Nya Argus 9-10/2017

NYA ARGUS

Nr 9-10 • 2017


Publicerad på nätet 1.12.2017



MINI-TEMA: GURLESK

”Sockervadden låg som ett rosaklibbigt täcke över allt”

Gurlesken hos Monika Fagerholm och Amanda Svensson


Sedan skiftet mellan 1980- och 1990-talet har det skrivits en våg av böcker i svenskspråkig litteratur som fokuserar på hur flickor och unga kvinnor tar plats på ett sätt som bryter mot normen om hur flickor ”ska vara”. En ny sorts flicka, högljudd och kompromisslös, stiger fram som en motpol mot den dygdiga och normuppfyllande som så länge dominerat allmänhetens flickuppfattning. Det går att hitta henne i litteraturen såväl som i populärkulturen, i Riot Grrls-rörelsen, i popgruppen Spice Girls och den girl power de förespråkade, men också i mera akademiska och teoretiserande sammanhang. Det är nämligen nu som flickforskning som ett akademiskt fält växer fram (Österlund, Söderberg, Formark, 2013, 11–12). På svenska har fältet presenterats bland annat i antologin Flicktion: perspektiv på flickan i fiktionen (2013).

En av de mest centrala och grundläggande frågorna flickforskningen intresserat sig för har varit hur ”flicka” egentligen ska definieras. Hur ska hon avgränsas, om hon överhuvudtaget ska avgränsas? Vad och vem är en flicka, ska hon begränsas till ett visst kön och en viss ålder, eller finns hon även utanför dess gränser?

De här frågorna ställs inte med målet att få exakta svar, utan snarare för att klargöra icke-svar, se flickskapet som ett slags mentalt och psykiskt tillstånd, en frizon fylld av förväntningar, flytande och ständigt i förskjutning. Ett akademiskt verktyg för att behandla ämnet och bygga vidare på analysen kring möjligheterna för flickskap är begreppet gurlesk. Den här artikeln presenterar begreppet gurlesk och dess möjligheter och begränsningar genom en analys av två i allra högsta grad gurleska litterära flickor. Diva i Monika Fagerholms DIVA En uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (en bonusberättelse från framtiden) (1998) framstår som den svenskspråkiga litteraturens praktexempel på det gurleska, både vad gäller innehållet och det formexperiment som är centralt för boken. Som ett modernt syskon till henne föddes tio år senare Dolly i Amanda Svenssons Hey Dolly (2008). De här två karaktärerna speglar varandra på flera olika sätt, och i spegelbilderna visas både det befriande och problematiska med begreppet gurlesk.

Gurlesk

Termen gurlesk myntades av Arielle Greenberg i antologin Gurlesque: The New Grrly, Grotesque, Burlesque Poetics (2010). Namnet är en ordlek som kombinerar de ingredienser som är centrala för det gurleska: det låter som en blandning av karnevalism, burlesk, Riot Grrls och grotesk, allt i ett (Greenberg, 2). Gurlesken är en estetik där överdriven femininitet och gullighet möter grymhet och äckel. Det handlar om att driva med heteronormativa föreställningar om femininitet och flickighet, överdriva och förvränga dem, till den grad att begreppen kompliceras och ifrågasätts (Österholm, 101).

Enligt Greenberg var gurlesken från början ingen medveten rörelse, utan snarare en estetik som vuxit fram samtidigt på olika håll i världen (Greenberg, 3). Även om termen i sig är relativt ny, har gurlesken existerat och cirkulerat i litteraturen och kulturen redan en längre tid och bygger på en mängd äldre fenomen och teoribildningar. Det gurleska är inspirerat av karnevalismens upp och ner-vända och kaosartade spektakel: att genom humor ifrågasätta rådande system. Samtidigt ställs den burleska kroppen, den som visas upp i extrem könstillhörighet, där genuset överdrivs och därmed ifrågasätts, mot den groteska kroppen. Den burleska kroppen leker med könsrollerna, har inslag av drag, ställer fram kroppen som något vi kan forma och konstruera själva. Det groteska däremot utgår från kroppen som en biologisk organism, med det perversa ständigt närvarande. Slutligen har vi Riot Grrls, som står för det nyare och mera populärkulturella inslaget, för en anarkistisk flickmakt (girl power) som växte fram under början av 1990-talet, och som kan ses som en föregångare till det gurleska (Greenberg, Glenum, 1–22). Utöver dessa kan även kitsch räknas med som en av de centrala byggstenarna i den gurleska estetiken. Det är en plastig, ”billig”, estetik som dekonstruerar traditionella värden, och passar således in i det gurleska.

