Nya Argus 7/2013

Nya Argus

Nr 7 • 2013




Artikeln
publicerades
på nätet
25.6.2013



R.R. Eklund och skapandets problematik

Det finns en aforism av R. R. Eklund som kanske mer än någon annan ger uttryck för hans kompromisslösa förhållande till skapandet. Den finns i hans första aforismsamling Grått och gyllne, och lyder så här:

Att skriva, det är att hugga i granit och göra oåterkalleligt, under tungt ansvar och med tidsåldrarnas ögon riktade på sig. Skriva är en protest mot livet, mot dess skiftesrikedom, dess obeständighet. Så trotsiga som faraonernas pyramider resa sig de stora andarnas skrivna verk, medan karavaner av tider och människor dra förbi där nere.

Man frapperas av det allvar som präglar Eklunds syn på skrivandet. Att skriva är inte något man gör lättvindigt och tanklöst. Det är snarare en ansvarsfull uppgift man tar på sig, inte för att man vill, utan för att man måste. Tyngden av världens samlade litteratur ligger på författarens axlar, och ”tidsåldrarnas ögon” är riktade på honom. Att skriva är till och med ”en protest mot livet, mot dess skiftesrikedom, dess obeständighet”. Livet är kort och nyckfullt, men det skrivna ordet står oförändrat i all evighet, som faraonernas pyramider.

I den här aforismen finns också fröet till det som jag själv uppfattar som det mest säregna och unika i R. R. Eklunds författarskap. En dialog med det egna skrivandet för väl på något plan alla författare – åtminstone någon gång. Det speciella i Eklunds fall är att den här dialogen hos honom utvidgas till en konstnärlig och personlig kamp av monumentala proportioner, som genomsyrar hela hans författarskap. Särskilt tydligt manifesterar sig den här kampen i hans aforistik, där den blir ett tema som gör sig gällande i läsningen av snart sagt varje aforism.

R.R. Eklund
R.R. Eklund. Porträttskiss utförd av Wäinö Aaltonen 1926.

R. R. Eklund föddes i Nykarleby den 21 april 1895. Han gick i skola i Vasa och inledde sin professionella karriär som redaktör vid Vasabladet och Vasaposten. 1915 flyttade han till Helsingfors för att studera filosofi och litteratur vid Helsingfors universitet, men studierna avbröts på grund av dålig ekonomi – förutom sig själv hade han vid den här tiden också sin mor och syster att försörja.

Efter inbördeskriget anställdes han som redaktör vid Tammerfors Aftonblad, och kort därefter debuterade han som författare med den modernistiska prosalyriksamlingen Jordaltaret 1919. Samma år fick han anställning som redaktör vid kvällstidningen Dagens Press i Helsingfors, där han till att börja med fungerade som teater-, konst- och litteraturkritiker. Han slutade skriva kritik i början av 1920-talet och fortsatte i en anspråkslös redaktörsroll fram till sin död den 28 november 1946.

Eklunds andra bok, aforismsamlingen Grått och gyllne, utkom 1926 och sedan följde under två decennier ytterligare tio böcker: aforistik, lyrik och romaner. Särskilt känd var Eklund inte under sin livstid, men däremot en uppskattad författare, såväl av kritiker som av andra författare. Att Eklund idag är en av de ”bortglömda stora” i finlandssvensk litteratur kan säkert delvis ha sin orsak i att hans författarskap är både snävt och krävande. Han riktar sig inte till de stora massorna, utan till en publik som Per-Erik Wahlund beskrivit som en ”självtänkande och i god mening exklusiv läsekrets”.

Eklunds författarskaps svårtillgänglighet, både bildligt och bokstavligt, är säkert en orsak till att han idag är så gott som helt bortglömd av den läsande allmänheten. Vad gäller bristen på forskning i Eklunds författarskap finns det en kanske ännu viktigare orsak. När Eklund debuterade med Jordaltaret 1919 var han den tredje i ordningen bland finlandssvenska modernister, efter Edith Södergran och Hagar Olsson. Efter den här boken följde en paus på sju år i Eklunds författarskap, en tid under vilken han genomgick en personlig kris och omvärderade sin syn på världen och litteraturen, och i stort sett vände ryggen till modernismen.

Eklund var för mycket individualist för att gå med i några kotterier, och hans litterära projekt satte andra saker högre än formen. I en reflektion i Grått och gyllne skriver han, på tal om modernismen:

Ack ni litteraturens nya gudar, om jag förstode er höghet. Rim eller icke rim, koturn eller nakna fotsulor – kan det angå gudar? Icke ens proklamerandet av en ”ny inställning till tillvaron” kan jag tänka mig utgå ur gudamun. Nej, jag vill söka förbli monoteist i konsten, vilket namn min Gud må bära: ärlighet, sanningskärlek, samvete.

