Nya Argus 12/2014

NYA ARGUS

Nr 12 • 2014


Publicerad på nätet 02.12.2014



Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Debattlogg, november


1. Kulturfolket gnäller, karavanen går vidare – så ser antagligen senhöstens dramatiska debatter ut ur fondernas, den finlandssvenska skugg-statsmaktens synvinkel. ”Gnället” är förutsebart, maktlöst och glöms snart bort. Ur de drabbades och bortskurnas synvinkel är gnäll ändå bättre än ingen reaktion alls. Som Voltaire skrev: inget är så obehagligt som att bli hängd i tysthet.

Den radikala minskningen av arbetsplatser inom Konstsamfundet Media (KSFM, utgivare av Hufvudstadsbladet och fem andra dagstidningar) kommenterades i föregående nummer av Nya Argus (”Pulinat pois”, 11/2014). Snart meddelade förlaget Schilts & Söderströms om lika smärtsamma ”samarbetsförhandlingar”. Prekariseringen ökar, här liksom i andra branscher, och ingen anställd tycks gå säker: också den finlandssvenska tidnings- och förlagsvärlden har blivit en Expedition Robinson.

2. KSFM och SETS: två centrala, fondstödda, semi-kommersiella finlandssvenska organisationer som gör stora förluster. Sets ledning talar nu om att nå ett ”nollresultat” inom tre år och menar då förhoppningsvis inte ett resultat som är ”noll utgivna böcker”.

3. Det är klart att nätet, den fjärde yttranderymden (se Nya Argus 3/2014) förändrar läsmönstren. Förändringen är global och de finlandssvenska redaktionerna (inklusive förlagen) förbluffas liksom alla andra av denna okontrollerade strukturomvandling. Ändå verkar det egendomligt att just Förlaget ska gå så på knäna just nu, med till exempel Ulla-Lena Lundbergs Finlandiavinnare Is (2012) och Tove Janssons 100-årsjubileum i år i färsk kassa.

4. Länge var det skolbarnens föräldrars plånböcker samt Schildts pålitliga steady seller Tove Jansson som finansierade utgivningen av övrig, per definition olönsam finlandssvensk litteratur. Till läromedlen (ett indirekt statsstöd eftersom samhället reglerar skolväsendet) kom som en mera osäker post en handfull bestsellers. Idag har läromedelsmarknaden vänts upp och ner, många lärare använder nätet ”direkt” i stället för böcker och andra låsta paket. Det verkligt katastrofala hålet i Förlagets sida – de rödaste minussiffrorna med de flesta nollorna – tycks ändå ha slagits av mer eller mindre desperata investeringar, gjorda utan tillräcklig kännedom om fältet. X-minister Pär Stenbäck använde i en intervju i Radio Vega till och med ordet ”misshushållning” (6.11.2014).

5. För dessa casinomässiga chansningar lider alltså nu de minst skyldiga och ansvariga: förlagets egentliga personal och, på längre sikt, författarna och läsarna av finlandssvensk litteratur. Att i stället satsa de borttappade pengarna på hundra titlar sanslöst osäljbar poesi hade varit en både billigare och bättre affär; då hade åtminstone någonting blivit kvar.

6. Förtroendet för ägarna knakar: på Förlaget, på Tidningarna och bland oss läsare som hyser ett potentiellt intresse för deras så kallade ”produkter”. Men så länge besluten ramlar ner som anonyma bestraffningar från en vredgad gammaltestamentlig gudom (på Sets syndafloden, på KSF: Harmageddon) är det svårt att få något grepp på motparten. Riktigt illa för förtroendet går det faktiskt först när ledningen gör misstaget att yttra sig. Är det faktiskt så här de tänker? Styrs skeppen av kaptener som inte kan läsa ett sjökort?