Dolly, Diva och det gurleska

I svensk samtida litteratur finns flera exempel på det gurleska. Bland annat Sanne Näsling, Sara Stridsberg, Amanda Svensson, Mare Kandre, Inger Edelfeldt, Hannele Mikaela Taivassalo och inte minst Monika Fagerholm. I svenskspråkig forskning kring ämnet har Fagerholms böcker fått överlägset mest plats och de är alla fruktbara när det kommer till att granska flickskap och dess förutsättningar i litteraturen. Amanda Svensson har inte lika tydligt lyfts fram inom gurlesk forskning, men i samtliga hennes verk finns det gurleska närvarande. Diva och Dolly är alltså bara två exempel, deras gurleska systrar är många.

Dolly och Diva är ”maktflickorna” som tar plats och uppfyller väldigt flickiga attribut. Dolly beskriver sig själv som söt och blond, hon är mån om sitt utseende och sina kläder, älskar lösgodis och Hollywoodfilmer. Samtidigt är hon alldeles för mycket för att passa in i den dygdiga och duktiga återhållsamma flickrollen. Hon röker, dricker, glorifierar knark och har väldigt mycket sex, utan att tänka efter eller bry sig om vad som uppfattas som passande. Dolly bejakar alltså sin flickighet, men låter den inte begränsa sig, tvärtom, hon drar den lite för långt, låter den spilla över kanterna. Samtidigt finns det i Dolly också en motpol till all denna överdrivna självsäkerhet. Det är inte en direkt en önskan eller strävan efter ett ”duktigare” flickskap, utan snarare en osäkerhet som genereras av att inte ens ha som avsikt att hålla sig inom ramarna för den.

Diva är liksom Dolly självsäker och medveten. Hon beskriver sig själv som fantastiskt vacker, gränslös och genial. Hon bekräftar sitt traditionella flickskap genom att beskriva sig själv som det vackraste som finns. ”Som jag ser ut. Jag ser ut som tagen ur naturen. Jag målar mig inte: jag är för vacker för att sminka mig i ansiktet” (Fagerholm, 55). Men liksom Dolly bryter hon sedan mönstret genom att ta lite för mycket plats, ha sex med fel personer och säga opassande saker.

Överallt i Hey Dolly återfinns gulliga och flickiga attribut. Amanda Svenssons formuleringar vimlar av sockervadd, hallonsoda, skyhöga klackar, glittriga ögonfransar, porslinskatter, lösgodis, lingonsylt, kaniner, stjärnhimlar och plasttiaror. Men gång på gång dras dessa formuleringar aningen för långt, sticks hål på eller förvrängs så att resultatet blir långt ifrån sött och näpet. Dolly snubblar i sina klackar, tiaran trillar av, stjärnhimlen smulas sönder till grus, porslinskatterna går i bitar och hallonsodan sköljs ner med tjugotvåtusen Alvedon. Sockervadden kommer upp i spyor och lingonsylten häller hon i sin kompis kalsonger. Spyan blir även en parallell till Diva, som redan i det inledande kapitlet kastar upp allt godis hon ätit från sin ”medhavda jättepåse” (Fagerholm, 13). Att frossa i skumgummikarameller och sockervadd, för att sedan spy upp allt, är ett typexempel på hur det gurleska kan ta sig uttryck. Det gulliga överdrivs tills det blir äckligt, dessutom med ett humoristiskt tonfall.

Det gurleska finns inte bara i romanernas ordval, utan också i det rent formella: i stilen, meningsuppbyggnaden och berättarperspektiven. På flera ställen i Hey Dolly förekommer ord eller hela meningar på engelska eller i versaler och det finns ställen där satserna blir ofullständiga eller felaktiga. Till exempel kan det se ut på följande sätt:

Den där PUSSYCAT HOOKER midsommaren sög på alla sätt som en femtonårsmidsommar utan sprit kan suga, men vi skrattade rått åt turettesmifforna och sex veckor senare på gångstigen mellan Emmaboda station och festivalområdet bestämde vi oss för att döpa vår BITCHES AND HOES SUCK MAH DICKIE camp till Tourette’s Camp. (Svensson, 65)

Funktionerna av meningar av den här typen kan diskuteras och säkert tolkas på flera olika sätt (versalerna är till exempel ofta, men inte alltid, något som skriks). Men jag vill framförallt se det som att det här sättet att det bryta upp språket på, använda versaler, ignorera behovet av skiljetecken, konstruera egna ord och blanda in andra språk än svenska, är till för att få läsaren att komma av sig. Det är ett sätt att medvetet luckra upp föreställningen om hur saker ska göras: hur böcker ska skrivas och flickorna i dem beskrivas. Läsaren får helt enkelt acceptera att språket inte flyter enligt logikens alla regler. Samma fenomen, som överlag är kännetecknande för Monika Fagerholms författarskap, är speciellt avgörande i DIVA, där det till exempel kan se ut såhär:

