Nya Argus 3/2014

NYA ARGUS

Nr 3 • 2014


Publicerad på nätet 10.3.2014



Inte bara hur vi talar


Just denna morgon, när jag äntligen ska komma mig för att skriva om två böcker om den nya rasismen i Finland, har jag via någon e-postlista fått en inbjudan till ett publikföredrag av etnologen Sharam Khosravi med rubriken ”Border controls: ethnographies of border regimes”. Det låter ju intressant tycker jag och mediterar utan att ta fram kalender över om tidpunkten passar mig eller inte, tills blicken faller på namnet på det projekt inom Helsingfors universitet som har bjudit in talaren: ”Law and the Other in Post-Multicultural Europe”. Det är första gången jag har sett begreppet post-multikulturell, eller så har jag sett det många gånger och inte reagerat. Kanske finns det rent av dolt i de två böcker som jag precis skall recensera, och har gått mig obemärkt förbi.

Men vad betyder det? Kan vi leva i ett post-multi-
kulturellt Europa innan vi ens har levt i ett multikulturellt Europa. Eller har vi redan levt i ett multikulturellt dito. Eller är det som med det post-sekulära samhället: vi har gått in i en post-sekulär fas innan vi har levt i ett sekulärt samhälle. Sekulariseringen fortgår med en krympande statskyrka och allt mindre förståelse för Den blomstertid och Giv mig ej glans, samtidigt som allt flera vänder sig till religion och andlighet i andra former än de vanekristna. På samma sätt har vi alltså en ökande öppenhet för olika kulturer och mänskor med annan bakgrund än den egna, samtidigt som vi har en växande yrkan på ”den egna kulturen” och negativa attityder såväl mot ”mångkulturalitet” som människor med annan kulturell bakgrund. De ideologiska och åskådningsmässiga utvecklingslinjerna går omlott på sätt som skapar politisk friktion, med oförutsägbara konsekvenser. Kanske är just den här friktionen det som utmärker ett post-multikulturellt samhälle: förlusten av drömmen om harmoni. (När jag kollar upp forskningsprojektet ovan ser jag att också de uttryckligen frågar sig vad ”post-multikulturalism” betyder.)

Hursomhelst lever vi i en tid där man inte behöver vara samhällsvetare för att frågan om ”de andra” ska skrika en i ansiktet. Flera hundra immigranter drunknar i Medelhavet utanför Lampedusa och Sverige utvisar barn med sina föräldrar, även om barnen i Sverige har varit omhändertagna av socialmyndigheterna på grund av föräldrarnas psykiska problem. Frågan om syriska flyktingar behandlas i Finland i termer som antyder att det är vi som befinner oss i kris och behöver särskilt beskydd, inte de. ”De andra” utsätts kontinuerligt för behandling som vi samfälligt skulle uppfatta som inhuman, barbarisk, om den riktade sig mot oss – allt under en täckmantel av lag, ordning och rättvisa. Eller snarare just med hänvisning till lag, ordning och rättvisa. För det kan ju inte vara rätt att alla bara ska få komma hit.


I den här atmosfären växer främlingsfientligheten, men hur den gör det, var den gör det, varför den gör det och vart det ska leda vet vi egentligen inte så mycket om. Jag tror vi är många som delar känslan att vi borde veta mera, och att vi borde dokumentera de förändringar som sker i den allmänna opinionen. Även om politiska böcker eller böcker om politik ofta har en kort livslängd, är min magkänsla därför att både Marianne Lydéns bok Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster (2011) och Dan Koivulaaksos, Mikael Brunilas och Li Anderssons Äärioikeisto Suomessa (2012) är värda att bevara i hyllan för framtida behov.

