Nya Argus 4 / 2015

NYA ARGUS

Nr 4 • 2015


Numret presslagt 12.4.2015

Texten publicerad på nätet 24.4.2015



Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Lögnens förfall


Ögonblicket då barnet uppfinner lögnen är viktigt. Man kunde säga att det är först då vi på allvar stiger in i språket. Bland andra filosofen och författaren Umberto Eco har betonat att lögnen skiljer mänskliga signalsystem från andra djurs. Möjligheten att medvetet ljuga är med andra ord helt konstitutiv för att bli det vi uppfattar som en tillräknelig individ som kan ställas till svars, till exempel inför domstol. Utan lögn ingen sannning.

Samtidigt är det, som vi vet, skillnad på lögn och lögn. I ena ändan av en bred skala ligger skepparhistorier, sagor och fiktioner som vi både accepterar och uppmuntrar – bra skrönor. I den andra ändan finns nattsvarta lögner som både döljer och åstadkommer lidande och död. När mån ga berörs närmar vi oss sfären för de gemensamma lögnerna, det vill säga politiken. Det kan vara fruktbart att betrakta tre aktuella exempel på politiska ’superlögner’.

1) Om striderna i östra Ukraina är den ryska statens ståndpunkt att inga ryska trupper deltar eller har deltagit i separatiströrelsens attacker. Här kan man fråga sig när påståendet om icke-inblandning kommer att bytas ut mot sin motsats, sanningen? Snart efter den ryska annekteringen av Krim meddelade ju Putin lättsamt, som en självklarhet, att spöksoldaterna som genomfört ockupationen var ryssar. Han kunde räkna med att hemmapubliken skulle applådera detta som en beundransvärd fräckhet, eftersom Krim-kuppen förlöpte så snabbt och nästan utan dödsoffer. I Donbass-regionen ligger saken förstås helt annorlunda till, och därför kommer erkännandet av den massiva krigföringen att dröja. Ännu mycket längre kommer det att dröja innan det blir möjligt att i officiella ryska media tala om alla de ryska soldater som dödats eller invalidiserats i detta ’hemliga’ krig på grannstatens territorium.

En annan fråga man kan ställa är om en lögn som ingen tror på faktiskt kan kallas för en lögn. Borde vi kanske snarare tala om en form av saga eller fantasi? En officiell statsfantasi?

2) Ett på sitt sätt besläktat fall handlar om staters suveränitet. Som tidigare har påpekats på den här platsen (Nya Argus 8–9 2013) visar fallen Wikileaks och Snowden att visselblåsare inte kan räkna med skydd av demokratiska EU-länder ifall de sanningar som kommer fram är besvärliga ur USA:s synvinkel. Samtidigt som våra media tjänar ekonomiskt på avslöjandena, och vi alla tackar för upplysningen och berömmer oss för vår tryckfrihet, undergräver vi dess bas genom att lämna uppgiftslämnarna i sticket. När det gäller detta slags källskydd är EU en bananrepublik och lögnen, eller fantasin, består i att vi inte låtsas om det.

3) Välfärdsstaten är populär och i valtider svär alla i dess namn. Samtidigt heter det på högerkanten att välfärden har blivit ”för dyr”. Lösningen sägs vara privatisering av egendom och tjänster; till exempel privat sjukvård rycker in och producerar skattesubventionerade vinster, som göms i skatteparadis. Samma personer som uppmanar oss att alla tillsammans ösa den läckande båten borrar ivrigt nya hål.

Samtidigt som Thomas Piketty visar att de ekonomiska klyftorna ökar och att den rikaste procenten hela tiden drar ifrån, arbetar bland andra finländska Samlingspartiets och Svenska folkpartiets ledning för ytterligare sänkning av de rikastes inkomstbeskattning. Lögnen, om man kan kalla den en lögn, består i det här fallet i att fakta inte kombineras. En underfinansierad välfärd kopplas till exempel inte ihop med uppgifterna om ökad ojämlikhet, skatteflykt och privatiseringar. Mönstret mörkas.

Detta trots att skandalerna på senare år har duggat tätt, till exempel kring sjukvårdskoncerner som Carema, Attendo, Mehiläinen. Finanskrisen 2008 fick politikerna att tala om banktransparens, ett tema som redan terrorattackerna 2001 hade aktualiserat. Våren 2013 avslöjade The International Consortium of Investigative Journalists (ICIJ) omfattande uppgifter om skattesmitning via Jungfruöarna. Det finska statsbolaget Itella visade sig vara inblandat. I den så kallade LuxLeaks-skandalen, som briserade i november 2014, framgick att bland andra finländska SRV (byggbranschen) och Huhtamäki (förpackning) samt affärskedjorna Siwas och Valintatalos ägare ägnat sig åt organiserad skatteflykt. I februari i år publicerades ”SwissLeaks” som visade att den brittiska mammutbanken HSBC år 2007 gömde undan cirka 180 miljarder euro för sina kunders räkning. Allt som allt beräknar EU-kommissionen att skatteflykten i EU-länderna nu uppgår till 1 000 miljarder euro per år. Ingen ekonomisk kris eller åtstramning alltså, på det hållet – tvärtom, glada dagar.

En skenbar politisk konsensus om att skatteflykt ska bekämpas – till och med OECD säger sig jobba med saken – kolliderar med de starkaste intressegrupperna och framstegen är minimala. Pengar är makt och makten har medlen att skydda pengarna.

Mark Twain och Oscar Wilde skrev i tiden var sin essä med rubriken ”The Decay of Lying”. För dem handlade förfallet om bristande fantasi hos lögnarna. Men kanske man borde ställa vissa krav också på publiken? Om det idag finns ett ”lögnens förfall” så består det i att vi lägger ribban för lågt. Minsta barn som själv lärt sig att ljuga genomskådar tesen om den alltför dyra välfärdsstaten. Ändå sväljer många den. Bättre än så kan man kräva av publken för en en politisk lögn.

12.4.2015





Prenumerera   •   E-post   •   Arkiv   •   Nya Argus hemsida