Nya Argus 12/2014

NYA ARGUS

Nr 2-3 • 2015


Publicerad på nätet 22.2.2015



Blocktänkandets återkomst


I november förra året firade världen 25-årsjubileet av Berlinmurens fall. Som med alla minnesfester handlade det inte bara om att högtidlighålla något som ägt rum i det förflutna, utan lika mycket om att göra något för samtiden. Och det med rätta. Omvälvningarna som ägde rum under åren kring 1990 var i bokstavlig bemärkelse epokgörande. Vi européer lever i svallvågorna av vad som hände då. I Tyskland talar man om ’vändpunkten’ (die Wende), som ju också inbegrep landets återförening.

En fråga som onekligen väcks när vi ser tillbaka på Berlinmurens fall och Tysklands återförening är hur vi förvaltat löftet om en gränslös och fredlig europeisk samvaro. Skam till sägandes så minns vi dessa skeenden i en tid då nya skiljelinjer håller på att dras upp i Europa. I snart sett varje hörn av vår kontinent ser vi att uppdelningen mellan det egna och det främmande blir allt mer kategorisk och oförsonlig, i takt med att den organiserade nationalismen firar nya triumfer. De populistiska tongångarna har ökat medan saklighet och besinning snabbt håller på att bli en bristvara. En kollektiv självhävdelse, parad med en skuldbeläggning av ’de andra’, håller på att sprida sig som en löpeld, vilket gör det snart sagt omöjligt att upprätthålla en konstruktiv dialog och föra ett resonligt samtal i det offentliga.

Även om denna ideologiska radikalisering uppträder lite varstans, vågar jag påstå att Ukraina-krisen är det allvarligaste uttrycket för denna tidstrend. Det är många faktorer som gör den särskilt allvarlig. Dels handlar det om politik på högsta statsnivå. Det är någonting annat än när en enskild rörelse eller ett parti ger uttryck för radikala åsikter. Dels är det en internationell kris, som berör inte bara Ryssland och Ukraina, utan ett stort antal länder, och har konsekvenser för hela kontinenten. Sist men inte minst har krisen haft mycket konkreta följder. Ukrainas karta har de facto ritats om i och med annekteringen av Krim, och en väpnad konflikt pågår fortfarande i landets östra delar.

Vad som inleddes under andra halvan av 1980-talet var en genomgripande omdaning av det sovjetiska samhället, parallellt med att det gradvis öppnades upp mot väst. Michail Gorbatjovs ’nya tänkande’ lade betoningen på socialistiska och humanistiska värden, som ansågs vara allmängiltiga och gemensamma för alla. Han talade om det europeiska ’gemensamma hemmet’ och framhöll att Ryssland delade såväl ömsesidiga utmaningar som ett kulturhistoriskt arv med övriga Europa. Inom Sovjet-unionen genomfördes djupgående reformer. Fängelseläger stängdes. Privatpersoner rehabiliterades. Censuren lättade, för att så småningom avskaffas helt. Samtalsklimatet blev därmed öppnare och människor tog till orda för att kritisera systemet.

Då centralmakten i Moskva visade att den inte tänkte upprätthålla den så kallade Brezjnevdoktrinen, vilken byggde på att militärmakt sattes in för att hålla delrepublikerna i schack, ledde detta så småningom till att delrepublikerna tog tillfället i akt att bryta sig fria. Femton nya stater grundades, många med bara kortvariga historiska erfarenheter av självstyre. En av de nya statsbildningarna var Ryssland självt, som genom att utmana sovjetmakten slog den sista spiken i Sovjetunionens kista. Så inleddes en ny epok där Ryssland strävade efter att befästa sin nyvunna roll som självständig stat och samtidigt brottades med konsekvenserna av Sovjetunionens sammanbrott med allt vad det innebar.

Under nära nog ett decennium ändrades den ryska ledningens syn på väst inte i grunden. Man var tydlig med att landet strävade efter integration i västerländska organisationer och ville normalisera relationerna med väst. Visserligen var det inte längre Gorbatjovs socialistiska humanism som skapade förutsättningar för integration, utan Boris Jeltsins målmedvetna strävan att skyndsamt nedmontera planekonomin, införa marknadsekonomiska och demokratiska principer i samhället och att göra upp med kommunismens arv. Trots att man stötte på en del blindskär på vägen och inte heller alltid fick den respons som man önskade sig från väst, var kursen västerut ändå klar.

