R.R.
Eklund och skapandets problematik
Det finns en aforism av R. R. Eklund som kanske mer än
någon annan ger uttryck för hans kompromisslösa
förhållande till skapandet. Den finns i hans första
aforismsamling Grått och gyllne, och lyder så här:
Att skriva, det är att hugga i granit och
göra oåterkalleligt, under tungt ansvar och med
tidsåldrarnas ögon riktade på sig. Skriva är en protest
mot livet, mot dess skiftesrikedom, dess obeständighet. Så
trotsiga som faraonernas pyramider resa sig de stora
andarnas skrivna verk, medan karavaner av tider och
människor dra förbi där nere.
Man frapperas av det allvar som präglar Eklunds syn på
skrivandet. Att skriva är inte något man gör lättvindigt
och tanklöst. Det är snarare en ansvarsfull uppgift man
tar på sig, inte för att man vill, utan för att man måste.
Tyngden av världens samlade litteratur ligger på
författarens axlar, och ”tidsåldrarnas ögon” är riktade på
honom. Att skriva är till och med ”en protest mot livet,
mot dess skiftesrikedom, dess obeständighet”. Livet är
kort och nyckfullt, men det skrivna ordet står oförändrat
i all evighet, som faraonernas pyramider.
I den här aforismen finns också fröet till det som jag
själv uppfattar som det mest säregna och unika i R. R.
Eklunds författarskap. En dialog med det egna skrivandet
för väl på något plan alla författare – åtminstone någon
gång. Det speciella i Eklunds fall är att den här dialogen
hos honom utvidgas till en konstnärlig och personlig kamp
av monumentala proportioner, som genomsyrar hela hans
författarskap. Särskilt tydligt manifesterar sig den här
kampen i hans aforistik, där den blir ett tema som gör sig
gällande i läsningen av snart sagt varje aforism.

R.R. Eklund. Porträttskiss utförd av Wäinö Aaltonen 1926.
R. R. Eklund föddes i Nykarleby den 21 april 1895. Han
gick i skola i Vasa och inledde sin professionella karriär
som redaktör vid Vasabladet och Vasaposten.
1915 flyttade han till Helsingfors för att studera
filosofi och litteratur vid Helsingfors universitet, men
studierna avbröts på grund av dålig ekonomi – förutom sig
själv hade han vid den här tiden också sin mor och syster
att försörja.
Efter inbördeskriget anställdes han som redaktör vid Tammerfors
Aftonblad, och kort därefter debuterade han som
författare med den modernistiska prosalyriksamlingen Jordaltaret
1919. Samma år fick han anställning som redaktör vid
kvällstidningen Dagens Press i Helsingfors, där
han till att börja med fungerade som teater-, konst- och
litteraturkritiker. Han slutade skriva kritik i början av
1920-talet och fortsatte i en anspråkslös redaktörsroll
fram till sin död den 28 november 1946.
Eklunds andra bok, aforismsamlingen Grått och gyllne,
utkom 1926 och sedan följde under två decennier
ytterligare tio böcker: aforistik, lyrik och romaner.
Särskilt känd var Eklund inte under sin livstid, men
däremot en uppskattad författare, såväl av kritiker som av
andra författare. Att Eklund idag är en av de ”bortglömda
stora” i finlandssvensk litteratur kan säkert delvis ha
sin orsak i att hans författarskap är både snävt och
krävande. Han riktar sig inte till de stora massorna, utan
till en publik som Per-Erik Wahlund beskrivit som en
”självtänkande och i god mening exklusiv läsekrets”.
Eklunds författarskaps svårtillgänglighet, både bildligt
och bokstavligt, är säkert en orsak till att han idag är
så gott som helt bortglömd av den läsande allmänheten. Vad
gäller bristen på forskning i Eklunds författarskap finns
det en kanske ännu viktigare orsak. När Eklund debuterade
med Jordaltaret 1919 var han den tredje i
ordningen bland finlandssvenska modernister, efter Edith
Södergran och Hagar Olsson. Efter den här boken följde en
paus på sju år i Eklunds författarskap, en tid under
vilken han genomgick en personlig kris och omvärderade sin
syn på världen och litteraturen, och i stort sett vände
ryggen till modernismen.
Eklund var för mycket individualist för att gå med i
några kotterier, och hans litterära projekt satte andra
saker högre än formen. I en reflektion i Grått och gyllne
skriver han, på tal om modernismen:
Ack ni litteraturens nya gudar, om jag
förstode er höghet. Rim eller icke rim, koturn eller nakna
fotsulor – kan det angå gudar? Icke ens proklamerandet av
en ”ny inställning till tillvaron” kan jag tänka mig utgå
ur gudamun. Nej, jag vill söka förbli monoteist i konsten,
vilket namn min Gud må bära: ärlighet, sanningskärlek,
samvete.
