Nya Argus 11-12/2015

NYA ARGUS

Nr 11-12 • 2015


Publicerad på nätet 28.12.2015



Flyktingkonferensen i Évian 1938

En kort studie i hyckleri


Sommaren 1938 hölls en internationell konferens på lyxhotellet Hôtel Royal, vackert beläget på kullarna utanför den franska semesterorten Évian-les-Bains. På initiativ av USA tänktes konferensen koordinera existerande åtgärder och sjösätta nya för att lösa den flyktingkris som eskalerat i samband med Hitlers annektering av Österrike den 12 mars samma år. Hitlers Anschluss bringade ytterligare 185 000 judar under det nazistiska väldet. Knappa hundra mil från Évian, i Wien, en stad som i Times och New York Times sju veckor senare beskrevs som en polisstat modellerad efter den spanska inkvisitionen, satt SS-Hauptführer Adolf Eichmann, som äntligen funnit en mening med livet, och drömde om en deportationsmaskin.[1] Konferensen, som samlade trettiotvå regeringar, trettionio privata organisationer, tjugofyra frivilligorganisationer och som följdes av tvåhundra journalister, skulle komma att misslyckas kapitalt.

Den moraliska retoriken stod i skarp kontrast till regeringarnas tydliga uttryck för ekonomisk och etnisk protektionism. Några menade att deras länder redan var tätbefolkade och inte hade plats för fler; några ville inskränka en eventuell invandring till jordbruksarbetare; andra värjde sig mot att, som det hette, importera ett rasproblem de hittills varit besparade.[2] Representanter för det judiska folket som Chaim Weizmann (vald till Israels första president 1949) och Golda Meir (vald till Israels premiärminister 1969) satt inte tillsammans med delegaterna. Istället kallades de in i tur och ordning och gavs fem minuter var för att delge sina synpunkter. Weizmann uttryckte sin bestörtning över att delegaterna syntes dela in världen i två delar – platser där judar inte fick bo och platser dit judar inte ens fick tillträde.[3] Meir skulle senare beskriva att hennes bestående intryck från Éviankonferensen var ”en blandning av sorg, ilska, frustration och skräck”.[4]

I historieböckerna har namnet Évian kommit att bli synonymt med nationalstaternas moraliska armod. Efter kriget, när FN:s delegater 1948 stod i beråd att anta den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, framhöll fransmannen René Cassin Éviankonferensen som ett exempel på vad som sker när ett enskilt folks öde skiljs från andras.[5] På en FN-konferens som hölls med anledning av ”båtflyktingkrisen” i Genève 1979, fyra år efter Saigons fall och samma år som Khmer Rouge marscherade in i Phnom Penh, beskrev Jimmy Carters vice president Walter Mondale Évian som en varning att historien inte förlåter hur många gånger som helst.[6] I en intervju i The Guardian i mitten av oktober 2015 hänvisade Zeid Ra’ad Al Hussein, FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, till Évian i ett resonemang om att västvärlden tycks drabbat av kollektiv minnesförlust. Regeringarnas motvilja att 1938 lätta på reglerna för flyktingintag, fortsatte han, lotsade Hitler till slutsatsen att förintelsen var ett möjligt alternativ till massutvisning.[7] Vad utspelade sig i Évian sommaren 1938 och vari består episodens betydelse för oss idag?

Förhoppningarna på framgång i Évian var initialt stora: den stora merparten av de judiska flyktingarna var ju högutbildade. Presumtiva mottagarländer torde ha kunnat betrakta dem som en tillgång snarare än en belastning. Harold Guinzburg, förlagschefen för Viking Press i New York, som på uppdrag av American Jewish Committee genomfört förstudier av länders inställning till flyktingfrågan, menade att man i själva verket borde undvika den generella beteckningen ”flyktingar” då detta frambringade bilder av hjälplösa och utarmade människor, när de i själva verket var ”politiska flyktingar” som sannolikt var mer välutbildade och kapabla än vilket nationellt genomsnitt som helst.[8] Han och andra förväntade sig att USA, ett rikt och glesbefolkat land byggt av emigranter, skulle föregå med gott exempel. I media figurerade inför konferensen förslag om att skapa en fristad för Europas judar i södra Kalifornien. Även i de högsta regeringskretsarna fanns positiva signaler. Man hoppades att de goda erfarenheterna av liberala tyska immigranter som kommit till USA i flykt från de europeiska revolutionerna 1848 kunde upprepas.