Inte heller när Vladimir Putin kom till makten runt millennieskiftet innebar det inledningsvis någon avgörande kursändring. Tvärtom, presidenten markerade att en nystart på relationerna till EU och USA nu var möjlig. Han lade sig vinn om att odla särskilt goda relationer med Tyskland och blev snabbt en allierad i USA:s krig mot terrorismen. Många politiker i EU var glada över att ha att göra med en statschef som var öppen för pragmatiskt samarbete och inte ställde några ideologiska hinder i vägen för detta.

Men inom landet hördes nya tongångar. Från dag ett klargjorde Putin att den revolutionära eran nu var över och att medborgarna var i behov av stabilitet och en stark statsmakt. Tjetjenska våldsverkare, oligarker, kritiska journalister, alla blev de snart varse den nya ordningen. Centralisering av det statliga styret och skapandet av en maktvertikal som ytterst ledde tillbaka till presidenten själv blev några av de nyckelbegrepp som än idag används för att karakterisera det system som etablerades under Putin.

Relationerna till väst kom också att förändras med tiden. Ett nytt säkerhetstänkande gjorde sig alltmer kännbart, vilket så småningom kom att sätta sin prägel på utrikespolitiken. EU:s omfattande utvidgning österut, långt framskridna planer på amerikanska raketbaser i Polen och Tjeckien och Natos fördjupade samarbete med några av de forna sovjetrepubliker som tillika var Rysslands grannar var utvecklingar som inte sågs med blida ögon i Kreml. Man blev också alltmer kritisk mot den utifrån kommande granskningen av tillståndet för de mänskliga rättigheterna i landet och utmålade den som en politiskt motiverad inblandning i Rysslands interna angelägenheter snarare än som ett uttryck för en genuin oro. Inte heller upplevde man sig få tillräckligt med positiv respons från EU på förslaget om en gemensam säkerhetspolitisk nyordning i Europa, en idé som lades fram under Dmitrij Medvedevs tid som president. Men framför allt var det missnöjet med USA:s utrikespolitik som tilltog. Tidvis övergick denna kritik i en onyanserad antiamerikanism.

Dessa tendenser tilltog i styrka över tid och ledde så småningom fram till den kritiska punkt där vi idag befinner oss. De förhoppningar om ett inlemmande i väst som uppkom i samband med att Ryska federationen blev till har inte infriats, och någon verklig återgång till en ömsesidig strävan mot integration tycks vara utesluten inom en överskådlig framtid. Den förda politiken har gett upphov till ett i många avseenden dysfunktionellt system lett av en regering som är i behov av en fiendebild för sin egen överlevnad. Väst betraktas idag snarare som rival än som mentor. Samtidigt gör man uppenbara försök att konsolidera sig som både regional och global stormakt. Politikernas strävan efter nationell självhävdelse har nått en punkt där detta inte längre låter sig göras inom ramarna för västs system av internationella relationer, ett system som man inte själv varit med och etablerat, och vars spelregler man inte längre erkänner utan nu istället utmanar. Under senare år har regimen också blivit både mer uttalat ideologisk och onyanserad i sina uttalanden. Istället för att lyfta fram det som förenar, betonar man gärna vad som är unikt för den ryska kulturen och anklagar västvärlden för såväl hyckleri som bristande moral.

Nu är vi alltså i ett läge där motsättningen är ett faktum. Inte nog med att det har blivit något av en plattityd att säga att Ukrainakrisen har utlöst den allvarligaste motsättningen mellan öst och väst sedan det kalla krigets slut. Allt fler talar på allvar om att ett nytt kallt krig har brutit ut. Detta är befogat såtillvida att krisen har visat att en återgång till en blockpolitik mellan Ryssland och väst inte är långt borta. Under förra våren kunde man följa den tragikomiska ’spegelpolitik’ som då utspelades, med ömsesidiga anklagelser som ofta var näst intill identiska. Vad den ena sidan sade fick snart sin direkta motsvarighet på den andra. Det handlade om att folkrätten var åsidosatt, om att all utifrån kommande inblandning i Ukraina motiverades av ’geopolitiska’ hänsynstaganden, och om att säkerhetstjänsten konspirerade för att destabilisera läget i landet. På båda sidor talade man om att ett informationskrig nu hade brutit ut. Till och med snarlika historiska paralleller till Nazitidens Tyskland drogs av båda sidor. Mer konkret införde väst ekonomiska sanktioner, på vilka den ryska sidan svarade med att införa ett handelsembargo.

