Nya Argus 8/2014

NYA ARGUS

Nr 8 • 2014


Publicerad på nätet 6.7.2013



Kommentarer: BARBRO HOLMBERG

Om viskningar och rop


Om det finns en Gud, varför finns det då hungersnöd och TV-underhållning?

Woody Allen

Jag minns en sändning i den fransk-tyska TV-kanalen ARTE där en äldre skådespelare tillfrågades om hur svårbegriplig man har rätt att vara på teaterscenen. Han svarade att man alltid måste vända sig till den mest klipska åskådaren, också om hon eller han inte just då råkar befinna sig i salongen.

Jag kom att tänka på honom när jag hade läst igenom alla bidragen till årets temanummer Favoriter ur Världslitteraturen. Jag tycker vi här möter skribenter som reflekterar över de böcker de har valt att presentera för oss med ett så välgörande allvar.

Av oss läsare förutsätter de en noggrann läsart, de ger oss chansen till eftertanke om det så gäller att bekanta oss med Vladimir Nabokovs bortkomna och – i sann mening underhållande – hjälte Pnin i Thomas Wulffs tappning eller Stefan Zweigs österrikiska flykting, Doktor B, i Leif Salméns sorgsna betraktelse.

Vi får veta varför Asger Albjerg kan tänka sig att leva utan Søren Kierkegaards Forførerens Dagbok men inte utan Vilh. Hansens Rasmus Nalle (!) och vi drabbas av allvaret i Kjell Lindblads betraktelse över vad redan den unga människan är kapabel till, i essän om Jules Verne och William Golding.

Vi inser vad Carson McCullers Hjärtat jagar allena – en ”berättelse om ensamhet och längtan efter gemenskap” betyder för Monika Fagerholm och vad en enda dikt av John Keats gett poeten Peter Mickwitz.

För poesin och det uppmärksamma lyssnandet talar Kristin Olsoni, det känns välgörande i en allt bullrigare värld, där all seriös kultur är trängd, där förtingligandet av människan framskrider med rasande fart.

”Vi lever i en värld där det mesta som går under namnet konst är nöje eller förströelse” säger redan R.G.Collingwood i Konstens principer (1938), som Cecilia Björk på djupet charmerats av.


”Måste man då läsa klassiker? Det är klart att man kan slippa. Men att en roman som Don Quijote tycks fungera fint efter fyrahundra år får vi väl ta som ett vederläggande av tanken att det skulle vara vi, senare tiders människor, som vet mer – och framför allt bättre”, skriver Ann-Christine Snickars i sin presentation av ”den första moderna romanen”, Miguel de Cervantes Saavedras Don Quijote (Nya Argus 4–5/2003). I år har vi gett ordet till en av Cervantes landsmaninnor, Macu de la Cruz. Nya perspektiv på gamla favoriter är välkomna.


Vad är då en Favorit ur Världslitteraturen? Vad är en Klassiker?

En favorit kan väl egentligen vara vilket skönlitterärt verk som helst som vi har tagit till oss. En klassiker bedöms kanske enligt en strängare skala som traditionellt omfattar skalder i klass med Aristoteles, Horatius, kanske Racine…

En generösare inställning hittar jag i den svenska tidskriften ARTES (2/1995). Här citeras professor emeritus Inge Jonsson som ger oss en välkommen och användbar definition på en klassiker:

Alla verk, oavsett genre, som äger sådan mognad och livskraft att de kunnat motstå glömskans och nyhetsbegärets samlade attacker och har utsikten att göra så även i framtiden.

I den här rika jordmånen har våra essäister botaniserat och plockat ut sina favoriter och presenterar dem nu för oss läsare att återanvända.

Ett stort tack till dem alla!

Goda och överraskande bekantskaper tillönskas Dig, Läsare.

Barbro Holmberg

Midsommaren 2014





Prenumerera   •   E-post   •   Arkiv   •   Nya Argus hemsida