Tidskriften Jüdische Rundschau, som hade hunnit förbjudas i Tyskland innan år 1938 nått sitt slut, hoppades att Éviankonferensen skulle resultera i att uppemot 400 000 tyska judar skulle kunna emigrera under en fyraårsperiod. New York Times noterade med försiktig optimism att en evakuering i den omfattningen, förutsatt säkrad internationell finansiering och samordning, och förstås att mottagarländer åtog sig tillräckligt stora kvoter, syntes möjlig.[9] Siffran motsvarade mindre än en tiondel av de mellan fem och sex miljoner potentiella judiska flyktingar som fanns i Europa, en siffra som vid den här tidpunkten börjat cirkulera i såväl departement som media runt om i världen.

I mars 1938 etablerades ett kontor för judisk emigration i Wien under ledning av Adolf Eichmann, rikets ”expert” på judiska frågor och (tvångs)emigration – det vill säga i praktiken utvisning – och som året innan försökt besöka Palestina för att undersöka förutsättningarna för massemigration dit. (I själva verket hade han knappt hunnit bestiga Karmelberget i Haifa innan brittiska säkerhetstjänsten deporterade honom via Egypten.)[10] På knappa åtta månader hade 50 000 judar lämnat Österrike ”legalt” och inom mindre än arton månader hade uppemot 150 000, cirka sextio procent av den judiska befolkningen, gett sig av.[11] Året efter etablerades ytterligare ett kontor i Prag och ett centralkontor i Berlin; 1941 fanns också ett i Nederländerna, tänkt att stå modell för judisk emigration från de ockuperade länderna. Under rättegången i Jerusalem 1961 återkom Eichmann av förklarliga skäl ofta och gärna till rollen som sionistanhängare och judarnas undsättare. Hans insatser som emigrationschef hade ju ytterst inspirerats av Theodor Herzls Der Judenstaat (1896, sv. 1971). Han hade också memorerat hela stycken ur första volymen av Adolf Böhms Die zionistische Bewegung (1921–37) och förväntade sig att kapitel i en kommande volym skulle ägnas honom själv. På eget bevåg hade han tagit språklektioner i hebreiska och jiddisch för att kunna läsa judiska tidningar. (Eichmann diktade även upp att han var född i Sarona nära Tel Aviv, en tysk jordbrukskoloni grundad 1871. I själva verket var han född i Solingen i Rhenlandet.) Att han, även om han förvisso varit en av den femton som i Wannsee 1942 planerade den slutgiltiga lösningen och ansvarade för tågtransporterna till Auschwitz, togs för antisemit var för honom obegripligt.

Nazistregimen, som sedan 1933 betraktat emigration som lösningen på ”judefrågan”, gjorde onekligen sitt för att förmå delegaterna i Évian att höja sina länders invandringskvoter. Bland det som stod att läsa i New York Times i slutet av april 1938, dagar innan president Roosevelt förväntades kungöra namnet på den amerikanska delegaten till mötet, fanns Hermann Görings nyligen annonserade fyraårsplan, från vilken man citerade följande:

Vi måste tvinga judarna att hålla sig till deras självvalda parasitiska utposter tills deras pengar tar slut. Vi måste med alla me¬del övertala dem att de inte längre kan stanna i riket och att det vore en bättre affär för dem att betala en flyktskatt idag än att deporteras till Palestina eller Madagaskar imorgon – den slutgiltiga lösning som på ett eller annat sätt kommer att realiseras så fort några fler stater kan väckas till förnuft.[12]

Likvideringen av judisk egendom i Tyskland och Österrike, som gick hand i hand med en kraftig eskalation av trakasserier och våld, särskilt i Berlin och Wien, kopplades alltså direkt ihop med emigration/deportation och utgjorde det som Hannah Arendt kallar ”den första slutgiltiga lösningen”.[13]

Hitler själv förlöjligade öppet konferensen. Han kunde bara ”hoppas att den andra världen [de samlade staterna i Évian], som visat så stor sympati för dessa kriminella, åtminstone visar sig vara generösa nog att förvandla sympatin till praktisk hjälp”. Tyskland, tillade han, stod om så behövdes berett att ställa lyxkryssare till judarnas förfogande.[14] I ett tal i Berlins olympiska stadion dundrade Joseph Goebbels att ”judarna irriterar oss med sin blotta närvaro” och att det stod dem fritt att flytta till exempelvis London, ”där de som lovordar dem må linda in dem i bomull”.[15] Den 13 juli, två dagar innan konferensen avslutades, konstaterade Völkischer Beobachter, nazistpartiets officiella dagstidning, som ett faktum att ”ingen vill ha dem”.[16] Der Stürmer publicerade en nidteckning av en jude i Évian som bombarderades med ägg och frukt.[17] Fyra månader senare rasade novemberpogromerna och kristallnatten; fyra år senare verkställdes den slutgiltiga lösningen.