Även om jag vågar påstå att det är den ryska statsledningen som har stått för det mesta av den ideologiska radikaliseringen, finns det anledning att vara självkritisk även för oss EU-medborgare. Till viss del finns det en saklig grund till ryskt missnöje, även om den ryska reaktionen helt klart har varit uppskruvad och överdriven. EU har inte alltid involverat den ryska sidan till den grad som varit nödvändigt. Inte heller har man i tillräckligt hög grad, tycks det mig, beaktat hur det egna agerandet kan uppfattas utifrån. Istället för att mildra rysk misstänksamhet har man genom sitt agerande ofta lyckats med att förstärka den och på så sätt spelat den i händerna. Dessvärre måste man ge den ryska kritiken rätt i att dubbelmoral och hyckleri inte heller är helt frånvarande i västlig politik. I många fall lever man inte upp till sina uttalade ideal.

Man kan också fråga sig varför många politiker har varit så blinda för den nationalistiska vändningen i rysk politik. Var det verkligen ingen som kunde läsa tidens tecken? Europeiska toppolitiker har sedan i våras lagt sig till med att hänvisa till det irrationella när de talar om rysk utrikespolitik och hävdar att det inte går att förstå Putins agerande. Den svenska utrikesministern Margot Wallström är den senaste toppolitikern att sälla sig till denna skara. Ett sådant omhuldande av en obegriplighets-diskurs på högsta politiska nivå är något mycket olyckligt och illavarslande inför framtiden. Vad som måste ske, enligt min mening, är att man på allvar ger sig i kast med de ideologiska strukturer som förekommer i rysk politik. Endast så blir det möjligt att etablera ett hållbart och långsiktigt förhållningssätt gentemot Ryssland, såväl på nationell som på europeisk nivå.

Men det är alltid lätt att vara efterklok. Idag är det viktigaste trots allt att hantera den uppkomna krisen. Även om vi visserligen inte kan välja bort den nuvarande situation i vilken vi har hamnat, kan vi bestämma hur vi förhåller oss till den. Och vi kan förhindra att krisen urartar fullständigt. Det handlar i mycket hög grad, tror jag, om att göra sig kvitt det polariserande tänkande som ger konflikten näring. Vi bör inse att vi inte behöver acceptera de tankestrukturer som andra använder sig av och vill lämpa över på oss.

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har talat om faran med vad han kallade för blocktänkande (Block Thinking).[1] När han skrev om det i The Guardian för några år sedan, under rubriken ”Toleransens kollaps”, handlade det om synen på islam. Men vad han skrev då kan lika gärna appliceras på dagens situation. Kännetecknande för blocktänkande är att man tänker i termer av monolitiska enheter. Det innebär alltså att man förenklar en komplex verklighet. Med det följer en oförmåga att se eller att acceptera existensen av en mångfald som inte låter sig sammanfattas på något enkelt sätt. Det handlar också om ovillighet att erkänna att det finns oliktänkare och kritiska röster inom vad man betraktar som ens motståndarläger. Istället ser man bara dem som bekräftar ens egen uppfattning och är lika radikala som man själv är. ”Blocktänkare på varje sida ger stöd och tröst åt blocktänkare på den andra sidan, och med varje utbyte dem emellan drar de oss närmare avgrunden.”

Charles Taylor anmärkte också mycket riktigt att blocktänkande är en urgammal företeelse, som vi alla ägnar oss åt i viss utsträckning. Men medan vi förr i tiden må ha varit överseende med dess konsekvenser, har det idag en explosiv potential, eftersom människor som tänker på det här sättet är de främsta rekryterna för att se världen i termer av Samuel Huntingtons teori om ”civilisationernas kamp”.

