Nya Argus 1/2018

NYA ARGUS

Nr 1 • 2018


Publicerad på nätet 28.2.2018



Från näktergalar till fötter –

finlandssvensk essäistik år 2017

När jag blev ombedd att skriva om finlandssvensk essäistik under 2017 uppstod genast frågan: vilken är genren egentligen? Av de böcker jag läste för den här översikten är det i en hel del fall inte alldeles klart att ”essäistik” är det begrepp som först anmäler sig. Jag läste självbiografiska böcker med essäistiska drag, reseskildringar som har essäns form, böcker om samtiden och om andligt sökande där ”essäer” är en av många möjligheter att beskriva vad det är frågan om. I något fall finns det också en glidande gräns mellan vad jag skulle kalla essäbok och ”fackbok”. Jag börjar också undra om det finns en smygande värdeladdning i hur vi ofta använder ordet ”essä”. Kallar vi något ”essä” om vi tycker att en text lyckas borra djupt med ett lätt grepp, och kallar vi det något annat om vi tycker att greppet och stilen svajar? Varför bär det kanske emot att tala om hafsiga och ytliga essäer?


Befinner man sig i svenskfinland är det naturligtvis Merete Mazzarella som snudd på personifierar ordet essä. I år gav hon ut Om livets mening på Schildts & Söderströms. Hon tar sig an de riktigt stora frågorna genom att lugnt och kritiskt tänka efter hur vi formulerar dessa. Vad gör vi egentligen när vi talar om livets mening? Mazzarella väjer för problematikens ofta alltför allmänna form. Hon konkretiserar istället vad livets mening kan betyda genom mera specifika reflektioner kring förlåtelse, sorg och medkänsla. Som vanligt låter Mazzarella en mångstämmig kör ta upp perspektiv och hon fyller själv på med anekdoter. Det hon i avslutningen kallar ”nyfiket sökande” driver resonemangen. Det är en engagerande och njutbar bok om hur vi förstår våra liv och vad som är viktigt i dem. Kanske är den lite splittrad, men det som gör boken befriande att läsa är hur osentimental den är; det som låter som ett tema som bjuder in till floskler visar sig vara essäer som närmar sig våra liv på ett ödmjukt sätt genom att rikta vår uppmärksamhet mot nyanserna, snarare än de mest uppseendeväckande fallen. Det är de vardagliga iakttagelserna som ges mest plats. Att kapitel om förlåtelse, medkänsla och sorg ryms med i en bok om livets mening, snarare än ett ständigt trampande kring just ordet ”mening”, är helt rätt.

Mazzarella närmar sig slump och öde genom att titta på hur orden används i olika situationer, och ger uttryck för olika sätt att se på livet. Ett för bokens förhållningssätt typiskt stycke handlar om serendipitet. Hon citerar essäisten Rebecca Solnit, som skriver om botanikern som hittade nya arter genom att gå vilse, han drevs av erfarenheten, snarare än rigorös metodiskhet. Serendipitet beskriver Mazzarella som en form av uppmärksamhet som ofta har formen att vi söker något och hittar något annat – att vi gör något konstruktivt av slumpen. Serendipitet är ett exempel på essäsamlingens återkommande kontrast mellan sätt att se på livet som ger luft och rum åt olika möjligheter, och sätt att envist slå fast hur något måste förhålla sig, till exempel i det här fallet att bestämma sig för vad man vill ha och bli besviken om man inte får det.

Fast kanske jag borde skriva: serendipidy var möjligt? Vi blir nämligen allt färre, vi som gärna står framför bibliotekshyllorna och ger oss tid att titta och bläddra och bli överraskade. I allt större utsträckning får man numera just jämnt den information man beställer, den man på förhand bestämde att man ville ha.

