Nya Argus 6/2013

NYA ARGUS

Nr 6 • 2013


Publicerad på nätet 5.6.2013



KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

När det vänder

När smörkniven ramlar ur smörbyttan beror det på att den är baktung, förmodligen en vanlig bordskniv. Att den inte gör det meddetsamma beror på att smörets nypor måste mjukas upp först.

John Signe, ”Iakttagelser”, Nya Tider (1992)

Ibland sker sociala förändringar mycket snabbt, efter en lång och seg upptakt. Två exempel på positiva politiska ”smörknivsfenomen” från de senaste åren: a) motståndet mot könsneutrala äktenskap har fått släppa taget i land efter land, b) kritiken av skatteparadisen har under relativt kort tid tagit fart också på hög politisk nivå.

Fall a) verkar vara en generationsfråga i kombination med sekularisering, process b) gynnas av paniken kring de amerikanska och europeiska finanskriserna. I bägge fallen har vinden tydligt vänt, även om oändligt långa processer förstås återstår innan sådana maktcentra som Vatikanen eller London City kan tänkas ge upp sin homo- och gynofobi respektive sin organiserade skatteflykt. Att spå när det till sist sker är lika svårt som Mubaraks fall var oväntat, men det betyder inte att den dagen inte kan komma.

Ketchupeffekten, när allt i ett slag byter färg, när en politisk och ideologisk tankestruktur rasar samman, är fascinerande. Berlinmurens fall 1989 öppnade den stora dammluckan efter en utveckling som en längre tid hade urholkat de östeuropeiska socialdiktaturerna. Gorbatjov hade satt igång en process, och plötsligt en dag var ingenting längre som förr. För den ”arabiska våren” 2011 hade Ben Alis och Mubaraks fall samma symbolvärde som Muren för Europa. Att ett samhälle är en komplex organism som knappast i ett enda språng når fram till den glasnost och demokrati som aktivisterna hoppas på, är i sig inget argument mot revolutionerna. Även om det första resultatet blir att repressionsapparaten står kvar under annat namn, som i Iran (Khomeini och efter), Ryssland (Putin) och Egypten (Mursi), är varje tillkämpad millimeter av yttrandefrihet, varje ny, alternativ kollektiv berättelse ändå värdefull.

Slående är för övrigt religionens roll som de sekulära revolutionernas fripassagerare och dödgrävare i just de tre nämnda länderna: Iran, Ryssland, Egypten. När tronen faller står tron redo att axla en roll i kampen mot demokrati. I Iran har vi sedan 1979 öppen teokrati, i Ryssland och Egypten bygger statsapparatens grepp om samhället på starka allianser med den organiserade religionen: den egyptisk-amerikanska militären med Muslimska Brödraskapet, Putin med den ortodoxa kyrkan (just denna allians var måltavlan för Pussy Riots aktion).

Mellan islamism och nyliberalism

Det känns symboliskt att ayatollan Khomeini grep makten i Iran samma år, 1979, som Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien. Khomeini kom att skjuta startskottet för en ny våg av islamisering av ”orienten” samtidigt som den ideologiska axelmakten Thatcher-Reagan-Friedman lanserade en motsvarande bred politisk process i ”occidenten”: den genomgripande ”nyliberala” (= gammalliberala) revolution som vi nu lever mitt inne i, och vars inre urholkning, utmattning och imperial overstretch vi förhoppningsvis ser ett ökande antal tecken på. Är det en slump att också den extrema islamismen nu tappar stöd inom den muslimska världen, åtminstone enligt sociologen Asef Bayats färska antologi Post-Islamism (2013)?