7. En text av KSF-bossen Kaj-Gustaf Bergh inspirerade författaren Merete Mazzarella att starta en proteströrelse på Facebook. När Hbl till slut publicerade hennes insändare, på Svenska Dagen 6.11, efter att ha pantat på den i nära tre veckor, hade 440 personer skrivit under. I texten frågar Mazzarella om resten av KSF:s styrelse står bakom Berghs två huvudteser:

I ledaren i årsboken Konstsam låter han för var och en som kan läsa innantill förstå (1) att han ser public service som ett redskap för statens styrning av medborgarna, (2) att tidningar inte nödvändigtvis behövs – vare sig i pappers- eller elektronisk form – eftersom man på nätet fritt kan välja de innehållsproducenter man är beredd att betala för.

8. Punkt (1) syftar på Berghs formulering i Konstsam 2014 om public service som den ”sanning” […] ”som makthavarna vill leverera”. Ett perspektiv som logiskt nog leder till att han förespråkar avskaffande av YLE-skatten: ”Låt oss hoppas att det även i vårt land någon dag blir möjligt att frivilligt få välja om man önskar betala för denna information”. Punkt (2) anknyter till Berghs fråga ”Hur länge finns behovet kvar att någon för min räkning sovrar bland allt det som sker och levererar ett sammandrag?”. Med andra ord, ska det överhuvudtaget finnas redaktioner och journalister, och ska KSF alls bidra med pengar till en ’sovrande’ verksamhet som vi alla lika väl kan göra själva?

9. Mazzarellas och de 439 andra undertecknarnas insändare slutade i frågan huruvida KSF:s styrelse,

[…] – Max Arhippainen, Niklas Geust, Gunvor Kronman, Ann Sandelin och Christoffer Taxell – står bakom det politiserande, den medie- och samhällssyn som deras vd formulerat för deras räkning. I så fall förefaller det oss att Konstsamfundet avvikit från sitt uppdrag som allmännyttig förening.

Styrelsemedlemmarnas lakoniska svar i Hbl gav intrycket att de står bakom Bergh. Men insändarens kärnfråga var alltså om KSF, med tanke på Berghs ideologi, kan räknas som allmännyttigt. Den frågan avgörs – juridiskt sett – av den självutnämnda styrelsen själv. Eller i sista hand av skattemyndigheterna och riksdagen, som i princip kan beröva samfundet dess skattefrihet om de besvarar insändarens fråga med ett nej.

10. Det är i alla fall inte svårt att placera in Berghs mediaståndpunkter på den politiska kartan. De kunde komma från någon av de mest extrema höger-rösterna i Samlingspartiets ungdomsförbund.

11. När det gäller nerskärningarna på Sets – där Konstsamfundet också är en av ägarna – publicerade den KSF-ägda dagstidningen Hbl:s kultursida ett intressant inlägg av författaren Monika Fagerholm (”Förlaget och kulturuppdraget” 12.11). Fagerholms centrala tes var att finlandssvensk kultur inte kan skötas med ett renodlat marknadsekonomiskt tänkande: ”på den finlandssvenska litteraturens verkstadsgolv är det Sovjetunionen som gäller”. Den fagerholmska metaforen om Sovjet pekar i två riktningar: dels Förlagets monopolställning, dels den finlandssvenska ”statens” (fondernas) kulturpolitik som (delvis) upphäver marknadsmekanismerna på fältet. Fonderna själva är de första att påpeka hur mycket stöd de ger till kulturen – mest i världen, menar Taxell, samtidigt som de gärna framställer dessa subventioner som helt opolitiska.

12. När K-G Bergh i sin ledare i Konstsam 2014 hyllar friheten att själv välja sin information, förbi ”beslutsfattarnas” styrning, glömmer han att nämna – eller tänka på – att han själv är en av den finlandssvenska medievärldens mäktigaste beslutsfattare och därigenom i praktiken en finlandssvensk ”myndighet” med Alko-liknande monopol inom vissa sektorer. ”Klart att myndigheter och beslutsfattare ständigt strävar till att styra den information som medborgarna erhåller”, skriver Bergh, men framhåller att vi tack vare nätet nu kan kringgå denna styrning. Paradoxalt nog uppmanar Bergh oss till uppror mot sig själv.


23.11.2014






Prenumerera   •   E-post   •   Arkiv   •   Nya Argus hemsida