Om livets mening skriver också teologen och författaren Patrik Hagman i sin bok Sorgens gåva är en vidgad blick (Fontana media). Ramen för boken är självbiografisk. Hagman skriver om att förlora sin far, sin son och sin fru. Detta gör han genom att reflektera över själva livet; han lyfter fram det vackra i att sörja men också tomheten som kommer över honom när han befinner sig i ett hus fullt av minnen. Hagmans text uppmuntrar inte överhuvudtaget läsaren att stint vända blicken mot den tragiska berättelsen; när jag läser tänker jag på mitt eget liv, hur jag förhåller mig till människor som gått bort, hur jag själv förhåller mig till döden, och om jag själv skulle kunna känna en sådan tacksamhet som Hagman beskriver. Han skriver om vad som sker i honom och i hans fru när deras son blir sjuk och senare avlider, hur det förändrar dem och hur det förändrar deras relation. Det kan nästan ses som lite plumpt att tala om att boken företräder ”ett religiöst perspektiv”. Det får det lätt att låta som ”ett perspektiv bland många”. Att Hagman är en troende människa tematiseras i boken på en mängd olika sätt, men aldrig som ett ”perspektiv” han sätter sig ner och ”förklarar” för läsaren. Det religiösa är här svårt att skilja från det existentiella. Själv skriver han att texterna är ”teologiska berättelser” och jag får intrycket att han med teologi här menar något som är tillgängligt för alla med en öppen blick på livet och tillvaron.

Om kristen tro har ett verkligt värde handlar det om att den hjälper oss att tala sanning, inte minst om döden.

Det är alltså inte som om Hagman talar med två tungor, en personlig och en teologisk.

Hagmans bok förenar på ett sömlöst sätt reflektion med beskrivningar av ett liv tillsammans med sina nära. Han ställer rannsakande frågor till sig själv om vad hans egna reaktioner betytt och hur han förhållit sig till sin fru, till sin son, till sin far och till ungdomens religiösa gemenskap. Det är en omskakande bok just eftersom reflektionen lyfter fram de meningsbärande detaljerna i ett liv som levts tillsammans under många år. Visserligen är detta en bok om stora perspektiv, om sorg och tacksamhet, men det är också en bok just om vardagen och hur ett uppbrott från den ser ut in i det allra mest konkreta.


Självbiografiskt lexikon (Schildts & Söderströms), av litteraturvetaren och kritikern Michel Ekman, har något gemensamt med Hagmans bok i hur det personliga blir ett avstamp för läsaren, utan att det personliga behöver kavlas ut till något allmänt, till en berättelse som med våld ska bändas upp så att läsaren på ett bekvämt sätt kan hitta kontaktytor. Boken är indelad i kapitel med teman som dyker ner i någon aspekt av Ekmans (eller hans släkts) liv. Han beskriver sina upplevelser av att som barn och ung vara sjuk och att söka kontakt hos sin mor (och däremellan några lyriska sektioner om fiske), och han tecknar självironiskt bilden av ungdomens famlanden efter ett socialt sammanhang. Han låter boken landa i den vuxne mannens försök att hitta fram till sig själv, i den kring trettioåriga mannens skilsmässa och nya relation. Faderskap beskrivs på ett lågmält och rörande sätt. Boken levandegör olika tider, vilket gör att de personliga betraktelserna alltid buktar utåt mot världen runtomkring. Det är fängslande läsning, kanske för att författaren verkar lita på att jag som läsare är intresserad av hans arbete med sig själv. Det som beskrivs är vardagen och dess skiftningar. Det är själva förståelsearbetet som driver texten framåt, och behållningen skapas också av Ekmans exakta språk som ofta innehåller både självironi och sårbarhet. Så här beskriver han sitt förhållningssätt till arbete som ung:

Visserligen var jag både allmänt folkskygg och okunnig i allt som en arbetsmarknad kan efterfråga, rädd för att exponera min inkompetens både i att tala med människor och i att göra saker. Men det var inte bara det. Jag upplevde arbetet, både i min fantasi och det faktiska jobb jag till slut fick, som ett djupt skrämmande existentiellt tillstånd där jag steg ut ur mitt liv och in i arbetet i stället. Utmärkande för det var dess totala oberäknelighet, känslan av att över alltihop ruvade ett akut katastrofhot som skulle tillintetgöra mig om det gick i uppfyllelse.

Ekman skriver också om sin släkt och sina mångkulturella rötter (i det judiska och i det ryska) som i flera fall aktivt förtigits. Han tar upp assimilationens problematik och gällande sina båda släkter på faderns och moderns sida beskriver han hur det var som om ett ”sammanhållande kitt” saknades när generationen som hade upplevt ett liv innan ankomsten till Finland inte längre fanns med. Ett melankoliskt stråk löper igenom boken när Ekman beskriver denna ofta avklippta eller glimtvisa kontakt med det förflutna – en typ av oförlösta konflikter som lever kvar som konflikter inom en själv.


