Nya Argus 12/2014

NYA ARGUS

Nr 1 • 2015


Publicerad på nätet 29.1.2015



Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Avrättning av en clown


1. Jag såg tecknaren Charb i aktion otaliga gånger under de senaste åren, han började nästan kännas som en bekant. I tv-kanalen arte:s mycket kompetenta diskussionsprogram ”28 minutes” stod han för det anarkistiska inslaget. Han tecknade sina kommentarer i realtid, alltid respektlösa, ofta skabrösa, ibland geniala. Temat kunde vara Ukraina, arbetslöshet, arabvåren, rasism, franska politikerskandaler: hans bilder piggade upp stämningen i studion betydligt. Som person var han lågmäld, nästan blyg.

Den föreställning om Charb (Stéphane Charbonnier) och hela satirtidningen Charlie Hebdo som en del tyckare nu tanklöst sprider också i finländska medier – en föreställning om ett gäng ansvarslösa ”islamofober” – känns mot den här bakgrunden bisarr. För det första skulle ett så utomordentligt seriöst program som ”28 minutes” aldrig ha anlitat Charb – eller hans Charlie-kollega Coco (Corinne Rey, som överlevde avrättningen den 7 januari) – ifall de verkligen hade varit islamofober, rasister etc. CH har under sin 22-åriga existens givetvis åtalats ett antal gånger, men aldrig fällts.

2. Att mitt i chocken efter massakern på redaktionen i Paris diskutera ”… men gick de ändå inte för långt?”, ”slår de inte mot de svaga?” är som att inför en kvinna som misshandlats svårt av sin man diskutera ”är hon inte ganska enerverande, egentligen?”. Och måste kvinnan som i fjol brutalt mördades av sin granne i Nordsjö, Helsingfors, nödvändigtvis lägga sig i hur han behandlade sin hund?

Den här sortens till synes djupsinniga ’självkritik’ är nära släkt med den välbekanta åsikten att våldtäktsoffer har sig själva att skylla ifall kjolen var kort och därmed alltför ’provocerande’.

3. Tove Janssons 30-talskarikatyrer mot Hitler och Stalin lyfts idag, helt berättigat, fram som exempel på modig diktaturkritik – ovanlig i sin tids Finland. De janssonska bilderna i satirtidskriften Garm är en långt mera träffande parallell till dagens Charlie Hebdo än de samtidiga, antisemitiska karikatyrerna i det nazistiska statsorganet Der Stürmer, som Nils Torvalds ville associera med CH i en kolumn i Hufvudstadsbladet (24.1).

Torvalds ’självkritiska’ klokhet är här alltför stor, eller borde Tove Jansson kanske i tiden ha avstått från sina karikatyrer av hänsyn till det tyska respektive ryska folkets sköra känslor?

4. De skenbart förnuftiga ”… men ändå …”-kommentarerna till attentatet – låt oss kalla dem ”argumentet om för kort kjol” – har överhuvudtaget förts fram nästan oväntat ihärdigt i just Hbl:s kommentar- och insändarspalter. Många medger visserligen att de inte har sett tidskriften, men uttalar sig väldigt gärna ändå. Theresa Norrmén nämner (15.1) en karikatyr av justitieministern Christiane Taubira: ”jag har ändå svårt att förstå hur en teckning, där en svart minister gestaltas som en apa kan vara en antirasistisk kommentar till att Front National har liknat samma minister vid en apa”. Varför skulle det vara ”svårt att förstå”, givet kontexten?

5. Först ute i Hbl med ’charliekritiska’ argument var Peter al Fakirs artikel ”Jag vill inte kalla mig Charlie Hebdo” (10.1). ”Let’s face it”, skrev han, ”Charlie Hebdos speciella typ av satir dröp av islamofobi, antisemitism och sexism och redaktionen bestod mestadels av medelålders vita män”

Let’s face it: al Fakirs beskrivning är insinuant, grovt missvisande, själv sexistisk. Det ska i alla fall sägas att Hbl:s redaktionella linje har varit en helt annan än al Fakirs; rejält utrymme gavs till exempel åt en intervju med tidningens egen tecknare Wilfred Hildonen (18.1), som försvarade CH.

