Nya Argus 3/2014

NYA ARGUS

Nr 3 • 2014


Publicerad på nätet 10.3.2014



Anna Bondestam – berättare i vardagsklänning?

Nya Argus 3/2014

En omutlig vardagsskildrare som inte väjer för livets tristess, för samvetskval och känslor av ensamhet. Det är en sida av Anna Bondestams (bilden) författarskap. En annan sida är livsglädjen, humorn och den sinnliga känslan för nuet. Men Anna Bondestam är inte bara en uppmärksam vardagsskildrare, utan framför allt känd som arbetarklassens krönikör i finlandssvensk litteratur. Det visar också titeln till den nyutgivna biografin Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst, skriven av Pia Heikkilä och utgiven i Svenska Folkskolans Vänners biografiserie.

I Heikkiläs levnadsteckning möter läsarna Anna Bondestam som ambitiös och livfull berättare, som rakryggad och lite besk recensent och debattör, och som en noggrann historieforskare. Samtidigt får vi ta del av en dramatisk och fascinerande period av finländskt samhällsliv, speglad genom Bondestams samhällsengagemang och hennes bakgrund i österbottnisk arbetarklass. Det är välberättat, och lätt att följa det pussel som läggs med hjälp av intervjuer och skriftlig dokumentation. För min del har jag bara en randanmärkning, och den gäller användningen av romancitat för att beskriva verkliga personer.

Biografins första del handlar om Anna Bondestams uppväxt som ensambarn i ett politiskt medvetet arbetarhem i Jakobstad. Andra delen beskriver hur hennes författarskap växte fram. Den följer hennes flytt till Helsingfors för studier, via kontorsanställning och folkbildningsarbete till fritt författarskap. Under perioden mellan 1936 och 1960 gav Bondestam ut sju romaner och två novellsamlingar, av vilka de mest kända är den självbiografiska romanen Klyftan och de två romanerna om Jakobstads industrialisering, Vägen till staden och Stadens bröd. I början av 60-talet lämnade hon i praktiken romanförfattandet för att ägna sig åt arbetarhistoria, och det är här den tredje delen av biografin tar vid. Ett skrivuppdrag om tidningen Arbetet ledde vidare till andra historiska verk, bland annat om Åland 1918 och om Jakobstads arbetarhistoria. I den tredje delen beskrivs också Bondestams återflyttning till Jakobstad i slutet av 70-talet, då hon kom i kontakt med österbottniska litterära och feministiska kretsar, och då debutromanen Panik i Rölleby hade framgång på teaterscenerna. Själv tycker jag att det är särskilt intressant att läsa biografins avsnitt om efterkrigstiden, när slitningar inom arbetarrörelsen skapade splittring inom kulturfältet. Det var en period som Bondestam själv helst inte ville tala om, noterar Heikkilä, eftersom situationen också ledde till brustna vänskapsband.


Anna Bondestam var både en samhällsengagerad folkbildare och en estetiskt medveten kulturskribent. Tillsammans med andra arbetarförfattare som Aili Nordgren och Leo Ågren gav hon röst åt de finlandssvenska arbetarnas erfarenheter. Hela livet var Anna socialist, och trogen den socialdemokratiska rörelsen, även om hon själv inte betraktade sig som en politisk människa. Som föredragshållare och recensent arbetade hon aktivt för att sprida kunskap och stärka kulturintresset bland arbetarna. Bland sina författarkollegor hade Bondestam däremot svårare att finna sin plats. I intervjuer återkom hon ofta till det utanförskap som hon kände, trots sin mångåriga sekreterarpost i författareföreningen.

Det är anmärkningsvärt, konstaterar Heikkilä, med tanke på det positiva mottagande hennes böcker fick. Om romanen Vägen till staden, som utkom 1957, skrev exempelvis Ole Torvalds: ”Hon har strävat till en enkel stilton som ansluter sig till den torftiga verklighet hon skildrar, och ofta sitter uttrycket på innehållet som levande hud”. Det var framför allt den psykologiska skärpan och den vardagsnära och välavvägda stilen som uppmärksammades av kritikerna. Ändå uppfattar jag att det fanns en dubbelhet i mottagandet, vilket Bondestam själv nogsamt registrerade. Även om hennes realistiska stil fick beröm, blev den också föremål för ett lite nedlåtande tonfall. Det blir tydligt i några citerade rader ur en i övrigt uppskattande recension av Vägen till staden, skriven av Bertel Kihlman: ”Hon är ointresserad av stilistiska eller romantekniska experiment och anser att den gamla vardagsklänningen är god nog”. Jämförelsen med en gammal vardagsklänning kan knappast uppfattas som annat än nedvärderande. Att Anna Bondestam skulle ha varit estetiskt omedveten eller ointresserad stämmer inte. Det visar det intervjumaterial och de recensioner som Heikkilä lyfter fram, där Bondestam reflekterar över estetiska frågor. Hon ansåg att den bästa stilen var en stil som inte syntes. Språket skulle vara följsamt, och stilen skulle framhäva innehållet ”utan att det blivit något utbroderat”. Hennes drivkraft var viljan att berätta om vardagsliv och mänsklig erfarenhet, och för henne var innehållet således alltid viktigare än det estetiska intrycket. De olika utgångspunkterna gjorde att Bondestam och modernisterna talade förbi varandra, konstaterar Heikkilä.