En av de journalister som rapporterade från Évian liknade överläggningarna i Hôtel Royal vid ett pokerspel; en annan betraktade det hela som en ”strategisk kohandel”.[18] Frankrike och Storbritannien menade att man redan tagit emot så många flyktingar att det inte fanns plats för fler. Frankrike beskrev sig självt som en omvittnat humanitär och gästfri nation, men världen kunde inte heller förvänta sig att man tog emot fler ”hemlösa tyska vandrare” eller, som det också hette, ”hela den österrikiska eller tyska immigrationens avfallsprodukter”.[19] Den moderata tidningen Le Temps oroade sig i maj och juli månad 1938 över att landets fysiska, moraliska och intellektuella ekvilibrium skulle rubbas om man accepterade ett omvittnat svårassimilerat folk som judarna. Risken fanns också att judarna skulle ”skämma våra städers fysiska utseende”.[20] Belgiens och Nederländernas delegationer lät meddela att också deras länder var tätbefolkade och att judiska flyktingar helt enkelt inte fick plats. Tyska regeringen måste i alla händelser frångå sin policy att konfiskera judiska företag och fastigheter och beslagta folkets lösa egendom och kontanter: fattiga invandrare belastar ju ekonomin och är svårare att integrera. I en ledare i brittiska Sunday Express förringades judarnas utsatthet. Judarna, visste man, försökte nästla sig in i läkar- och tandläkarprofessionerna. Värst av allt var att många utgav sig för att vara psykoanalytiker, ett yrke utan krav på läkarlegitimation. Väl installerade utövade de makt över sina patienter och utnyttjade dem för ondskefulla experiment. Tyska judar, fruktade tidningen, skulle inkräkta på brittiska judars välstånd och pekade förstående på hur besuttna personer skulle förnärmas om immigranter tog deras levebröd ifrån dem.[21]

En annan farhåga som kom till uttryck i Évian var att civiliserade staters beredvillighet att ta emot etniska och religiösa minoriteter framgent kunde sporra mindre civiliserade stater att ”dumpa” oönskade grupper i knät på de förra. London introducerade i det sammanhanget en idé som i praktiken var en variant av människodumpning: kunde man inte skicka de judiska flyktingarna till kolonierna i Afrika? Även om positiva röster om judisk invandring tidigt hördes från Nairobi, visade snart en mer omfattande inventering att det ekonomiska läget där, och i kolonierna gement, var sådant att en omfattande judisk invandring med säkerhet skulle skapa antisemitism där den tidigare inte funnits. Algeriet var omöjligt, meddelade man från Paris: emigranternas urbana bakgrund gjorde det troligt att de färgats av socialism eller kommunism. Nederländerna för sin del menade att dess kolonier var olämpliga: klimatet var ogästvänligt för vita européer.

Strax efter att han börjat i Wien skickade Eichmann en rapport till sina överordnade inom SS där han formulerade idén att deportera judarna till Madagaskar. Alfred Rosenberg, chefredaktör för Völkischer Beobachter, rekommenderade i raljerande ordalag den franska kolonin Madagaskar, en idé som efter första världskriget lanserats flera gånger, inte bara av Nazityskland utan även av Storbritannien, Nederländerna och Polen. Ön, skrev Rosenberg, var ”rymlig nog, har ett subtropiskt klimat och tillhör den stat [Frankrike] som påbörjade judarnas emancipation och än idag gör allt för dem”.[22] Under juni månad 1938 uppmuntrade amerikanska utrikesdepartementet Frankrike att öppna Madagaskar för judisk emigration.[23] Madagaskarplanen, som skulle evakuera fyra miljoner judar, hölls vid liv fram till attacken på Sovjetunionen 1941 – sannolikt som en täckmantel för planeringen av den slutgiltiga lösningen, även om Eichmann enligt egen utsago inte uppfattade det så.

