareföreningen i januari 1946
ordnar en middag på Savoy för att hylla Elmer Diktonius
på hans femtioårsdag väcker det ett närapå sensationellt
uppseende när Anderson infinner sig.
Också i relationen mellan Hornborg och Anderson sker
en förändring. Hornborg kommer att sitta som
styrelseordförande för den nyuppståndna Nya Pressen
och herrarnas privata brevväxling handlar långt om
ekonomiska frågor gällande denna.
När Anderson hjärtligt tackar Hornborg för den
”synnerligen intressanta understreckaren” ”Ett
sorgespels epilog” i Hbl och uttalar en önskan
om flera artiklar i olika ämnen, infrias hans
förhoppning med besked. Hornborg kommer under de
kommande åren att leverera närmare 300 understreckare
och debattartiklar för publicering i Hufvudstadsbladet.
Trots att relationen de två herrarna emellan
normaliserats kan det ändå hetta till ibland. 1945 är
ett slitsamt år för Hornborg. Som ordförande i den så
kallade Hornborgkommissionen har han inför
krigsansvarighetsprocessen utnämnts att granska
lagligheten i myndigheternas agerande i samband med
fortsättningskriget, en oerhört känslig uppgift där
kommittén blir ansatt från olika håll. När han upplever
att en journalist vid Hbl sviker ett förtroende
exploderar han i ett brev till Anderson. Men i allmänhet
är tongångarna försonliga och den 26.12.1945 skriver
Hornborg:
Tack för julhälsning. Tillåt mig uttala
min tillfredsställelse över att vi numera stå på så god
fot med varandra.
Det har ju inte alltid varit så, ehuru jag för min del
beklagat det, vilket kanske också Du har gjort. Jag har
inte alltid varit av samma uppfattning som Du i alla
stycken – ehuru jag tror att vi i de väsentligaste
avseendena varit eniga – och jag har inte heller dolt
det.
Men jag har aldrig hört till Dina fiender och
belackare, vilkas metoder jag varit indignerad över. Och
Du kan vara övertygad om att jag mer än en gång dragit
lans för Dig under privata samtal.
Lycka till att ha verkställt den stora plan som Du för
en tid sedan anförtrodde mig! Måtte den leda till ett
bärkraftigt och bestående resultat. Med önskan om gott
nytt år! Din tillgivne Eirik Hornborg
Den 6.1.1946 svarar Anderson:
Högt ärade broder
Ditt synnerligen vänliga brev av den 26 december har
berett mig uppriktig glädje och tillfredsställelse. Jag
hoppas att jag framdeles får komma i åtnjutande av Din
vänskap och Dina råd. Ditt beslut att avgå från
ordförandeposten i Nya Pressen har givit mig mycket
bekymmer. I fall Du trots allt kunde förmås att stanna
kvar skulle detta vara av ovärderlig betydelse, icke
blott för mig utan för alla dem som försöka upprätthålla
detta tidningsföretag.
Den 30.1.1947 beklagar Anderson Hornborgs beslut att
avgå som Svenska Litteratursällskapets
styrelseordförande. Anderson berör inte orsaken,
protesten mot att Gunnar Björling tilldelats ett pris av
sällskapet, men tror att man ”även från utlandet kommer
att beklaga att Du lämnar denna post”. Han hoppas att
Hornborg måtte ompröva sitt beslut, vilket dock inte
sker.
I samband med Hornborgs sjuttioårsdag frambär Anderson
sina uppriktiga hjärtliga lyckönskningar med varmt tack
för mångårig trofast vänskap och bekostar kort därefter
via Konstsamfundet en längre vistelse på Finlands
Rominstitut, Villa Lante. I brevet där Hornborg tackar
för ”det överdådiga stipendiet” lovar han att uppfylla
det enda krav Anderson ställt, det vill säga att på ort
och ställe dricka denne till i Lacrymae Christi. För
Hufvudstadsbladets del innebär stipendievistelsen
ett stort antal reserapporter från Rom, men den
23.11.1955 skriver Anderson till Hornborg att han för
egen och alla Hbl:s läsares del beklagar att de på grund
av Hornborgs stora arbetsbörda inte längre kan få motse
dennes intressanta artiklar alla (!) söndagar.
De hjärtliga tongångarna fortsätter allt medan åldern
tar ut sin rätt. Den 8.1.1957 uttalar Hornborg
förhoppningen ”att det nya året inte må gå förbi utan
att jag får tillfälle att någon gång råka Dig och utbyta
åsikter och visdomsord”.
Sammanträffandena har tydligen inte blivit så många
eftersom Anderson i slutet av året förklarar sig flera
gånger ha önskat sammanträffa med Hornborg: ”Du vet
vilket värde jag sätter på att få samtala med Dig och
höra Din åsikt. Tack för den välvilja Du visat mig under
många år!”
När Hornborg uttalar sin tillfredsställelse över att
på äldre dagar stå på god fot med Anderson handlar det
inte om opportunism, en egenskap som var honom
främmande. Och trots att Steinby anser att Anderson in i
det sista bibehöll sin misstänksamhet mot Nya Argus,
överensstämmer hans syn på relationen mellan de två
titanerna med Hornborgs egen: ”Eirik Hornborg tog flera
nappatag, men var alltid redo till ärliga erkännanden då
han fann det motiverat”. Ett utmärkande drag hos
Hornborg var förmågan att skilja på sak och person och
han var aldrig långsint.
Och för Anderson, till vars livsluft det hörde att
räkna samhällets stöttepelare till sin umgängeskrets,
innebar vänskapen med Hornborg en fjäder som saknats i
hans hatt.
ANNA LENA BENGELSDORFF
- Relaterat: Anna Lena Bengelsdorff: Tre
brev till Eirik Hornborg,
Nya Argus 2-3/2013
- Eirik Hornborg var huvudredaktör för Nya Argus
åren 1933–47. Hans artikel ”Tyranni” 1933 – om
Hitlers maktövertagande – finns att läsa i Nya
Argus historik Ögonen
upp! (2011) och på nätet under www.kolumbus.fi/nya.argus/Historik
– Red.
|