Det är inte för inte som Taylor nämner just civilisationernas kamp. Huntington hävdade ju som bekant att kalla krigets uppdelning i två ideologiska block håller på att ersättas av en världsordning där stater tenderar att alliera sig med andra som tillhör samma civilisation. Världens olika civilisationer, menade Huntington, är uppbyggda kring unika kulturella värden som oftast är religiöst förankrade. De skulle alltså ha en inre kärna, eller essens, som förblir oföränderlig över tid. Och det är just detta som gör Huntingtons modell så ödesdiger. Den delar in världen i stora enheter, som alla har sina inneboende och bestående egenskaper. Alla tillhör vi en viss civilisation, men eftersom de olika civilisationerna bygger på olika värden är de människor och stater som tillhör dem i grunden också oförenliga. Skillnaderna dem emellan kan ge upphov till konflikter.

I samband med Ukrainakrisen har ett slags blocktänkande befästs som till stora delar tycks bekräfta teorin om en civilisationernas kamp. Massmedia bär en stor del av ansvaret för att det har blivit så. Genom en massiv mediekampanj har den officiella uppfattningen i Kreml att väst konspirerar mot Ryssland gått hem bland stora delar av den ryska befolkningen. I icke-ryska media demoniserar man Putin som den senaste i raden av förryckta ryska despoter. I det här läget är det viktigt att förhålla sig kritiskt till Huntingtons modell. Han må ha haft rätt i att både religion och kulturella värden har en stor och kanske till och med ökande betydelse i dagens värld. Och Ukrainakrisen handlar delvis också om en värdekonflikt, precis som Huntingtons sentida anhängare hävdar. Men samtidigt är identitet ju något som i högsta grad är föränderligt. Till och med hur den nationella identitet och de värden ser ut som en statsledning utgår ifrån när den formulerar sin utrikespolitik, är något som förändras över tiden, vilket jag hoppas att den historiska översikten ovan har gjort klart. Man bör även fråga sig om det verkligen är så att civilisationer kan kämpa mot varandra. Är det inte i själva verket så att det är olika politiska grupperingar som hänvisar till identitet och värden när de vill vinna gehör för sin politik?

Idag vet vi dessutom hur stor betydelse olika former av nätverk och relationer som överskrider de tänkta civilisationsgränserna har. Jag skulle här vilja anknyta till ett anförande som Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja höll vid Alexanderinstitutets årliga konferens förra året. Han talade då om maktpolitikens återkomst i samband med Ukrainakrisen, och kontrasterade den med en typ av politik som bygger på insikten om ett ömsesidigt beroende (interdependence). Intressant nog argumenterade han för att maktpolitik är obsolet också av rent pragmatiska skäl, alltså att den är kontraproduktiv till och med i de fall när syftet är att värna om nationens intressen. Maktpolitik må fira kortsiktiga segrar, men i det långa loppet kan den inte skörda några bestånde frukter. Vi lever ju i en värld i vilken vi blir alltmer beroende av varandra och där vi konfronteras med faktiska och ömsesidiga utmaningar. De stora utmaningar som världen står inför kan bara lösas i bred samverkan.

Bland dessa utmaningar är globaliseringen, klimatet, den gränslösa terrorismen och ojämlikheten i resurser kanske de mest uppenbara. Men enligt min mening är den ideologiska radikaliseringen, vare sig den har religiösa, nationalistiska eller civilisatoriska rötter, också något som kräver vår allvarliga uppmärksamhet. Vi ser denna radikalisering förekomma runt om i Europa, men i Ryssland har den nått ändå upp till den högsta statsnivån, till förfång såväl för den inhemska befolkningen som för omvärlden.

Vår tid är unikt globaliserad. Att vilja fjärma sig på sin egen lilla ö må vara en naturlig reaktion när man konfronteras med en komplex verklighet som är stadd i snabb förändring. Men det är ingen hållbar lösning. Vår uppgift är att finna de vägar för samverkan som är unika för vår tid och att rasera de murar som byggs upp i vårt tänkande. Detta är att ta ansvar för helhetens bästa.

FABIAN LINDE





Prenumerera   •   E-post   •   Arkiv   •   Nya Argus hemsida