Storbritannien värjde sig mot att lyfta restriktioner som skulle öka invandringen till Palestina, som sedan 1933 tagit emot uppemot 200 000 judar från huvudsakligen Tyskland, Österrike, Polen och Rumänien. Samtidigt som regeringarna samlades i Évian förstärkte britterna den elektrifierade taggtrådsmuren längs den syriska gränsen i syfte att förhindra araber från att ta sig in i Palestina för att understödja uppror mot det brittiska styret och en möjlig judisk stat i vardande. Peelkommissionens förslag 1937 om en tredelningen av Palestina — en judisk och en arabisk stat plus en neutral korridor under brittiskt mandat — hade vid det här laget redan havererat och våldet nått sitt crescendo. Veckan innan mötet i Évian rapporterades att 600 ”stamkrigare” krossat Jordanfloden för att strida mot brittiska trupper. Krypskyttar och bomber var redan en del av vardagen. Ytterligare 10 000 brittiska soldater kallades in från Egypten och dörrarna till Palestina stängdes.[24] Tanken var att arabernas oro inom och utom mandatet skulle dämpas om judarna förblev en minoritet i Palestina: för varje jude skulle det finnas sju araber.[25] Taket på 12 000 judiska immigranter per år höjdes förvisso 1939 till 16 400, men samma år sattes ett tak på 75 000 över en femårsperiod, efter vilken totalt immigrationsstopp skulle råda.[26] Från New Yorks synagogor hördes röster som såg våldseskaleringen som ett medvetet brittiskt försök att framställa Palestina som obeboeligt för europeiska judar. Representanter för mer än 600 synagogor på Manhattan och i Bronx samlades till en kriskonferens för att bedriva opinion mot en politik som medvetet sökte framställa Palestina som en omöjlig fristad för flyktingarna.[27] I själva verket hade London ställt som krav för sitt deltagande i Évian att Palestina inte ens skulle komma på tal under överläggningarna.[28] Som Arendt skriver i Eichmann i Jerusalem (1963) hade nazisternas emigrationskontor och Judiska byrån för Palestina inom migrationspolitiken en gemensam fiende i Storbritannien.[29]

Runt 6 000 judar sökte tillstånd att resa till Australien, men dess regering oroade sig för vilka konsekvenser en sådan storskalig immigration skulle få på arbetsmarknaden. Landets handelsminister meddelade vidare att eftersom Australien inte hade något egentligt ”rasproblem” att tala om var de inte särskilt intresserade av att ”importera” ett genom att uppmuntra judisk invandring. Kanada var inne på samma linje: landets ”blodflöde” fick inte gärna kontamineras och varför låta lösningen av ett internationellt problem skapa ett inhemskt? De europeiska länderna och USA förväntade sig att de ”nya länderna” i Latinamerika borde ta huvudansvaret. Venezuela var emellertid helt avvisande och förklarade sig ovilligt att vika en tum från en policy grundad på ”selektiv” invandring. Argentina välkomnade flyktingar under landets devis ”att regera är att befolka”, men menade att man redan dragit sitt strå till stacken. Brasilien var också av princip öppet för invandring, men under konferensen ägnade man mest tid åt att redogöra för hur landet proportionellt tog emot fler flyktingar än USA. Vare sig Argentina eller Brasilien tog i slutänden emot något betydande antal flyktingar.

Även de länder som var mest positiva – Dominikanska republiken, Colombia, Paraguay, Ecuador, Mexiko och Peru – införde restriktioner: man välkomnade jordbruksinvandring men avvisade läkare och intellektuella. Kuba avvek från den linjen genom att istället välkomna kapitalister som kunde stärka landets ekonomi. I Ecuador ställdes judarna inför ett tydligt val: börja bruka jorden inom trettio dagar eller deporteras. Brasilien förklarade sig villigt att ta emot judar, förutsatt att de var döpta; Colombia krävde konvertering till katolicismen; Argentina ställde som krav att flyktingar inbjudits av en släkting. Mexikos inrikesminister deklarerade att judiska immigranter kategoriskt måste bekräfta att det inte hade några rasmässiga fördomar och att de var beredda att bilda mexikanska mestizo-familjer genom att gifta sig med indiankvinnor. Företräde gavs åt ensamstående manliga judar under tjugofem. Sverige för sin del förespråkade omlokalisering utanför Europa, introducerade visumkontroller 1938 och fann en smidig byråkratisk lösning: politiska flyktingar utgjorde en grupp, rasmässigt förföljda en annan, vilket innebar att judar inte kunde få politisk asyl.