Att Eklund efter en modernistisk debut avsade sig allt
samröre med modernisterna, och istället gick sin egen
personliga väg, har gjort att det stora
forskningsintresse modernistgenerationen tilldragit sig
inte inkluderat hans författarskap. Han har helt enkelt
inte passat in i uppfattningen av tidsperioden, och hans
kvalitativt högtstående böcker har fallit utanför de
flesta studier av mellankrigstida litteratur.
Eklunds texter präglas av en markerad dualism. Det
handlar om ett motsatspar som man kan se spår av i
titlarna till hela tre av de böcker som ingår i mitt
primärmaterial: Jordaltaret, Grått och gyllne samt
Rymd och människa. Altaret, rymden och det gyllne
står för fantasi och transcendens, medan jorden, det gråa
och människan står för verklighet och jordfasthet. Den här
dikotomiska och dualistiska världsåskådningen är starkt
förknippad med den estetiska idealismens tradition, och
genomsyrar Eklunds hela produktion.
Den i mitt tycke intressantaste och mest kvalitativa
delen av Eklunds författarskap är hans aforistiska texter.
Han tänjer aforismbegreppet i flera olika riktningar;
kanske främst mot dagboksgenren. Själv introducerar han
genrebeteckningen ”fragmentariska betraktelser” för boken
Grått och gyllne. Han skriver regelrätta aforismer,
men också texter som, trots en aforistisk knapphet och
skärpa i formuleringen, sträcker sig över ett par sidor.
Ofta är det här ett uttryck för att de tankar han vill
uttrycka kräver mer utrymme än den traditionella aforismen
tillåter. Den här typen av reflekterande aforistik är han
heller inte ensam om, utan den kan hittas också hos många
av de filosofer han anknyter till: hos Schopenhauer, hos
Kierkegaard, hos Nietzsche.
I min avhandling om Eklunds aforistiska författarskap
fäster jag mig vid ett antal mer specifika teman som är
centrala för förståelsen av Eklunds egenart. Ett sådant
tema är regressionsfantasin som intar en prominent
position i flera böcker. Eklund skrev mycket om och ur
barnets perspektiv på världen, och fantasin om att fly
tillbaka till barndomen är en viktig drivkraft i många av
hans texter. Det handlar om en längtan till barndomens
frihet från ansvar och plikter, och kanske framförallt om
friheten från det självpålagda kravet på skrift. Ibland
går den här fantasin ännu längre än till barndomen. I
flera reflektioner är fantasins mål ett tillstånd av
icke-existens, i moderlivet eller, som i den här
reflektionen ur Grått och gyllne, i en kista:
Jag undrar om ej de döda själva valt att
bli bäddade i kistor. Trånga, döljande och stängande rum,
måste de ej längta till dem? Då jag känner min kraft
utsinad drar jag lemmarna intill mig och ligger stilla,
stilla i väntan att se barmhärtiga väggar foga sig samman
kring min kropp, avskärande alla förbindelser med världen,
alla röster och blickar, alla plikter och förhoppningar.
Jag skulle ligga i min låda orörlig och fjärran från
tidernas bullrande kavalkad, en avskuren gren av
livsträdet, och ingen hade rätt att vänta frukt av mig.
Fantasin om att ligga i en kista kan tyckas skrämmande,
men det är en uttryckligen positiv tankelek. Det är när
jaget i reflektionen känner sin kraft utsinad som han
fantiserar om kistan. Där ligger han sedan, och det
viktigaste är inte att det är i en kista, utan att han är
i ett tillstånd där ingen har rätt att vänta någon frukt,
alltså något skrivet, av honom. Fantasin om
icke-existensen ger därmed respit från kravet på att
skapa, och blir också, paradoxalt nog, i sig en källa till
och ett ämne för skrivandet. Det här är ett definierande
särdrag för Eklunds författarskap, något som jag kallar
den eklundska paradoxen: han skriver text som handlar om
textens omöjlighet.
Ett annat viktigt tema i Eklunds aforistik är det
sublima, känslan av obetydlighet man uppfylls av när man
konfronteras med något som är ogripbart stort. I Eklunds
texter associeras upplevelsen av det sublima särskilt till
den österbottniska slätten, men också till monumentala
historiska figurer som Napoleon eller Nero. Napoleon blir
för Eklund ett exempel på det han kallar kraftens fenomen,
och han använder de här männens styrka och aktivitet för
att synliggöra det som han upplever som sin egen svaghet
och passivitet. Den passiva, iakttagande människan som
betraktar slättens oändliga storhet eller kontemplerar en
mäktig historisk person, blir för Eklund en ständigt
återkommande bild. ”Svaghet kan måhända vara en form av
styrka”, skriver Eklund, och i det här credot finns något
centralt i den diktarpersonlighet han bygger i sin
aforistik. Beundran för det stora, aktiva och kraftfulla
finns där i hans texter, men också tron på att det finns
ett annat sätt att existera som ett skapande jag.
