Nya Argus 11/2014

NYA ARGUS

Nr 11 • 2014


Publicerad på nätet 08.10.2014



I arga poeters sällskap


Skönlitteraturen befinner sig i ett trängt läge idag, tillsammans med till exempel stora delar av journalistiken och den akademiska forskningen inom humaniora. Det yttrar sig i brist på pengar, intresse, offentlig uppskattning och förståelse. Medborgaren i allmänhet verkar inte just bekymra sig – försvaret av det som hotas får skötas av dem som direkt drabbas genom minskade arbetstillfällen och försämrad ekonomi. Ändå kan det som händer ha vittgående effekter på demokratin och samhällslivet. Orsakerna är komplexa. Å ena sidan avtecknar sig den ekonomism som idag genomtränger västvärlden med kraften och irrationaliteten hos en religiös dogm och avgör vad det ”lönar sig” för människor att använda sina liv till. Å andra sidan, mer praktiskt, internets dramatiska och snabba förändring av bland annat ordets och språkbrukets villkor.

I marginalen av den alltmer marginaliserade skönlitteraturen finns poesin, åtminstone när det gäller upplagor och läsarantal. Placerar man sedan detta i den marginal som Svenskfinland utgör inser man att utrymmet blir nästan obefintligt för den litteraturform som en gång var vår minoritets konstnärligt viktigaste. Något borde göras – men vad? De fem finlandssvenska poeterna Ralf Andtbacka, Agneta Enckell, Peter Mickwitz, Henrika Ringbom och Matilda Södergran samt kritikern och doktoranden Tatjana Brandt har reagerat genom att ge ut brevboken Poesin, en debattbok. Den utlösande faktorn var Tuva Korsströms litteraturhistoriska essäbok Från Lexå till Glitterscenen (2013). Det uppger skribenterna själva, och eftersom de gör det sjutton gånger på bokens 151 sidor måste man ju tro dem. Mera bestämt är det det olyckliga faktumet att Korsströms bok ur sin ganska heltäckande genomgång av den finlandssvenska litteraturen sedan 1960-talet utelämnar största delen av de senaste två decenniernas poesi som de invänder emot.

Poesin, en debattbok uppvisar också alla tecken på att vara skriven i de förbigångnas hastiga vrede. Den är ojämn, ofta illa underbyggd, mycket är ogenomtänkt. Brevformen tillåter skribenterna att ta upp en mängd ofullbordade hugskott och att behandla saker otydligt och slarvigt och sluta just när det kunde ha blivit intressant. Men en hel del är också tänkvärt och värt att sägas. Dock tror jag att just affekten som präglar många av bidragen gör att de skjuter bredvid målet, som väl borde vara att intressera nya läsare för poesi. Skribenterna är också mycket olika sinsemellan. Andtbacka och Ringbom gör ett reflekterande, kunnigt och (själv)prövande intryck. Om de fått mer utrymme hade resultatet antagligen blivit mycket intressantare. Enckell och Södergran håller sig ofta på en så privat nivå att det är svårt att följa dem. Och Brandt och Mickwitz styrs av en förorättad ilska som gör resonemangen svepande och vaga.

Ett övergripande problem är att boken inte gör tydlig skillnad mellan sina två viktigaste teman. Å ena sidan handlar den om de ekonomiska och institutionella förändringar som drabbat kulturlivet i allmänhet och förlags- och pressvärlden i synnerhet under de senaste decennierna, med sammanslagningen av Schildts och Söderströms förlag som det ur litteraturens synvinkel mest negativa. Å andra sidan handlar den om kritikens oförståelse för en viss typ av poesi som inte definieras närmare men som verkar vara den författarna själva skriver. Den här sammanblandningen får underliga följder så att det ibland verkar som om enskilda kritikers uttalanden om specifika böcker är orsaken till dagens kulturella misär. Om offentlighetens förvandlingar skrivs det mycket idag och man kan inte säga att Poesin, en debattbok skulle komma med något nytt. Det är inte så konstigt med tanke på att skribenterna knappast hänvisar till någon diskussion utanför deras egen bok. När till exempel Mickwitz en enda gång citerar ur en annan text är den skriven av honom själv.