USA, vars president Franklin Roosevelt tagit initiativet till Éviankonferensen, såg ingen anledning att öka sin årliga kvot om 27 000 flyktingar från Tyskland och Österrike, en kvot som inte fyllts sedan 1916. Arbetslösheten i USA låg 1938 på runt 20 procent och enligt en gallupundersökning från samma år motsatte sig 72 procent en ökad invandring av judar; en lika stor andel vände sig emot idén att Roosevelt skulle söka en tredje mandatperiod som president.[30] En större kvot krävde i alla händelser kongressbeslut, och kongressen arbetade inte under sommarmånaderna. För amerikanarna var Éviankonferensen i första hand en symbolisk gest som påvisade att landet nu övergivit sin isolationistiska hållning i världspolitiken och var redo att engagera sig internationellt, inte minst i Europa. En lösning på flyktingkrisen var ett medel snarare än ett mål. Sammantaget kan sägas att ett begränsat antal judar kring 1938 kunde finna en fristad i olika delar av världen på villkoret att de slutade vara judar – på sikt även i biologisk mening.

I termer av antalet judiska flyktingar som erbjöds en ny hemvist 1938 utgjorde den Dominikanska republiken, vars diktator Rafael ”Chefen” Trujillo erbjöd ett nytt hemland för upp till 100 000 judiska flyktingar, sorgligt nog det stora undantaget. Trujillos erbjudande var delvis ett påhitt ägnat att stärka banden till USA, som självt inte var benäget att öka sin kvot. Strategin fungerade också till en början: två år senare höjdes champagneskålar för Trujillos fru i den stora bankettsalen i Waldorf-Astoria i New York med åtföljande tacktal om hur den lilla republiken i den karibiska övärlden bidragit till att avhjälpa en europeisk kris.[31] Vid den här tidpunkten hade Trujillo ännu inte fullt utvecklat sin sällsynt grymma regim, vars bärande element var en unik blandning av absurdism och sadism. (Bland de mer komiska inslagen kan – utöver diktatorns fäbless för platåskor – nämnas att Trujillo utnämnde sin treårige son till major i armén och befordrade honom till general tre år senare; att han döpte om huvudstaden Santo Domingo till Ciudad Trujillo och iscensatte ett självförhärligande som, när New York Times räknade dem 1959, resulterat i nära 2 000 monument över honom, bara i huvudstaden.)[32]

Däremot var det 1938 allmänt känt att Trujillo välsignat en massaker på minst 15 000 haitiska sockerrörsarbetare. Haitisk arbetskraftsinvandring ”förmörkade” nämligen det dominikanska folket. Trujillos flyktingpolitik tjänade ytterst ett egensnickrat eugenikexperiment i Karibien, inte helt olikt det som lanserades av den mexikanska regeringen: inflyttade unga judiska män förväntades ingå äktenskap med lokala dominikanska kvinnor vars avkommor skulle bidra till en vitare befolkning.[33] I slutänden anlände endast 800 judiska flyktingar till Sosúa, den lilla kuststaden som skulle hysa ett nytt jordbrukskollektiv. I en intervju i New York Times beklagade diktatorn, inte utan viss förvåning, att så många av flyktingarna var tjänste- eller handelsmän, vilket avsevärt sänkte produktiviteten i grönsaksodling och smörkärning.[34]

Det faktum att trettiotvå demokratiska stater i praktiken anförtrodde en dåre som Trujillo att dra det tyngsta lasset för att lösa Europas flyktingkris vittnar om det moraliska armod som präglade Éviankonferensen 1938. FN-kommissionären Zeid Ra’ad Al Husseins påminnelse 2015 om västvärldens kollektiva minnesförlust har fått önskad effekt i så måtto att namnet Évian nu ånyo cirkulerar i världens medier. Han har också fått utstå viss kritik, bland annat för att hans koppling mellan den misslyckade flyktingkonferensen och den slutgiltiga lösningen kan synas förflytta skulden för Förintelsen från Hitler till konferensdeltagarna i Évian. (Som Angela Merkel underströk under Benjamin Netanyahus Berlinbesök i oktober, ligger hela skulden för Förintelsen på Tyskland. Netanyahu hade veckan innan påstått att idén om den slutgiltiga lösningen pådyvlats Hitler av den antisemitiska fanatikern Haj Amin al-Husseini, ett påstående som israeliska historiker omedelbart förklarade som historiskt inkorrekt och politiskt oansvarigt.)[35] FN-kommissariens egentliga poäng var att, givet vad man visste om flykting-situationen och judarnas situation i Europa i juli 1938 – inte vad man visste i november samma år, eller 1943, eller 1945, eller idag – agerade omvärlden kallsinnigt, fegt, opportunistiskt och kortsiktigt. En annan poäng var att notera hur lite språkbruket i det offentliga samtalet om flyktingar förändrats sedan 1938 och, kanske viktigare, hur obehindrat dagens politiska ledare och medborgare, liksom gårdagens, kan motivera passivitet, eller i vissa fall renodlad antipati, utifrån den ekonomiska och etniska protektionismens primat.

