Nya Argus 1-2/2014

NYA ARGUS

Nr 1–2 • 2014


Publicerad på nätet 6.2.2013




Ljudet av
fallande snö

Skrivande som kunskapsförmedling


Mamma, det här är något helt nytt. Ingen har någonsin gjort något liknande förut. Monsieur de Montaigne har uppfunnit ett nytt sätt att skriva. Han skriver om sig själv som om han beskrev världen, och världen som om han beskrev sig själv. Han kallar det essayer. Försök, prövanden, prov, åh, jag vet inte. Men det är inga försök, de är fulländade [...] Allt har klarnat. Det är som om jag skrivit dem själv [...]


Orden forsar ur den unga Marie de Gourney, som svimmar av hänförelse efter att hon 1584 har läst den franska filosofen Michel de Montaignes Essayer. När hon äntligen får träffa honom sticker hon sig själv blodig med en hårnål för att visa sin entusiasm. I sin roman Till den skrivande kvinnans försvar utmålar den engelska författaren Jenny Diski ett färgstarkt men möjligt scenario om hur ett nytt sätt att skriva kunde inverka känslomässigt våldsamt på en ung självlärd svärmisk kvinna – eller som Marie de Gourney upplever Montaignes essäkonst: ”det var som om han viskat direkt i hennes öra, i förtroende berättat hur det är att vara människa.”

Idag, 430 år senare, är essäkonsten inte den sexigaste litterära genren som får läsare att svimma av hänförelse. Dagens essäister behöver knappast heller utsättas för samma lidelsefulla beundran som Diskis romanhjältinna visade Montaigne – personkult och känslostormar är, får vi konstatera, förunnat idkare av andra konstarter och utövanden.

Essäer står traditionellt för ett tänkande som försöker greppa världen med förnuftets och argumentens gripklor. Som resonerar kring ett givet ämne, förmedlar kunskaper på ett personligt sätt. Men essän är också något annat, ett frirum, en plats där avsändare och mottagare möts i förtroende. Det visar Marie de Gourneys reaktion: essän kan vara intim, kännas djupt personlig, den viskar i läsarens öra, kittlar hennes intellektuella och estetiska erogena zoner. Den är varken vetenskap – eller lögn och förbannad dikt. Essän är ett försök att förklara men också försök att förstå. Ett eget rum, där det är tillåtet att pröva, tänka vilt och fritt, associera och kombinera. Den finns där i gränslandet, i det vi kallar det personliga, och tar sig många uttryck beroende på skribentens personlighet, kunskaper, intressen och språkliga utrustning. ”Essän är”, säger Aldous Huxley, ”ett litterärt medel att säga nästan vad som helst om vad som helst.”


Jag ska inte göra mig klok på essän som genre, för ärligt talat är det inte något jag har funderat särskilt mycket över. Däremot har det mesta som jag har gett ut i bokform fått benämningen ”essäer”. ”Vad ska vi kalla det här?”, sa förläggaren. Studier låter tråkigt, och inte är det ju någon vetenskaplig avhandling heller, så det fick bli ”essäer” när jag skrev om flickors uppväxt och hur pojkar blir män i den finlandssvenska litteraturen, när jag undersökte kvinnor och modernitet i det sena 1900-talets finlandssvenska litteratur eller skrev om österbottniska författares förhållande till sin klangbotten. Eller som nu senast när jag kollade in hur människan mår i den nya nordiska prosan. Jag är gammal litteraturvetare, men hur mycket ”vet” jag om litteratur egentligen, kan jag i självkritiska stunder fråga mig. Men visst, allt jag har skrivit har, på något sätt, sin bakgrund i att jag har studerat litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och har sysslat med litteratur hela mitt liv, under de senaste snart tjugo åren också som skrivarkurslärare. Jag har något som jag brinner för, något att förhålla mig till, författare jag kan samtala med.