Att författarna i sin lilla pamflett skulle lösa dagens strukturella problem väntar sig förstås ingen. Men just eftersom de ter sig så svårlösta kommer boken att ägna mycket energi åt frågan vilken den smala litteraturens plats nu kunde vara. Om förlagen, offentligheten och – värst av allt – läsarna vänder den ryggen, hur ska man förhålla sig? Som Andtbacka påpekar vore det en stor förändring och förlust om kontakten bröts mellan det språk- och tankearbete som utförs i den smala litteraturen och den bredare diskussionen i massmedierna. Traditionellt har den smala litteraturen uppmärksammats i de nordiska länderna, vilket väl har byggt på tanken att där pågår viktiga och allmängiltiga saker som småningom sipprar ut i omgivningen. Så är det i allt lägre grad. Trots heroiska insatser på många håll i massmedierna är den övergripande utvecklingen negativ. Underhållningen tar över, den kritiska diskussion sitter allt trängre. Överhuvudtaget passar analys och ifrågasättande dåligt in i dagens samhällsanda.

Skribenterna i Poesin, en debattbok verkar rätt långt acceptera att den utvecklingen är omöjlig att stoppa. De koncentrerar sig i stället på att fundera ut arrangemang och miljöer där poesin kunde överleva i poeternas egen krets. Idéerna är ofta rätt goda, och kanske nödvändiga som ett sista pandareservat för de utrotningshotade. (Dock måste jag säga att de visar en tilltro till de finlandssvenska fondernas insiktsnivå och plånboksvälvilja som är väl optimistisk.) Andtbacka ställer ändå frågan vilken inverkan det får på författarna själva om de tvingas stänga om sig så. Den är befogad, och redan Poesin, en debattbok visar drag av sekteristisk blindhet för omvärlden som är problematisk om avsikten är att värva proselyter utifrån. Ett exempel är Mickwitz exalterade inställning till poesin där ha hävdar dels att allt han överhuvudtaget lärt sig har kommit genom poesin, dels att poesin som genre automatiskt är bättre och viktigare än all annan litteratur. Den låter han representeras av ”medelromanen”. Nu finns det ju också en hel mängd medelpoesi i världen och det är svårt att förstå varför den automatiskt skulle vara viktigare än annat skrivet. Tvärtom – till exempel ett genialt tidningskåseri är naturligvis bättre än en medelbra dikt, trots genrernas vitt skilda status på litteraturbörsen.

Ett annat exempel på begränsning är Södergrans och Enckells önskan att omvärlden skall intressera sig inte bara för litteraturen utan för ”processen” – det vill säga vad de sysslar med vid skrivbordet. Det är ett krav på inlevelse i författarens perspektiv snarare än textens som omöjliggör intressant litteraturkritik. Med det sammanhänger kravet på fler stipendier åt nybörjarförfattare som framför allt Södergran ställer. Nu är ju finlandssvenska poeter extremt ekonomiskt priviligierade, som Ringbom påpekar. Två av skribenterna i Poesin, en debattbok är konstnärsprofessorer och också de andra verkar väl stipendierade. Bara en av dem – Andtbacka – har ett yrke utanför litteraturen. Det här är ganska nytt, och jag kan inte tro annat än att det bidrar till litteraturens isolering om unga skribenter heltidsstipendieras så fort de förmår närma sig utdelarna med en idé om en ”process”. (Detta är naturligtvis inte en kritik av att författare som visat vad de förmår får ordentliga arbetsstipendier.)


Poesin, en debattbok heter boken alltså, i bestämd form. Men vilken är denna poesi och vem är det som här artikuler sig? Det är typiskt att ingen av skribenterna definierar dessa grundläggande begrepp. Spridda anmärkningar fälls om ”samtidspoesin”. Ringbom beskriver den negativt som ”sällan lätt att ta till sig och melodisk”, Brandt säger att den uppfattas som ”svår och uppmärksamhetstät”. Mycket mer blir det inte. Det här är dubbelt otillfredsställande. ”Uppmärksamhetstät” har väl dikt alltid varit – tänk på Stagnelius, Ekelund eller Lindegren. Och mycket av den bästa poesin som skrivits på svenska under de senaste decennierna har varit musikalisk och haft ett plan som inte varit särskilt svårt att ta till sig. Man kan nämna namn som Kristian Lundberg och Arne Johnsson som bägge debuterade kring 1990 i det som flera av bokens författare beskriver som en svensk poetisk guldålder – och som fått ett entusiastiskt bemötande av den svenska kritiken. Intrycket i Poesin, en debattbok är att när dess författare talar om ”poesin” så menar de i stället ”vår poesi” – utan att någonsin förklara vad som utmärker den. Det är fatalt eftersom det som utger sig för att vara ett inlägg för en hotad litteraturgenre istället visar sig vara en ganska begränsad partsinlaga.