Som historisk händelse saknar judeförföljelserna motstycke och förblir i så måtto ojämförbara. Flyktingkrisen 2015 är också på centrala och avgörande punkter helt olik flyktingkrisen 1938. Historien är dock till brädden fylld med exempel på hur en uttalad men till intet förpliktigande sympati tillsynes obehindrat kombineras med bristande moralisk fantasi, det vill säga förmågan att leva sig in i andras lidande (empati). I På spaning efter den tid som flytt (del 7, 1927) beskriver Proust hur paret Verdurin i Paris under första världskriget ger mondäna middagar som vore de helt omedvetna om att tyskarna befinner sig en knapp timmes bilresa från huvudstaden. ”De tänkte mycket riktigt på dessa hekatomber av förintade regementen och drunknade sjöfarare”, skriver Proust, ”men genom en omvänd process mångdubblas allt som angår vårt välbefinnande och divideras allt som inte angår det med en så svindlande hög siffra att miljoners okända död nästan förorsakar oss mindre obehag än ett korsdrag”. Madame Verdurin själv oroar sig mest för hur hon ska få tag i de numera strikt ransonerade croissanter som dämpar hennes migrän, något som löses genom att en läkarbekant skriver ut ett recept. Samma morgon som hon doppar sin efterlängtade croissant i sin café au lait läser hon om det brittiska kryssningsfartyget Lusitanias förlisning. På väg från New York till Liverpool torpederas hon utanför den irländska sydkusten av en tysk ubåt. Två tusen människor omkommer. Det är förfärligt, en tragedi, utbrister hon vid frukostbordet, men ”alla dessa drunknades död måtte ha framstått för henne i miljardförminskning, ty allt medan hon med munnen full yttrade dessa sorgsna ord präglades hennes ansikte snart av mild belåtenhet, troligen förorsakade av den välsmakande croissanten som var så bra mot hennes migrän”.[36]

Sammantaget vittnar protokollen från Éviankonferensen och relaterade dokument om omvärldens talang att efter ordet ”men” åberopa allehanda skäl för minskade flyktinginsatser. Det är framförallt detta som namnet Évian och året 1938 symboliserar. Lyxhotellet vid Genèvesjön antar formen av en relik som påminner inte bara om den avgörande skillnaden mellan sympati och empati utan om något djupt och obehagligt mänskligt: förmågan att med ord rationalisera en sådan gränsdragning.

PETER HALLBERG


[1]  ”Vienna Nazis Widen Drive on Jews”, New York Times, 20 juni 1938.

[2]  Protokollen från Éviankonferensen finns publicerade som Proceedings of the Intergovernmental Committee, Évian, July 6th to 15th, 1938. Record of the Plenary Meetings of the Committeee. Resolutions and Reports (London 1938). De uttalanden som återges i denna artikel finns i Dennis Ross Laffer, ”The Jewish Trail of Tears. The Evian Conference in July 1938”. Se även summeringen i ”Taylor Made Head of Refugee Parley”, New York Times, 8 juli 1938.

[3]  Chaim Weizmann, citerad i ”1938 Evian Conference still haunts Australia”, Christian Today, 9 januari 2012.

[5]  United Nations, E/SR.215, 25 augusti 1948, i The Universal Declaration of Human Rights. The travaux préparatoires, Vol. 1, red. William A Schabas (Cambridge University Press, 2013), s. 1998.

[6]  ”Évian and Geneva”, New York Times, 28 juli 1979.

[7]  ”Refugee rhetoric echoes 1938 summit before Holocaust, UN official warns”, The Guardian, 14 oktober 2015.