Att Eklund efter en modernistisk debut avsade sig allt samröre med modernisterna, och istället gick sin egen personliga väg, har gjort att det stora forsknings­intresse modernistgenerationen tilldragit sig inte inkluderat hans författarskap. Han har helt enkelt inte passat in i uppfattningen av tidsperioden, och hans kvalitativt högtstående böcker har fallit utanför de flesta studier av mellankrigstida litteratur.

Eklunds texter präglas av en markerad dualism. Det handlar om ett motsatspar som man kan se spår av i titlarna till hela tre av de böcker som ingår i mitt primärmaterial: Jordaltaret, Grått och gyllne samt Rymd och människa. Altaret, rymden och det gyllne står för fantasi och transcendens, medan jorden, det gråa och människan står för verklighet och jordfasthet. Den här dikotomiska och dualistiska världsåskådningen är starkt förknippad med den estetiska idealismens tradition, och genomsyrar Eklunds hela produktion.

Den i mitt tycke intressantaste och mest kvalitativa delen av Eklunds författarskap är hans aforistiska texter. Han tänjer aforismbegreppet i flera olika riktningar; kanske främst mot dagboksgenren. Själv introducerar han genrebeteckningen ”fragmentariska betraktelser” för boken Grått och gyllne. Han skriver regelrätta aforismer, men också texter som, trots en aforistisk knapphet och skärpa i formuleringen, sträcker sig över ett par sidor. Ofta är det här ett uttryck för att de tankar han vill uttrycka kräver mer utrymme än den traditionella aforismen tillåter. Den här typen av reflekterande aforistik är han heller inte ensam om, utan den kan hittas också hos många av de filosofer han anknyter till: hos Schopenhauer, hos Kierkegaard, hos Nietzsche.

I min avhandling om Eklunds aforistiska författarskap fäster jag mig vid ett antal mer specifika teman som är centrala för förståelsen av Eklunds egenart. Ett sådant tema är regressions­fantasin som intar en prominent position i flera böcker. Eklund skrev mycket om och ur barnets perspektiv på världen, och fantasin om att fly tillbaka till barndomen är en viktig drivkraft i många av hans texter. Det handlar om en längtan till barndomens frihet från ansvar och plikter, och kanske framförallt om friheten från det självpålagda kravet på skrift. Ibland går den här fantasin ännu längre än till barndomen. I flera reflektioner är fantasins mål ett tillstånd av icke-existens, i moderlivet eller, som i den här reflektionen ur Grått och gyllne, i en kista:

Jag undrar om ej de döda själva valt att bli bäddade i kistor. Trånga, döljande och stängande rum, måste de ej längta till dem? Då jag känner min kraft utsinad drar jag lemmarna intill mig och ligger stilla, stilla i vän­tan att se barmhärtiga väggar foga sig samman kring min kropp, avskärande alla förbindelser med världen, alla röster och blickar, alla plikter och förhoppningar. Jag skulle ligga i min låda orörlig och fjärran från tidernas bullrande kavalkad, en avskuren gren av livsträdet, och ing­en hade rätt att vänta frukt av mig.

Fantasin om att ligga i en kista kan tyckas skrämmande, men det är en uttryckligen positiv tankelek. Det är när jaget i reflektionen känner sin kraft utsinad som han fantiserar om kistan. Där ligger han sedan, och det viktigaste är inte att det är i en kista, utan att han är i ett tillstånd där ingen har rätt att vänta någon frukt, alltså något skrivet, av honom. Fantasin om icke-existensen ger därmed respit från kravet på att skapa, och blir också, paradoxalt nog, i sig en källa till och ett ämne för skrivandet. Det här är ett definierande särdrag för Eklunds författarskap, något som jag kallar den eklundska paradoxen: han skriver text som handlar om textens omöjlighet.

Ett annat viktigt tema i Eklunds aforistik är det sublima, känslan av obetydlighet man uppfylls av när man konfronteras med något som är ogripbart stort. I Eklunds texter associeras upplevelsen av det sublima särskilt till den österbottniska slätten, men också till monumentala historiska figurer som Napoleon eller Nero. Napoleon blir för Eklund ett exempel på det han kallar kraftens fenomen, och han använder de här männens styrka och aktivitet för att synliggöra det som han upplever som sin egen svaghet och passivitet. Den passiva, iakttagande människan som betraktar slättens oändliga storhet eller kontemplerar en mäktig historisk person, blir för Eklund en ständigt återkommande bild. ”Svaghet kan måhända vara en form av styrka”, skriver Eklund, och i det här credot finns något centralt i den diktarpersonlighet han bygger i sin aforistik. Beundran för det stora, aktiva och kraftfulla finns där i hans texter, men också tron på att det finns ett annat sätt att existera som ett skapande jag.