Självbiografiskt skrivande finns också som ett starkt närvarande element i Margareta Willner-Rönnholms essäsamling Albertos blick: om fötter, konst och Paris (Sannsaga). De tre konstnärskap som står i centrum, Louise Bourgeois, Alberto Giacometti och Christian Boltanski, får författaren, som arbetat på museum, att på ett ledigt sätt kasta sig in i resonemang om konst, utställningar och fötter (!) – hon börjar fascineras av hur fötter framställs i konsten. Hon gör det genom att det egna livet ibland utgör en bakgrundsfond och emellanåt träder hon själv fram i texten i helfigur. När jag började läsa hade jag ingen aning om vart boken skulle ta mig. Texten är kanske lite ojämn, mångordig ibland, men det gör den också levande; att resonemangen tar sidospår i reseminnen och den egna familjehistorien gör att konsten och livet går in i varandra på ett odramatiskt och sympatiskt sätt. Framför allt sätter hon ord på konstupplevelser på ett sätt som kan beröra också den som inte är särskilt bekant med konstnären ifråga. Så här skriver hon om Giacometti, eller Alberto, som han kallas i boken:

[Även] om jag inte tror att Alberto medvetet försökte åstadkomma figurer som liknar etruskiska statyetter kan han ha eftersträvat samma typ av effekt som etruskiska och egyptiska gravskulpturer får på nutida betraktare: den där speciella känslan av existentiell ödmjukhet som kan drabba en när man står inför någonting som är både ofattbart gammalt och suveränt gjort och man plötsligt ser sig själv och de övriga museibesökarna med de dödas ögon: som lika fåfängliga och förgängliga som de en gång varit.

Jag tycker bra om hur Willner-Rönnholm skriver om upplevelsen och mötet med konst med de olika omtagningar, förväntningar och besvikelser sådana möten innebär. Slumpen spelar en stor roll. Willner-Rönnholm blir fascinerad av Giacometti när hon år 2000 köper ett postkort på resa i Bordeaux. Kortet föreställer Giacometti som arbetar med en skulptur. Hon fastnade för konstnärens ansiktsuttryck. Slumpen som omger hur vi bekantar oss med konst paras med tankar kring författarens egna livsval. I boken är slump och val inte motsatser, utan grannar i vårt pågående arbete med att förstå var vi hamnat i livet.


En annan som i högsta grad lyckas få läsaren medplockad i sina drabbningar med – i det här fallet – litteratur är kritikern och litteraturvetaren Tatjana Brandt. I boken Fängslad: om lust till litteraturen och läsningens plats i livet (Förlaget M) ingår essäer om vitt skilda teman, men gemensamt är att de lyckas få läsning att inte bara verka utan vara angelägen. Läsningen bär inte på några löften om att göra oss till bättre människor, och inte heller bör vi ställa några krav på att litteraturen ska vara ”moralisk”, men genom att läsa – och helst genom att läsa om – kan vi fördjupa och vidga vår upplevelse av vårt eget nu. Genom det gör vi oss också mindre mottagliga för samtidens bokstavstrogenhet och oförmåga att stå ut med mångtydighet, en oförmåga som paras med en manisk vilja att leva ut våra innersta drömmar.

Att raka bort tolkningen ur samhällskroppen är lika hemskt som en dröm som på riktigt blivit verklig, utan hänsyn till vad den symboliserat eller dolt. […] De fascistoida krafterna i samhället längtar efter en nostalgisk framdrömd tid när den arketypiska rollen och personen som bär upp den är ett. Den läsande människan blir ett problem i det maskineriet.

Speciellt essäerna om 1700-talsförfattaren Frances Burney (som av den gamla skolans litteraturvetenskap ansågs oläsbar) och Henry James lyckas genom Brandts yviga och egensinniga språk få fatt i den lustfyllt tänkande läsningen. Samtidigt väcker de läsarens intresse för de författarskap hon går i närkamp med. Brandt förenar genom hela boken sin noggrannhet som litteraturkritiker (hon skriver ett par intressanta essäer med utgångspunkt i två dikter av Inger Christensen och Ann Jäderlund) med sitt engagerade och modiga sätt att skriva essäistik. Det som gör det så roligt att läsa den här boken är att Brandt är en så säker, men samtidigt risktagande, skribent. För mig är detta essäistik som bäst.