[8]  ”Europe Looks Here for Refugee Plan”, New York Times, 22 maj 1938.

[9]  ”Jews Make Plea to U.S.”, New York Times, 17 september 1938.

[10]  Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem. A Report on the Banality of Evil (Viking Press, 1963), s. 56; Bettina Strangneth, Eichmann before Jerusalem: The Unexamined Life of a Mass Murderer (Alfred A. Knopf, 2014), ss. 6–8. Arendt har, alltsedan hennes bok publicerades 1963, kritiserats på flera punkter, framförallt för hennes okänsliga, och även delvis oriktiga, uttalanden om de judiska organisationernas logistiska stöd under förintelsen. Se, utöver Stangneths Eichmann before Jerusalem, David Cesarini, Becoming Eichmann: Rethinking the Life, Crimes, and Trial of a “Desk Murderer” (Da Capo Press, 2006) och Deborah Lipstadt, The Eichmann Trial (Nextbook/Shocken, 2011).

[11]  United Nations, E/SR.215, 25 augusti 1948, i The Universal Declaration of Human Rights. The travaux préparatoires, Vol. 1, red. William A Schabas (Cambridge University Press, 2013), s. 1998.

[12]  ”Goering Starts Final Liquidation of Jewish Property in Germany”, New York Times, 28 april 1938.

[13]  Arendt, Eichmann in Jerusalem, s. 56

[14]  Ronnie S. Landau, The Nazi Holocaust (Ivan R. Dee, 1994), ss. 137–40.

[15]  ”Goebbels Warns Jews Must Leave”, New York Times, 22 juni 1938.

[17]  Giles MacDonogh, 1938: Hitler’s Gamble (Constable&Robinson, 2009).

[18]  ”32 Nations Gather to Help Refugees”, New York Times, 6 juli 1938; ”Évian Board Goes To London”, New York Times, 30 juli 1938.

[19]  Laffer, ”The Jewish Trail of Tears”, s. 171.

[20]  Laffer, ”The Jewish Trail of Tears”, s. 172.

[21]  ”Vienna Nazis Widen Drive on Jews”, New York Times, 20 juni 1938. Se även Edie Friedman och Reva Klein, Reluctant Refuge: The Story of Asylum in Britain (British Library, 2008), s. 22.

[22]  ”Topics of the Times”, New York Times, 9 juli 1938. Se vidare Francis R. Nicosia, The Third Reich & the Palestine Question (Transaction Publishers, 2000), ss. 165-66; 257, samt ”Madagascar Plan”, Shoah Resource Center, www.yadveshem.org.

[23]  Laffer, ”The Jewish Trail of Tears”, s. 175.

[24]  “Arabs Clash With British On Trans-Jordan Border”, New York Times, 8 juli 1938.

[25]  Michael J. Cohen, Churchill and the Jews (Routledge, 2013), s. 12.

[26]  Laffer, ”The Jewish Trail of Tears”, s. 169.

[27]  ”To Discuss Refugee Aid”, New York Times, 10 juli 1938.

[28]  Laffer, ”The Jewish Trail of Tears”, ss. 100–101.

[29]  Arendt, Eichmann in Jerusalem, s. 61

[30]  Laffer, ”The Jewish Trail of Tears”, ss. 129–130

[31]  ”Trujillo Praised for Refugee Aid”, New York Times, 3 november 1940.

[32]  ”Dominican Dictator Rafael Leonidas Trujillo Molina”, New York Times, 6 juli 1959.

[33]  Se Allan Metz, ”Why Sosúa? Trujillo’s Motives for Jewish Refugee Settlement in the Dominican Republic”, Contemporary Jewry, Vol. 11, Nr. 1 (1990).

[34]  ”Trujillo Is Gloomy On Refugee Colony”, New York Times, 18 maj 1947.

[35]  ”Merkel sets Netanyahu straight on German culpability for Holocaust”, The Times of Israel, 22 oktober 2015; ”PM Netanyahu’s Speech at the 37th Zionist Congress”, 20 oktober 2015. Netanyahu tog i praktiken tillbaka sitt uttalande den 30 oktober. ”Netanyahu Clarifies: Nazis, Not Mufti, Decided on Final Solution”, Haaretz, 30 oktober 2015.

[36]  Marcel Proust, À la recherche du temps perdu, Vol. 7 (Gallimard, 1969), s. 91. Min översättning






Prenumerera   •   E-post   •   Arkiv   •   Nya Argus hemsida