De lägger armarna om varandra ungefär som Ryan O’Neal och ett sällsynt livsglatt biblioteksbiträde i historien som inte har en ände för att den är så dum. Men förstås har den en ände, för hon dör.
  Här lever HON, samt vidare.
Blow up, explodera nu och puss på det.
(Fagerholm, 144)

Ett annat formexperiment som ofta är kännetecknande för gurleska romaner är tendensen att blanda ihop sanning och fantasi. Att låta verklighet och fantasi flyta ihop är ett sätt att utplåna skarpa gränsdragningar och istället öppna dörren för en mera lekfull värld.

DIVA inleds med orden ”Jag är Diva, allt jag berättar är sant”. Meningen blir en av flera i boken som sedan gång på gång upprepas, nästan mantralikt, parallellt med att allt mer orealistiska saker händer. Till slut tvingas läsaren ställa sig kritiskt till sanningshalten i Divas berättande.

Även i Hey Dolly blir det vid flera tillfällen uppenbart att det som händer inte sker på riktigt, utan i Dollys huvud. Det tydligaste exemplet torde vara då hon träffar sin rockstjärna. ”Bäst som jag tänker på ledstjärnor och the meaning with all this shit står han bara där och är så jävla mycket rock’n’roll att två bilar krockar på andra sidan gatan av ren beundran” (Svensson, 39). Rockstjärnan vänder upp och ner på Dollys tråkiga liv. Han tar med henne på hippa fester till New York och presenterar henne för kändisar. När Dolly tröttnat på Manhattan hoppar hon på ”6:an till Dalaplan. Den går från korsningen Broadway/47th Street” (Svensson 54), och det är ingen som ifrågasätter det. Det är upp till läsaren att dra en linje mellan vad som händer i verkligheten och vad som händer i Dollys fantasi, om det över huvud taget behöver göras.

Skevt flickskap i gurlesk tappning

Gestaltningen av maktflickans motpol, det bräckliga flickskapet, överlåter både Dolly och Diva till de flickor de har i sin närhet. Dollys vänner Emma och Katrin tampas med ätstörningar, depressioner och en allmän ångest gällande det mesta. Dolly beskriver dem som ”bräckliga som porslinskatter”, ”alltså seriöst psykiskt störda” (Svensson, 7 och 48). Även Diva är omringad av skörare flickor än hon själv, nämligen grannsystrarna SannaMaria och Kari. De är båda, i enlighet med Maria Margareta Österholms term, ett perfekt exempel på skevt flickskap. Kari ligger instängd på sitt rum, hon har mist sin talförmåga och klippt av sig sitt hår. Hennes berättelse kan ses som en symbol för det bräckliga, självskadande och depressiva flickskapet. Hennes syster SannaMaria framstår till en början som mera normal, men under bokens lopp ”håller SannaMaria på att en gång för alla växa ur ramar för gängse pussochkramfågel” (Fagerholm, 194). SannaMaria blir det tydligaste exemplet på hur paradoxal tudelningen mellan ”maktflicka” (Diva och Dolly) och det bräckliga flickskapet (Emma, Katrin och Kari) blir.

I Hey Dolly tycks gränsdragningen mellan Dollys maktflickskap och hennes vänners skörhet vid en första anblick väldigt tydlig, men precis som i fallet med SannaMaria luckras den efterhand upp. Dolly kräver konstant närhet och bekräftelse, och trots att hon gång på gång förnekar det, mår hon inte alls så förträffligt som hon vill ge sken av. Hennes svårigheter att sova och raseriutbrott framför gynekologen Lena är kanske de tydligaste exemplen på detta, men även hennes regelmässiga spyattacker ter sig misstänkta.