Också välskrivna doktorsavhandlingar och lärda forskares populärt hållna böcker kan vara lustfylld och givande läsning – för greppet, de personliga infallsvinklarna, ja för språket. Doktorsavhandlingar som jag med glädje har recenserat är till exempel Ulrika Gustafssons bok om Ulla-Lena Lundbergs författarskap och Maria Lival-Lindströms bok om den kvinnliga bildningsromanen. En annan forskare vars böcker jag beundrar är idéhistorikern Karin Johannisson, som har skrivit om bland annat kvinnor och medicin, nostalgi och melankoli. Och en essäist av mera anarkistiskt slag som utmanar mig är Nina Björk, hon med det rosa täcket och nu senast med en bok om vår konsumistiska livsstil.

Min första bok baserade sig på min pro gradu-avhandling om Fredrika Runeberg. Kanske var det arbetet med att popularisera den för en bred publik – boken kom ut på Natur och Kultur i Sverige – som fick mig att förstå skillnaden mellan att skriva vetenskapligt och populärt. På den tiden, det vill säga under 70-talet, var litteraturvetenskapen liksom annan humaniora och samhällsvetenskap ofta tyngd av en förfärande massa stilbråte: ju längre och krångligare meningar och främmande ord och termer du lyckades pressa in i ditt resonemang desto ”vetenskapligare” tedde sig din text – för att nu karikera lite. Jag hade studerat litteratur i Danmark ett år och insupit inte bara revolutionerande kunskaper och teorier utan också tidens vetenskapliga jargong. Att skriva vetenskap är att drivas av nyfikenhet och ställa frågor och att, förhoppningsvis, komma med ny kunskap, men det är också att förhålla sig till en språklig och metodisk-teoretisk norm som är ve-dertagen, eller på mode och funktionell i sin kontext – och varje tid har sina normativa krav.

Att lära sig skriva facktexter innebär att tillägna sig en ämneskultur – och inget fel i det. Men jag tror att den vetenskapliga texten i värsta fall kan bli en tvångströja, en korsett där du inte får andas fritt, inte med din egen andning. Du förmedlar kanske ny kunskap men du finns liksom inte själv i texten med ditt intellekt och ditt engagemang. Jag tror att mången gradu och doktorsavhandling har strandat på just det: att få till det rent språkligt; det är inte nödvändigtvis det att skribenten inte kan sitt ämne, men det är hur hon ska uttrycka och förmedla det till andra. Motivationen för ämnet och berättarrösten försvinner någonstans på vägen, och skrivglädjen likaså. För nog borde det ju vara tillåtet att fack-texter också präglas av ett levande språk, eller hur? Utan att texten förfaller till naiva tyckanden och lös argumentation.

Fredrik Hertzberg pekar i Nya Argus (5/2013) ändå på riskerna med den personliga uppsatsen som ett alternativ till den standardiserade akademiska uppsatsen. I stället för en patriarkal objektivitet – ’view of nowhere’– har vi fått ett ’express yourself’-paradigm. ”Man är mera intresserad av att uttrycka sig själv än att utröna sig själv, mera intresserad av att ta plats än av att undersöka plats, mera intresserad av att komma fram än av att komma bak (bakom poserna)”, skriver Hertzberg och framhåller ännu en viktig sak som idag uppenbart är på nedåtgående i målstyrningens och effektivitetens tid: ”Om det fanns något välgörande i den kraftiga betoningen av retorik och i imitationen av antiken i de klassiska bildningsidealen så var det att få folk att märka vad språk och stil kräver, vilken självdisciplin och omsorg.”

Analytisk stringens parad med språklig spänst
gör fackuppsatsen läsvärd och en nåd att stilla bedja om för varje handledare och språkgranskare. Idag är kanske de värsta avarterna som tyngde det akademiska språket under mina studentår borta och vi har fått en rad utmärkta handledningsböcker för skrivande inom högre utbildning. Å andra sidan hör man lärare klaga över en tilltagande språklig osäkerhet och oförmåga hos elever. Allt fler unga skriver dåligt, också på universiteten, sägs det. Saknas en basal språk- och stilkänsla är det förvisso svårt att förmedla kunskap vidare, och det här är troligen särskilt pinsamt för humaniora som av tradition bygger på språk och kommunikation också utåt.