När man diskuterar något visst tema i Eklunds
författarskap – som regressionstematiken i reflektionen om
kistan eller upplevelsen av det sublima – gör ett annat
tema ständigt sig gällande: problematiken kring
skrivandets möjlighet. I Eklunds aforistik finns
svårigheten med att författa hela tiden med som en
underström, och ofta som ett direkt motiv för aforismerna.
Skrivblockeringen innehar en speciell position som tema
då förmågan till litterär produktion är ett villkor för
att något annat tema alls ska kunna behandlas. Eklunds
aforistik fungerar ofta som arena för kampen med
skrivblockeringen. I det övriga författarskapet syns
problematiken närmast som ett yttre faktum, i böckernas
förhållandevis ringa antal och knappa omfång.
Eklunds personlighet, sådan som den framkommer i
böckerna, är kluven till grunden. Det handlar om en
spänning mellan tanke och känsla, mellan att analytiskt
kommentera världen och att bara ligga på gräsmattan och
känna solen värma huden. Ständigt återkommer han till den
här idealistiska problemställningen, på olika sätt och
ofta i motstridiga termer. Det är i spänningen mellan
dessa poler R. R. Eklunds aforistiska författarskap söker
en framkomlig väg – det är här det tar form och får liv.
Den här själsliga motsättningen är ett resultat av – och
kanske också en orsak till – den skrivproblematik som är
ett så dominerande tema i hans texter. Också Eklunds
filosofiska intresse verkar vara förknippat med
skrivproblematiken. Hos Nietzsche är det främst det
extatiska skapandet som lockar, Schopenhauer studeras som
litterär förebild och auktoritet på det skrivnas område,
Kierkegaard citeras ur sin författarsjälvbiografi. Som
tidigare noterats är det främst två ämnen som återkommer
i Eklunds kommentarer om böcker: jaget och skrivandet.
Uttryckt på ett annat sätt verkar den brännande frågan
vara: hur är det möjligt att dessa författare kan skriva
och hur ska jag kunna göra det själv?
Skapandets högst personliga och på något sätt
livsavgörande betydelse finns det många exempel på i
Eklunds texter. I en opublicerad, aftonbönsliknande
anteckning skriver han: ”Men låt mig vara stilla. Må
grumlet inom mig lägga sig. Låt mig få barnets blick. Låt
mig om blott för ett ögonblick spegla den underbara
tillvaron.” Det är en bön där mycket av Eklunds egenart
får ett uttryck. Längtan efter själens ro, längtan till
barnets bekymmerslösa utblick på världen, och längtan
efter att kunna skapa – att ”spegla den underbara
tillvaron”. Det som ändå är mest anmärkningsvärt – och
möjligen det som gjort att anteckningen aldrig trycktes –
är den djupt personliga prägel som det i varje mening
upprepade ordet ”mig” ger texten.
I aforismsamlingen Rymd och människa ges en något
mer allmängiltig beskrivning av förhållandet mellan att
skapa och att vara:
I dikten gäller det väl slutligen endast
att vara. Att vara som människa. Alla andra
kvalifikationsgrunder äro av andra rang. Och diktens
formalprincip är: att förnimma och vara övertygad om
vikten av denna usla existens, om dess fortbestånd och
uppgift.
Här blottas Eklunds kluvna konst- och livssyn för läsaren
på ett angeläget sätt. Det gäller att endast ”vara som
människa”, skriver Eklund. Men detta gäller i dikten, och
det handlar i grund och botten än en gång om hur
författaren ska kunna producera text lika trotsig som
faraonernas pyramider, som det hette i en tidigare citerad
aforism. Eklund anknyter ofta till Kierkegaards uppdelning
i den etiska och den estetiska människan, och denna
problemställning kan skönjas också här. Dikten uppstår ur
det etiska varandet i världen, och detta varande i världen
manifesteras estetiskt i dikten.
Kanske den här reflektionen på något sätt innehåller en
nyckel till förhållandet mellan att vara och att skapa i
Eklunds författarskap. Den etiska dimensionen i
författarskapet handlar om att ”vara som människa”. I
Eklunds författarskap får den här strävan sitt starka och
egensinniga uttryck i jagets kamp med skrivandet och med
sig själv. Kampen förs av ett splittrat jag, balanserande
mellan grå verklighet och gyllne fantasi, och trots att
splittringen aldrig kan helas uppstår en slags enhet ur
denna utsiktslösa kamp. Det skapande jagets övertygelse om
vikten av sin ”usla existens [...] fortbestånd och
uppgift” är inte bara en ”diktens formalprincip”, utan
också en drivkraft som resulterar i ett enträget,
kompromisslöst och djupt personligt författarskap.
MARTIN WELANDER
Skribenten
disputerade i april vid Helsingfors universitet på
avhandlingen Grå verklighet, gyllne fantasi.
Skapandets problematik i R. R. Eklunds författarskap. Texten
bygger på Welanders lectio præcursora vid tillfället.
|