Kritiska synpunkter på gurlesken

Gurlesken utgår från rosaskimrande och söta flick-attribut, men räds inte för mörkare och svårare teman – tvärtom finns de med som en underliggande förutsättning för hela estetiken. Även om maktflickorna är en frisk fläkt bland annars ofta så prydliga och väluppfostrade litterära flickor, är det ändå genom det skeva och skavande som begreppets intressantaste möjligheter men även problematiska aspekter synliggörs. Ångest och tonårsflickors psykiska illamående finns med som ett väsentligt tema i både Hey Dolly och DIVA, tydligast just genom huvudpersonernas vänner. Att Dollys vänner mår dåligt är inget hon döljer eller tycks skämmas för, tvärtom säger hon det öppet och direkt då hon presenterar dem, i en ton som klingar lite väl lättsamt för sin kontext. ”Katrin och jag tävlade om vem som kunde äta mest sockervadd. Det här var under en period när Emma hade en av sina återkommande slängar av anorexi så hon ville inte vara med. Hur som helst […]” (Svensson, 35). Ätstörningen finns där som en grej lite sådär i förbifarten, inget att fästa sig vid. Det är inte bara i Hey Dolly som tonårsflickornas ångest behandlas via omskrivningar och en humor som ibland klingar falskt. Ett annat talande exempel är Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö (2011), där ångesten är Yngve, en jobbig liten gubbe som ibland kommer på besök.

Gurleskens förmåga att lirka in humor även i ämnen som är tunga och svåra visar på hur den kan hjälpa till att motverka tabun och att prata öppet om exempelvis psykiskt illamående. Genom att behandla depressioner och ätstörningar som vilken annan del av livet som helst uppmuntrar gurlesken till en ärligare och öppnare diskussion, vilket i sin tur också kan vara ett effektivt sätt att hjälpa eller motverka problemen. Det är på flera sätt i humorn och bristen på gränser som det briljanta med den gurleska estetiken kommer fram.

Men där den genom överdrifter och lekfullhet lyckas sätta fingret på många tryckande frågor kring vad ”riktigt” flickskap är, vem den riktar sig till och hur den kan utövas, snubblar den till slut i sina egna kjolar. För liksom det gurleska saknar förmåga att skilja åt sanning och fantasi, tycks den oförmögen att veta var den smakliga gränsen mellan humor och allvar går. Allvar och smakfullhet är i och för sig direkta motsatsen till allt som den gurleska estetiken handlar om, och det är precis där dess styrka ligger. Men i takt med att termen etableras, tål den också att granskas mer kritiskt. Den lättsamma tonen i vilken frågor kring anorexi, depression och illamående behandlas tycks till slut närmast påklistrad. Gurleskens oförmåga att ta saker på allvar är inte bara en positiv sak. Det måste gå att skämta om svåra saker, men de måste också kunna behandlas med det allvar de ibland kräver.

Ett annat problem, lika centralt invävt i begreppets själva kärna, är dess sätt att utgå från extremt stereotypa, normuppfyllande attribut. För även om den vill ifrågasätta och slå hål på alla dessa, förstärker den samtidigt dem. Parallellt med sina försök att kritisera, både sexualiserar, objektifierar och reproducerar gurlesken flickan och hennes kropp. Dolly och Diva är i grunden extremt normuppfyllande flickkaraktärer, och erhåller tack vare det automatiskt en hög status och genom det vissa friheter. Det är lätt för dem att ”laborera med sitt flickskap” och ”låta det spilla över kanterna”, eftersom de redan är accepterade av samhället och därmed på inga vis löper en reell risk för att bli utstötta eller grovt missförstådda, även om de då och då ”gör sitt flickskap fel”.

En tredje fallgrop gurlesken gräver åt sig själv är dess uttalade strävan att bryta alla konventioner. De stilgrepp och formexperiment som den gurleska litteraturen bygger på bryter förvisso mot ett normativt sätt att skriva och beskriva flickor på, men samtidigt blir de inbördes likheterna mellan de gurleska verken uppenbara. Dolly och Diva är bara två av exemplen på hur alla dessa ”nya och annorlunda” böcker och karaktärer till slut blir påtagligt lika sinsemellan. Att de gurleska flickorna blir flera och röjer väg för ett mera varierat och tillåtande flickskap är en positiv utveckling, men samtidigt riskerar den litterära genren i vilken de uppkommit att bli tröttsamt upprepande. Det finns ju miljoner sätt att vara på, tusen outforskade, och det vore synd om gurlesken bara var ett av dem.

KANELI JOHANSSON

Källor:

Fagerholm, Monika, DIVA. En uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (en bonusberättelse från framtiden), Söderströms förlag 1998

Glenum. Laura & Greenberg, Arielle (red.) Gurlesque. The New Grrly, Grotesque, Burlesque Poetics, Ardmore Saturnalia Books 2010

Näsling, Sanne, Kapitulera omedelbart eller dö, Raben & Sjögren 2011

Svensson, Amanda, Hey Dolly, Norstedts 2008

Söderberg, Eva, Österlund, Mia, Formark, Bodil (red.) Flicktion: perspektiv på flickan i fiktionen, Universus Academic Press 2013

Österholm, Maria Margareta, Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005, Rosenlarv 2012