6. Det finns en viktig parallell mellan attentaten mot Charlie Hebdo 2015 och Utøya 2011: bägge mas¬sak¬rer¬na riktades mot vänsterprojekt. De som menar att Charlie Hebdo ”bara utmanar för att utmana” borde fråga sig om inte ett socialdemokratiskt ungdomsläger, präglat av antirasistiska värderingar, utgör en oerhört smaklös provokation mot alla norska fascisters och xenofobers heligaste känslor. Kanske borde de socialdemokratiska ungdomarna stanna hemma istället, av respekt för förvirrade ’kristna’ korsriddare typ Anders Behring Breivik?

7. Det är just åt en fascistisk minoritet inom islam som man ger tolkningsföreträdet om man går med på att deras idol (deras gud) kan vara så galen, svag och sårbar att en ironisk teckning eller bok måste straffas med döden. Ayatollan Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie, utfärdad 1989 för hans roman The Satanic Verses, var en islamistisk krigsförklaring inte bara mot det sekulära västerlandet, utan mot kulturen som sådan. Långt från den relativa tolerans som islam stod för under sin guldålder, den period som för Europas del kallas medeltiden.

8. De ’kristna’ korsriddarna, liksom senare conquistadorerna, var sin tids jihadister, ’våra’ egna IS och Boko Haram. Att rita karikatyrer av dem hade inte varit välkommet så länge kyrkan hade den absoluta makten i Europa. Men hade det varit moraliskt fel? Det var just ur kritiken mot påvar, kungar och tyranner som dagens demokratiska samhälle växte fram. Fransmännen tänker gärna på 1789 och den flora av satiriska regim- och religionskritiska pamfletter, ofta med pornografisk touche, som med sin skamlösa soft power bidrog till att undergräva enväldet. Om det finns något som idag är heligt till och med för Charlie Hebdo, så är det principen om en brandvägg mellan den sekulära staten och de religiösa samfunden: principen om laïcité.

9. Som Fritänkarna har påpekat står Finland med sin blasfemiparagraf i det här avseendet kvar med en fot i medeltiden. I år är det 50 år sen författaren Hannu Salama åtalades på initiativ från (enligt egen uppfattning) kristna kretsar och följande år dömdes till tre månaders villkorligt fängelse. ’Brottet’ var en fiktiv gestalts respektlösa fyllesnack, några rader i romanen Juhannustanssit. Och 1974 dömde Högsta domstolen konstnären Harro Kos¬kinen till böter för sitt verk Sikamessias.

10. Kari Suomalainens öppet xenofoba och rasistiska teckningar i elsingin Sanomat – till exempel hans förlöjligande av asylsökande somalier – skulle idag leda till åtal, men på andra grunder. 1991 satte redaktionen äntligen stopp och en sårad Kari lämnade tidningen i protest. Också yttrandefriheten har självklart sina gränser, få protesterar t.ex. mot förbudet mot bilder och filmer av pedofila övergrepp.

11. De som klichémässigt talar om ”frihet under ansvar” blandar däremot ofta ihop två dimensioner, vad som är moraliskt rätt och vad som är klokt. Klokt är inte alltid rätt, men ibland nödvändig ’finlandisering’: man måste kunna skilja mellan principen att kvinnor själva ska kunna bestämma hur de klär sig och det dystra faktum att det i vissa miljöer fortfarande inte är klokt att ’provocera’.

12. Det är lätt att ironisera över hur massdemonstrationen för Charlie Hebdo i Paris 11.1. också innebar en fotosession för hycklande statsmän, en parallell till begravningen av Nelson Mandela 2013 (som de facto var terroriststämplad av USA till 2008). Hbl gjorde ett helt uppslag på den här ironin – ”Förtryckare i första ledet med Hollande” (13.1). Samtidigt kan man säga att förtryckarnas närvaro vid en manifestation för tryckfrihet kan bli ett redskap för att sätta press på dem själva, på hemmafronten. Och att hårklyverier kring vem som får, kan eller vill kalla sig Charlie (”Je suis Charlie”) återigen för debatten bort från huvudsaken, från offren för ett politiskt mord.

Att av okunskap sprida missuppfattningar om Charlie Hebdos linje, och därmed relativisera brottet, är att avrätta clownen en gång till.


26.1.2015





Prenumerera   •   E-post   •   Arkiv   •   Nya Argus hemsida