Men det paradoxala är ju att aldrig har så många skrivit så mycket som nu! Texter produceras i svindlande hast och kvantitet och jaget tar allt större plats, och det får givetvis återverkningar på hela det litterära fältet. Eller som litteraturforskaren Ingrid Elam skriver i Jag: en fiktion: ”De webbaserade sociala mediernas naturliga fixering vid realtid smittar av sig på den litterära prosan, vår tid är nu och estetiken blir därefter: ett flöde av ord som lyssnar av och ger röst åt samtida, personliga erfarenheter.”

Vad den här jag- och nucentreringen, ögonblickets impressioner och jagets spontana åsiktsyttranden innebär för essäkonsten på sikt tål att tänka på. För nog är väl essän ändå något annat än en blogg? Lärdom, reflektion, språklig briljans och en känsla av autentisk författarröst, allt det som vi traditionellt förknippar med essäkonsten, är det något som kommer att undermineras i strömmen av snabb kommunikation, autofiktion och allehanda självframställning – eller kan vi tänka oss nya sätt att kommunicera kunskap på, utan att det blir platt, babbligt och banalt? Den frågan väcker i sin tur nya frågor: vad händer med vårt sätt att skriva litteratur på och kommunicera överhuvudtaget? En grundläggande förändring är helt givet på gång som känns både skrämmande och fascinerande.

Att essäkonsten redan har undergått förändringar mot en mera horisontell och vardagsbetonad tematik och med ett, ska vi kalla det, mera jämbördigt tilltal är klart, och till det har inte minst kvinnliga författare bidragit. Den lärde manlige essäisten som docerar lärdom från sin upphöjda position på den litterära parnassen börjar vara ett minne blott.


Jag tycker bestämt att en essä får ha ett synligt jag i texten, att det märks att författaren sätter sig själv på spel i sin undersökning av världen. Där jaget är medlet men inte målet. Där jaget frågar sig fram, inte har svar utan visar på sprickor och osäkerhet, där skrivprocessen liksom syns i texten. Jag kan beundra sådana texter, men jag medger att jag har svårt att själv träda fram med mitt jag när jag skriver. Jag önskar att jag kunde göra det ännu mera avslappnat och naturligt, våga mera helt enkelt. Uppnå det som redan Montaigne gjorde, och här citerar jag igen Fredrik Hertzberg som hänvisar till Jan Stolpe som skriver om Montaigne: ”Förströddheten, den programmatiska tankspriddheten blir hans metod; hans medvetna arbetssätt.” En modern essäbok som har något av det här och som jag tyckte mycket om var Havet av Monika Fagerholm och Martin Johnson; den blandar friskt det personliga, fakta och fiktion på ett suggestivt sätt.

”Skriv så att hjärtat blöder. Skäms aldrig för ditt ämne eller för ditt lidelsefulla intresse för det”, är Joyce Carol Oates råd till en ung författare i hennes essäbok om skrivandet, En författares övertygelse.

”När man börjar skämmas då vet man att man är på rätt väg”, som finlandssvenske Per-Erik Lönnfors uttryckte det en gång då han besökte en av mina skrivarkurser. Där handlade det om att skriva om sitt liv. Lönnfors debuterade sent litterärt efter ett liv i journalistikens och administrationens tjänst. Ett personligt skrivande kräver något annat – och kroppen, känslan kan vara goda vägvisare.