Ett tecken på nyliberal utmattning är just den ökande kritiken av skatteparadisen, också inom klart pro-kapitalistiska organ som OECD. Trots att offshore-bolagen applåderas av marknadsfundamentalisterna som den yppersta av friheter, pressar finanskrisen de europeiska ministrarna att äntligen på allvar börja spana efter de försvunna miljarderna. Efter Cypern-krisen har den brittiska finansvärldens centrum, London City, hamnat i strålkastarljuset som de facto-huvudorganisatör av global skattesmitning. Nicholas Shaxons avslöjande bok Treasure Islands från 2011 citeras nu till och med av europeiska finansministrar.(not)

Koloniala vändpunkter

En av de största vändpunkterna i 1900-talets historia var den globala avkoloniseringen; också här en revolutionär ketchupeffekt med lång förhistoria. När bojorna brast, som den svenska titeln lyder på Viyay Prashads bok om ”tredjevärldismens” uppgång och fall (2010; orig. The Darker Nations, 2007). Kolonialismens och postkolonialismens tema ingår självklart som en ledtråd i fyra av artiklarna om Afrika och Indien i detta nummer av Nya Argus.

I Sydafrika gällde apartheid fram till 1994 och boertidens mörka arv kommer givetvis att bearbetas ännu i generationer, bland annat i konst och litteratur. Marlene van Niekerks författarskap, en del av den processen, presenteras i två artiklar av afrikakännarna Carita Backström och Mai Palmberg.

I Eva Nilssons och Lotta Staffans Afrikabok, som anmäls av Alexandra Ramsay på sidan 208, ställs vi inför en annan sida av nuets postkoloniala verklighet. Som vanliga konsumenter av plastfolie och kakao deltar vi i och bär upp fullständigt oförsvarliga ekonomiska strukturer. ”Jag är uppväckt ur en dröm om en långsam men säker utveckling mot det bättre i Afrika, efter att länderna blivit självständiga och rika länders bistånd till dem ökat”, skriver Ramsay efter sin läsning av Afrika på bordet.

Indiens väg till självständigheten 1947 förknippas framför allt med Gandhis icke-våldsrevolution, men den brittiska massakern på hundratals obeväpnade indier i en park i Amritsar nästan 30 år tidigare, 1919, är en episod av många i det långa, brutala och (i omvärlden) mindre kända förspelet av motstånd och lidande, innan kolonialväldet till sist vältes ur sadeln. Ola Stensson granskar kritiskt en ny brittisk studie som fortfarande, efter nästan ett sekel, försöker tona ner den brittiska våldsapparatens ansvar.

Den våldsapparat som är dagens Indien, ur kvinnosynvinkel, är ämnet för Mikko Zengers artikel som tar avstamp i den beryktade gruppvåldtäkten med dödlig utgång i Delhi i december. Misshandeln och de demonstrationer den gav upphov till blev en internationell mediahändelse – men här, som så ofta, visar sig en större och på många sätt helt annorlunda berättelse när kontexten vidgas från det enskilda fallet. Det sexrelaterade våldet är djupt inlemmat i kastsystemet, där de ”oberörbara” kvinnorna längst nere egendomligt nog är högst ”berörbara” i just detta enda avseende. Den indiska kulturen är bokstavligt livsfarlig för kvinnor i alla åldrar, och (liksom i Kina) särskilt för de ofödda. Ultraljud i patriarkatets tjänst, eller som Zenger skriver: ”I ställningskriget mot [de indiska] kvinnorna förintar familjer och släkter årligen cirka 900 000 flickfoster”.

Vilken kontrast mot bildernas leende, färggranna, levande kvinnor. En vändpunkt för de fattigaste, mest utsatta indiskorna kan verka hopplöst avlägsen. Ändå måste också den punkten komma en dag. På grund av ovannämnda ”gendericid” är de indiska kvinnorna en minoritet, men 576 miljoner är trots allt en rätt stor minoritet.

4.6.2013

Publicerad på nätet 5.4.2013


Fotnot: Se bland annat Peter Lodenius omfattande artikelserier i Ny Tid i augusti-september 2012 och februari-mars i år.




Prenumerera    •    E-post    •    Arkiv   •    Nya Argus hemsida