Lydéns bok är ett dokument ur den politiska journalistens synvinkel, med fokus på Hufvudstadsbladet där Lydén gjort en lång karriär. Utgående från sin egen verksamhet följer hon invandringsdiskussionens vändningar från 1970-talet till bokens nu, med fokus på det senaste årtiondet och Sannfinländarnas framgångar. Den förtröstansfulla påminnelsen i boken är att den politiska rasismen inte är ett nytt fenomen i Finland. I vissa avseenden tycks vi ha gått vidare från början av 90-talet då den tidens populist, landsbygdspartiets Sulo Aittoniemi i plenisalen kunde föreslå att ”man bekostar en DC10:a till Mogadishu” och då tecknaren Kari Suomalainen i Helsingin Sanomat skapade stereotypen av den välmående somaliska invandraren i Fattigfinland. Ändå vittnar Lydén just om ”främlingsfientlighetens frammarsch” – om hur den politiska diskussionen kring invandring över några årtionden förvandlas från en bagatell till en politisk kärnfråga, där de gamla stora partierna med socialdemokraterna i spetsen försöker plocka röster av sannfinländarna genom att sätta ner foten ”för” eller ”emot” olika typer av invandring. Finns det ett övergripande budskap i Lydéns bok, så är det att den populistiska andan och den utsiktslösa ”vi-de”-motsättningen i invandringsdebatten och invandringspolitiken är ett kollektivt misslyckande som inte kan skyllas på extrema grupper eller enstaka uttalade rasister.

Därmed inte sagt att de extrema grupperna skulle vara utan betydelse för utvecklingen. Med boken Äärioikeisto Suomessa har de tre författarna Koivulaakso, Brunila och Andersson haft ambitionen att granska just den underliggande mångfalden av extrema eller högerpopulistiska grupper som för en tidningsläsande publik för det mesta förblir osynlig. Den uttalade motivationen är att vi måste förstå de här rörelserna för att förstå dagens främlingsfientlighet. Skribenterna hör till det unga eller yngre gardet av svensktalande vänsteraktiva som har tagit en synlig roll både inom Vänsterförbundet och i bredare samhällsdebatt. Med den bakgrunden är det kanske förväntat att de beskriver utvecklingen inte bara som en rasismens och populismens framfart, utan som en del av en allmän ”högerifiering” (oikeistolaistuminen) av samhället.

Skribenterna betonar (med svensken David Brolin) att högerpopulisterna bör ses som politiska aktörer med politiska mål, att de inte ska ”patologiseras”. Även det vanliga sättet att tala om dem i termer av ”extrema” rörelser är enligt skribenterna problematiskt eftersom det inte underlättar en förståelse av rörelserna utgående från sina egna premisser. Och det man inte förstår kan man svårligen bekämpa.

Boken kan beskrivas som halvakademisk till sitt uppsåt, med omfattande research, och en notapparat som innefattar såväl dagstidningar och blogginlägg som politisk teori. Vi får, som utlovat, en överblick över högerpopulismens facetter i Europa, med visst fokus på den islamofoba varianten som har en framträdande roll idag. Vi får också dessa skribenters version av sannfinländarnas framväxt och förhållande till organisationen Suomen Sisu bland andra, samt en del inblickar i forskning om ämnet. En nackdel är att helheten på grund av det stora materialet blir något rörig. Den organiserande princip som skulle göra boken lätt användbar som referensverk uteblir.


Trots stora skillnader mellan böckerna i både omfattning, stil och synvinkel är Koivulaakso et al.:s slutkläm snarlik Lydéns: även här vänds blicken mot det politiska etablissemanget. ”Så länge sannfinländarna sätter politikens dagordning, har de alla trumfar på hand. […] det är inte bara väsentligt hur man diskuterar olika frågor, utan lika viktigt är vilka frågor som överhuvudtaget diskuteras.”

Skribenterna uppmanar oss alltså att ifrågasätta hela den retorik som framställer ”invandringsfrågan” som en politisk ödesfråga, och här kan jag inte annat än instämma. Det kan vara med den bredare politiska fokuseringen på invandring lite som med fokuseringen på ”passiva arbetslösa”: en medveten eller sorgligt omedveten politisk undanmanöver som förleder vår uppmärksamhet från de verkliga politiska ödesfrågorna. De andra framställs som ett hot mot vår välfärd och till och med vår demokrati, medan de egentliga hoten mot dessa stavas strukturell arbetslöshet, strukturell nyfattigdom och en anti-intellektuell politisk retorik som ställer olika delar av befolkningen mot varandra: finnar mot invandrare, arbetande mot arbetslösa, arbetande mot pensionärer, ”bidragstagare” mot ”skattebetalare”, och ”rätt invandrare” mot ”fel invandrare”.

Nora Hämäläinen

  • Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster, Marianne Lydén 2011, Söderströms
  • Äärioikeisto Suomessa, Dan Koivulaakso, Mikael Brunila och Li Andersson 2012, Into



Prenumerera   •   E-post   •   Arkiv   •   Nya Argus hemsida