Inspiration, barnslighet, oskuld är tre hållpunkter för Monika Fagerholms skrivande. Hon ser skrivandet som en tredje kunskapsvärld, en utopi, ”ett ingenstans blir någonstans”. Och skrivandet förändrar en på vägen. Det är roligast att veta vad man inte visste, säger hon. Men för att komma dit måste man också våga skriva dåligt, skriva ner allt man vet, ta med sinnena långt in i tanken. Bara skriva, inte tänka vad det ska bli – det är viktigt att nollställa sig. Och man får inte låtsas, inte behaga eller vara till lags – ”skrivandet får inte vara make up” som den franska författaren Marguerite Duras har sagt. Ärlighet är svårt. Man måste alltså vara misstänksam mot sin egen text, sitt eget språk, för språket kan också förföra.

Att skriva personligt och litterärt är med andra ord att kasta sig ut på djupt vatten. Men det är inte så lätt. Jag känner mig snarast befryndad med Hans Ruin. Själv kallar han sig en som står på stranden och doppar tårna, ”jag väljer orden i stället för att låta orden välja mig.”

Jag tror att alla de här råden är tillämpbara också för den som vill skriva essäistiskt. Ändå måste var och en hitta sin arbetsmetod, sin röst i texten. För mig känns essän som en väldigt befriande form, därför att jag själv får bestämma om vad jag skriver och hur. Jag får följa mina egna metoder, fritt använda teorier och till synes ojämförligt material, jag får vistas ute på fritt vatten. ”Förfölj det som skymtar i ögonvrån” brukar kloka Monika Fagerholm uppmana skribenter. Och det gör jag också till mina kursdeltagare. Det är där man måste börja, i det personligt viktiga, i det som får ditt hjärta att klappa – en fråga, en förflugen tanke, en aning, ett minne, en känsla, bild eller stämning – oberoende av om man skriver en roman eller dokumenterar sitt eget liv. Det finns ingen motsats mellan essän och fiktionen här. Båda måste inkludera ett mått av besatthet, hängivelse, en tro på det som glimtar. Men också en önskan om att dela med sig till läsaren. Jag älskar att undervisa och det märks säkert i mina texter.


Jag vill avsluta med en annan favorit: Peter Englund, som inte bara skriver insiktsfullt om den stora historien utan också om den lilla. I Tystnadens historia och andra essäer skriver han om till exempel gemets, skruvmejselns, tandborstens, massagestavens och hamburgarens historia. Varför tycker jag så mycket om att läsa honom? Jo, han är lärd men han briljerar inte, hans språk är utsökt men han förför inte, han är inte spirituell och konverserande men skarpsynt, klok och ofta rolig. Lyssna på denna vinterscen – ett exempel på lysande essäkonst som tar det egna jaget och sinnena med in i tanken.

Jag har hört snö falla. Det var en vintereftermiddag i Uppsala. Jag hade vinglat mig hem från Carolina Rediviva genom ett ovanligt tätt snöfall, parkerat min cykel och gjort loss portföljen med böcker, då det inträffade. För några ögonblick var gatan längre bort tom på bilar och min omgivning tom på folk, och samtidigt stillnade vinden. Där fanns inga ljud. Där var bara jag, ensam i allt det vita. Och i det här plötsliga fönstret av tystnad varsnade jag något jag aldrig hört förut, och jag blev stående, blickstilla, för till och med mina pulsande steg, ja till och med min andhämtning, överröstade det. Det var ett mycket, mycket stilla frasande, fullkomligt riktningslöst, som ett svagt tinnitus, och det tog mig någon sekund innan jag begrep. Det var ljudet av fallande snö.

Så kan man börja en essä om tystnadens och ljudens historia! I ett vitt snöfall. Så vackert att vi andra kan bli gröna av avund. Men, vi fortsätter skriva, på våra försök att förstå och fånga den här förunderliga världen. Essän är ett rum vi kan gå in i, den ger oss tänkandets och formuleringens glädje i tystnaden, den är en plats för eftertanke och djup gemenskap, mitt i det mediala ordbruset. Länge leve den!

åsa stenvall-albjerg

Tal vid Hans Ruin-essätävlingens prisutdelning 18.6.2013, publicerat i Jaget i världen. Hans Ruin-essätävlingen 2013.




Prenumerera   •   E-post   •   Arkiv   •   Nya Argus hemsida