Flera av årets essäböcker har resande som centralt tema. Jag nämnde redan Willner-Rönnholm, som skriver fint om Paris. En av de böcker som drabbade mig mest var Pia Ingströms Den mystiska näktergalen: judar, armenier och greker i Istanbul (Schilds & Söderströms). Med en oerhört stor sakkunskap och också ett stort och smittande engagemang dyker Ingström ner i en problematik man kanske inte skulle vänta sig att en i Finland boende författare skulle vara så intresserad av (vilket hon också får höra av förundrade människor som intervjuas i boken): minoriteter i Istanbul.

Ingström har strövat runt i staden under otaliga resor och hon beskriver hur hon gradvis har lärt sig mer om staden, och genom det, börjat ställa nya frågor. Minoriteterna i Istanbul är idag inte särskilt synliga, vilket som hon skriver, beror på allt från assmilering till aktiv utdrivningspolitik. Genom att träffa människor, gå runt i staden och läsa på gräver hon fram judarnas, armeniernas och grekernas mångskiktade och komplicerade historia och närvaro i Istanbul. Hon beskriver den politiska utveckling som lett till att minoriteterna idag är så osynliga, en utveckling som också aktivt osynliggör minoriteternas borttynande i staden. Det armeniska folkmordet erkänns fortfarande inte av den turkiska staten. Spåren av det multikulturella Istanbul sopas aktivt igen av den auktoritära regimen i Turkiet. Ingström talar med människor som själva beskriver vad det betyder att se sin kultur försvinna från offentligheten, men att ändå fortsätta att leva kvar i staden.

Jag vill berätta om den där obegripliga och vackra ihärdigheten som gör att de mest utsatta folkspillror ibland lever kvar, med starka men nästan osynliggjorda rotsystem som förbinder det förflutna med framtiden.

Boken är delvis utformad som guidebok och delvis som reportage, men formen är ändå essän. Ingström illustrerar genom sin bok hur kunskap om något gör att vi ser med en annorlunda blick. Den oinsatta turistens blick flackar, men den som kan Istanbuls historia kan lära sig urskilja lager och skikt. Ingström besöker diverse stadsdelar i denna myllrande stad. Hon tittar in i synagogor, kyrkor och caféer och henne samtal vecklar ut sidor av Istanbul under olika epoker. Hon tar oss med till ”de skenbart obetydliga byggnaderna och kanske ohjälpligt stängda portarna”.


Reser gör också journalisten Anders Mård. I sin essäsamling Vägen heter Ryssland: en resa från S:t Petersburg till Moskva (Förlaget M) tar han oss med på en bilresa längs motorvägen M10. Mård själv bor i S:t Petersburg med sin fru och sina barn. Han har levt i Ryssland i många år. Destinationen för boken är alltså Moskva, och avsikten är att se nya sidor av det stora landet på en resa som inte präglas av journalistiskt uppdrag (vilket är lite förvirrande, eftersom boken är ett journalistiskt reportage). Det är en medryckande reseskildring som samtidigt presenterar olika ryska författarskap, allt från samhällsskildraren Nikolaj Nekrasov till satirikern Michail Saltykov-Sjtjedrin. Essäerna centreras kring den ort där Mård stannar till på sin odyssé, och jag hade gärna läst ännu mera om de ryska småstäderna och det vardagliga livet där. Nu ligger betoningen ganska starkt på de kulturfigurer som på olika sätt har varit knutna till orterna, vilket i och för sig också är intressant. Ett tredje lager är Mårds egen uppgörelse med Ryssland. Hans uppgivenhet i Putin-eran präglar flera av essäerna och bildar ett mörkt stråk.