Den återkommande anklagelsen att kritiken brustit i entusiasm för den poesi skribenterna själva uppskattar får en intressant belysning av Matilda Södergran. Hon citerar en vitsig rad av sin svenska kollega Jenny Tunedal: ”den vertikala läsarten – och därigenom alienera såväl läsare som släktingar” och menar att just den läsarten är typisk för hennes egen poesi. Vad som avses med begreppet definieras aldrig, men man kan kanske anta att om en horisontell läsart fokuserar på sånt som driver texten framåt – berättelse, problematik, skildring av personer och fenomen, litterär form, etc – så stannar den vertikala läsarten upp vid det enskilda ordet eller frasen och försöker utvinna så mycket mening som möjligt ur dem. Alla texter kan läsas vertikalt men vissa texter – typ en del samtidspoesi – kan bara läsas vertikalt. Horisontell läsning utesluter inte a priori det slags dikt som skribenterna i Poesin, en debattbok skriver. Till exempel Henrika Ringboms fina fjolårsbok Öar i ett hav som strömmar byggde på starka framåtdrivande krafter, samtidigt som den motiverade läsaren att stanna upp och fördjupa sig i enskildheter.

Själv har jag småningom kommit att känna en viss leda vid den typ av texter som bär sitt krav på ”vertikal läsning” som ett adelsmärke i pannan. Jag kan finna det mycket intressantare och mer lärorikt att försöka närma mig texter som inbjuder till ”horisontell” läsning också ”vertikalt”. Samspelet mellan de två läsarterna är ofta mer spännande än det oändliga spånandet kring små, ofta helt öppna textsnuttar vars uttryckliga krav är att läsaren skall förse dem med betydelse – vilken betydelse som helst. Skribenterna i Poesin, en debattbok gör det också väl enkelt för sig genom att anklaga kritikerna för kravet att dikterna ska kunna förklaras som gåtor. Det är inte fråga om nötknäckning utan om på vilket sätt dikterna meningsfullt relaterar till världen och språket omkring dem.

Ett stort problem med Poesin, en debattbok är alltså att skribenterna inte definierar och diskuterar sina grundläggande begrepp innan de sätter iväg i ofta ganska vildsinta resonemang. Förmodligen skulle det ha gjort boken gott om den omfattat en större åsiktsbredd. Det kunde ha tvingat författarna att skärpa sina argument och fundera på hur man övertygar andra än de redan frälsta. Som det nu är ligger dess största värde i den ofta konkreta och förnuftiga diskussion främst Andtbacka och Ringbom för kring möjligheterna att stimulera intresset för att läsa och att skriva poesi, inte minst bland unga människor. Den lättare delen är att kläcka idéer för dem som redan skriver. Ringbom föreslår bland annat en textverkstad med dramatikernas Labbet som förebild, upprättande av en poesiportal med dikter, översättningar och kritik samt finansiering för kritiska essäer som kunde stimulera diskussionen. Det riktigt svåra är att locka nya poesiläsare. Några av skribenterna hoppas på skolan, men Andtbacka påpekar att alla nya projekt i den riktningen kräver koordinering av lärarna, som redan nu är tungt belastade. Dessutom är humaniora och litteratur överlag under press nu när den nya läroplanen för gymnasiet förbereds. Jag hoppas ändå att bokens förslag kan tjäna som underlag för mera diskussion i offentligheten.

Michel Ekman


Ralf Andtbacka, Tatjana Brandt, Agneta Enckell, Peter Mickwitz, Henrika Ringbom, Matilda Södergran: Poesin, en debattbok. 151 s, ellips 2014




Prenumerera   •   E-post   •   Arkiv   •   Nya Argus hemsida