När man diskuterar något visst tema i Eklunds författarskap – som regressionstematiken i reflektionen om kistan eller upplevelsen av det sublima – gör ett annat tema ständigt sig gällande: problematiken kring skrivandets möjlighet. I Eklunds aforistik finns svårigheten med att författa hela tiden med som en underström, och ofta som ett direkt motiv för aforismerna. Skriv­blockeringen innehar en speciell position som tema då förmågan till litterär produktion är ett villkor för att något annat tema alls ska kunna behandlas. Eklunds aforistik fungerar ofta som arena för kampen med skrivblockeringen. I det övriga författarskapet syns problematiken när­mast som ett yttre faktum, i böckernas förhållandevis ringa antal och knappa omfång.

Eklunds personlighet, sådan som den framkommer i böckerna, är kluven till grunden. Det handlar om en spänning mellan tanke och känsla, mellan att analytiskt kommentera världen och att bara ligga på gräsmattan och känna solen värma huden. Ständigt återkommer han till den här idealistiska problemställningen, på olika sätt och ofta i motstridiga termer. Det är i spänningen mellan dessa poler R. R. Eklunds aforistiska författarskap söker en framkomlig väg – det är här det tar form och får liv.

Den här själsliga motsättningen är ett resultat av – och kanske också en orsak till – den skrivproblematik som är ett så dominerande tema i hans texter. Också Eklunds filosofiska intresse verkar vara förknippat med skrivproblema­tiken. Hos Nietzsche är det främst det extatiska skapan­det som lockar, Schopenhauer studeras som litterär förebild och auk­toritet på det skrivnas område, Kierkegaard citeras ur sin författarsjälv­biografi. Som tidigare noterats är det främst två ämnen som åter­kommer i Eklunds kommentarer om böcker: jaget och skrivandet. Uttryckt på ett annat sätt verkar den brännande frågan vara: hur är det möjligt att dessa författare kan skriva och hur ska jag kunna göra det själv?

Skapandets högst personliga och på något sätt livsavgörande betydelse finns det många exempel på i Eklunds texter. I en opublicerad, aftonböns­liknande anteckning skriver han: ”Men låt mig vara stilla. Må grumlet inom mig lägga sig. Låt mig få barnets blick. Låt mig om blott för ett ögonblick spegla den underbara tillvaron.” Det är en bön där mycket av Eklunds egenart får ett uttryck. Längtan efter själens ro, längtan till barnets bekymmers­lösa utblick på världen, och längtan efter att kunna skapa – att ”spegla den underbara tillvaron”. Det som ändå är mest anmärkningsvärt – och möjligen det som gjort att anteckningen aldrig trycktes – är den djupt personliga prägel som det i varje mening upprepade ordet ”mig” ger texten.

I aforismsamlingen Rymd och människa ges en något mer allmängiltig beskrivning av förhållandet mellan att skapa och att vara:

I dikten gäller det väl slutligen endast att vara. Att vara som människa. Alla andra kvalifikationsgrunder äro av andra rang. Och diktens formal­princip är: att förnimma och vara övertygad om vikten av denna usla existens, om dess fortbestånd och uppgift.

Här blottas Eklunds kluvna konst- och livssyn för läsaren på ett angeläget sätt. Det gäller att endast ”vara som människa”, skriver Eklund. Men detta gäller i dikten, och det handlar i grund och botten än en gång om hur författaren ska kunna producera text lika trotsig som faraonernas pyramider, som det hette i en tidigare citerad aforism. Eklund anknyter ofta till Kierkegaards uppdelning i den etiska och den estetiska människan, och denna problemställning kan skönjas också här. Dikten uppstår ur det etiska varandet i världen, och detta varande i världen manifesteras estetiskt i dikten.

Kanske den här reflektionen på något sätt innehåller en nyckel till förhållandet mellan att vara och att skapa i Eklunds författarskap. Den etiska dimensionen i författarskapet handlar om att ”vara som människa”. I Eklunds författarskap får den här strävan sitt starka och egensinniga uttryck i jagets kamp med skrivandet och med sig själv. Kampen förs av ett splittrat jag, balanserande mellan grå verklighet och gyllne fantasi, och trots att splittringen aldrig kan helas uppstår en slags enhet ur denna utsiktslösa kamp. Det skapande jagets övertygelse om vikten av sin ”usla existens [...] fortbestånd och uppgift” är inte bara en ”diktens formalprincip”, utan också en drivkraft som resulterar i ett enträget, kompromisslöst och djupt personligt författarskap.

MARTIN WELANDER


Skribenten disputerade i april vid Helsingfors universitet på avhandlingen Grå verklighet, gyllne fantasi. Skapandets problematik i R. R. Eklunds författarskap. Texten bygger på Welanders lectio præcursora vid tillfället.




Prenumerera    •    E-post    •    Arkiv   •    Nya Argus hemsida