Reseskildring och kultur är det också delvis frågan om i Leif Salméns bok Det orientaliska rummet (Förlaget M). Salmén reser bland annat i Spanien och Turkiet, och genom sina intryck därifrån vill han kasta ljus på den europeiska historien och våra ofta enögda och förvrängda bilder av ”europeisk civilisation”. Salmén går till attack mot nationalistisk inskränkthet och historielöshet. Bäst fungerar essäsamlingen när han genom historiska djupdykningar kastar ljus på varför Europa idag ser ut som det gör. Ett intressant spår är de mångkulturella delarna av Spanien under medeltiden: i Toledo, och på en del andra orter, samarbetade judar, kristna och muslimer med översättningsprojekt. En av essäerna som fångar mitt intresse handlar om forskningsresanden Georg August Wallin och hans komplexa inställning till islam. Essäsamlingen lider dock av att samtidsanalyserna ibland känns lite trötta. Salmén lyfter fram viktiga missförhållanden genom att peka på EU-projektets svagheter – bristen på global solidaritet när det gäller flyktingar är ett tydligt exempel, Tysklands skeva roll ett annat. Men det är som att hans kommentarer om samtiden, i kontrast till de historiska spåren, blir alltför svepande genom stora teser och inte heller alltid tillför något nytt.

Ett liknande problem vidlåder också Jörn Donners slängiga bok Suomi Finland (Förlaget M). Donners tema är väl i någon mening #Finland100, men det är Donner själv som, inte särskilt förvånande, står i centrum. Textsnuttarna som boken består av virrar mellan reflektioner om döden, vår usla regering (Donner blir spyfärdig vid åsynen av SOS-herrarna) och den finländska upptagenheten av idrott. Ibland är det underhållande, ibland slående, men på en hel del ställen blir det riktigt tröttsamt att följa med Donners gnäll över andras enfald – det spills en hel del ord på golfande pensionärer – och samtidens allmänna förfall. Det är en slapp bok där det självironiska är välbehövliga glimtar.


Fontana media har gett ut flera essäistiska böcker i år och tre av dem fördjupar sig i vad det betyder att vara en kristen människa idag. I journalisten Sofia Torvalds Två kors och en fisk är det den egna tron som bildar navet. Hur förstår hon den, hur kommer det sig att hon blev kristen, hur förstås hon av andra? Jag kommer inte genast in i boken, men när jag väl gör det slås jag av Torvalds sätt att beskriva kristendom som en komplicerad och frågande relation till Gud, till en gemenskap och som en relation till människor som inte ser sig som kristna. Reflektionen får ett fäste i vardagen och dagens stressiga och kravfyllda tillvaro. Torvalds vågar ge rum för tvivel. Hon skriver bland annat om leda som ett hot; när vi drabbas av leda förlorar vi vårt fokus på det som är viktigt. Två kors och en fisk försöker inte göra den kristna tron säljbar. Måste man vara ordentlig och snäll för att vara kristen? Hon ifrågasätter bilder av kristna som människor ofta har – eller som hon uppfattar att de har. I en självkritisk passage beskriver hon på ett slående sätt hur hon för ett journalistiskt sammanhang kommer på sig själv med att vilja rekommendera ’intelligenta’ kristna, som om det är viktigt att det är rätt sorts kristna som får komma till tals. Sådana resonemang gör att boken hela tiden lever. Torvalds har skrivit en djupt personlig bok om sina tankar om bön, förlåtelse och kristen gemenskap.

En personlig ton finns också i Till den lilla människan intill, skriven av läraren och bloggaren Amanda Audas-Kass. Det är kanske inte på samma sätt en bok om tro som Torvalds essäer, utan texterna handlar också om familjeliv, vuxenblivande och hur vi förhåller oss till misslyckanden och svåra människor. Det är intressant att läsa författarens tankar, men jag upplever att de inte gräver lika djupt som Torvalds. Texterna blir lite allmänt hållna, och det blir lite väl många metaforer. Jag tänker: kanske tillhör jag inte målgruppen för den här boken?

Fontana media gav också ut Björn Vikströms Kärlekens mångfald. Boken har essäistiska drag, men är kanske mer ett slags diskussionsunderlag författat av Vikström i egenskap av biskop för Borgå stift. Det är en viktig bok som går igenom hur den kristna traditionen betraktar kärlekens och sexualitetens skiftningar och spänningar, och Vikström vinnlägger sig om att resonera på ett balanserat sätt om de frågor som kyrkan tvistar om just nu. Det är en utmärkt bok om man bedömer den som en fackbok. Kanske kan man säga att en essäist alltid skriver just som privatperson, som en enskild, tänkande människa – tänk nu på Montaigne – som förhåller sig till stora och små frågor. Essäistiken har en frihet och en oregerlighet i sig som passar dåligt ihop med att skriva utifrån en yrkesroll.

Mio Lindman