För min del vill jag gärna framhäva att Anna Bondestams berättarstil inte alls var ett förlegat förhållningssätt. Om man tar ett lite bredare grepp om samtidslitteraturen, ser man att hon ingår i ett nordiskt sammanhang med proletärförfattarna i Sverige och den finska litteraturens samhällsrealism. Det fanns också borgerliga författare som skrev realistisk prosa under efterkrigstiden, som Solveig von Schoultz och Walentin Chorell. Och intresset för realistiskt berättande har fortsatt in i vår tid. Man kan till exempel tänka på många av Ulla-Lena Lundbergs och Kjell Westös romaner.

I den avhandling om finlandssvensk realism som jag har under arbete, är Bondestams roman Fröken Elna Johansson en av primärtexterna. I avhandlingen ställer jag bland annat frågan varför realismen under mellankrigstiden marginaliserades som litterär strömning. Orsaken, menar jag, var inte den att realismen hade förlorat sin livskraft. Men kanske var det så att den finlandssvenska kulturscenen inte rymde fler än ett litterärt ideal samtidigt? Efter modernismens etablering skuffades realismen i varje fall ut i litteraturhistoriens marginal med hjälp av den förklenande beteckningen ”traditionalism”, och det var inte lätt att hävda sig som realistisk författare.

En paradox går därför som en röd tråd genom Pia Heikkiläs biografi: att Anna Bondestam trots all erkänsla upplevde sig som en andra klassens författare. Känslan kan ha fått sin början redan tidigt, i en återkommande känsla av att vara annorlunda, som arbetarbarn i en borgerlig skola, som kvinna i arbetarrörelsen och som socialdemokrat i Svenskfinland. Men det var just inom konsten som Anna Bondestam allra starkast kände utanförskap. Det kanske berodde på att författaridentiteten var den sköraste punkten i hennes självbild. Hon var en flitig och samvetsgrann författare med en hård självkritik som förstärktes av varje negativt omdöme. Till Inga-Britt Wik sade Bondestam att hon aldrig kunde leva upp till modernisternas ideal: ”jag hade inte dendär språkfantasin som krävdes”.


Varför Anna Bondestam slutade skriva skönlitterärt kan vi inte veta med säkerhet, men känslan av utanförskap bidrog säkert till att höja tröskeln för skrivandet. Känslan dröjde kvar också under senare år. Ännu i diktsamlingen Jordnära från 1972 konfronteras diktjaget med ”en gammal bekant”:

en våldsamt grimaserande liten satan.
Där ser du skrek han
tretti år efter din tid – minst – och
Utan internationell litteratur-
orientering
för resten saknar du
poetisk känsla-egenart-tankeskärpa-djupsinne.

I en intervju med Inga-Britt Wik 1980 beskrev hon sin ensamhet bland författarkollegorna: ”Jag var ju annorlunda, skrev så annorlunda. Jag hade ju en alldeles annan motivation än alla andra. Och jag vet att alla tyckte att det var alldeles onyttigt, epik, det var ju så gammaldags, ingenting att syssla med mera.” Men hon upplevde också att hon skrev i ett ”lufttomt rum” för att hon inte fick gensvar av sina finlandssvenska läsare.

I sin summering av Anna Bondestams kulturgärning återkommer Pia Heikkilä till frågan om författarskapets ställning i vår finlandssvenska litteratur. Hon hänvisar bland annat till en radiodiskussion från 1988 med Svenolof Karlsson, Inga-Britt Wik och Anna Bondestam. Karlsson hävdade i samtalet att Bondestams författarskap var marginaliserat av politiska skäl, och att just ingen recensent tagit fasta på innehållet i hennes romaner. Wik höll inte med, eftersom författarskapet i hennes ögon inte alls skulle ses som politiskt kontroversiellt. ”Anna skildrar en social process, en bred samhällsskildring utan den endaste pekpinne”, konstaterade hon. Anna själv verkade som 80-åring vilja tona ner frågan, noterar Heikkilä. Kanske upplevde hon att hon äntligen fått ett erkännande. Under senare delen av sitt liv fick Anna Bondestam nämligen ta emot många hedersbetygelser både inom den socialdemokratiska rörelsen och inom kulturlivet.

Pia Heikkiläs välskrivna biografi är en kulturgärning som befäster Anna Bondestams plats i vår finlandssvenska litteratur. Genom biografin har vi fått en inspirerande ingång till författarskapet, och samtidigt en väg in i vår finländska närhistoria. Förhoppningsvis vaknar läslusten så att vi får många nya Bondestamläsare.

Eva E. Johansson

Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst, Pia Heikkilä 2013, Svenska Folkskolans Vänners biografiserie





Prenumerera   •   E-post   •   Arkiv   •   Nya Argus hemsida