Nya Argus 8/2018

NYA ARGUS

Nr 8 • 2018


Publicerad på nätet 17.9.2018



KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Fyra dagblad om dagen


Sett med finländska ögon har de två största rikssvenska morgontidningarna bjudit på överraskande läsning under de senaste månaderna. I synnerhet i början av sommaren kunde man få intrycket att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet gjort upp en pakt om gemensam kampanj mot den dåvarande regeringens största parti, Socialdemokraterna (S). Några plock:

S – som ett avsnitt av ’Biggest loser’ (nyhetsrubrik, SvD 6.5)

Sverige klarar inte fyra år till med Löfven (ledarrubrik, Ivar Arpi, SvD 5.6)

Stefan Löfven saknar riktning och mål (ledarrubrik, DN 18.6)

Regeringen Löfvéns 52 sämsta ögonblick (ledarrubrik, SvD 6.9; med på listan bland annat ”erkännandet av Palestina”).*

Visst, Sverige hade riksdagsval på kommande. Men en lika öppen och ensidig anti-SDP-kampanj före ett val skulle sticka ut som underligt partisk i finländska Helsingin Sanomat eller Hufvudstadsbladet.

Mycket spaltutrymme i DN och SvD ägnades förstås också valets stora utmanare, högerpopulistiska Sverigedemokraterna (SD) – men då i allmänhet mera refererande, utan samma aggressiva ton.

Visst, (S) var regeringparti, det är en skillnad; visst, morgontidningarna är borgerliga, inte socialdemokratiska; visst, media ska granska makten. Men någon verklig substans var svår att hitta i DN:s och särskilt SvD:s envisa hackande på (S) och Löfven. Det uppstod till och med något av en antiklimax när DN i en stor ’faktagranskning’ (12.6) gick igenom (S) 110 vallöften från det förra valet. Antalet infriade löften ansågs vara 89, alltså ett rätt hyfsat resultat – åtminstone när man jämförde med hur tidningen i opinionstexter hamrat fram bilden av ett undermåligt parti i kris. DN-rubriken blev Flera tunga S-vallöften har inte genomförts.


Framför allt skulle en finländsk iakttagare anta att kontexten – ett läge där ett högerpopulistiskt parti spåddes kunna få en femtedel av rösterna och bli störst i riksdagen – skulle dämpa kritiken mot (S) i den borgerliga pressen. Om inte annat så av taktiska skäl. Att tidningarna skulle lägga sig snäppet närmare (S) än (SD), snarare än tvärtom.

Försök till förklaring:

Den ökade frekvensen i angreppen på (S) i DN och SvD sammanföll med att partiets opinionssiffror rasat. Det är lätt, och har ’nyhetsvärde’, att sparka på en loser. I synnerhet om man längtar efter orsaker att sparka.

Hypotesen får stöd i att åtminstone DN:s kritik mot (S) avtog när partiet under de sista veckorna före valet på nytt började öka sitt understöd i mätningarna (medan SD gick bakåt).

Den styrande principen för DN:s och SvD:s opinionstexter och nyhetsredigering kring (S) verkar alltså vara ren opportunism: man kunde också ana en trend att tona ner kritiken mot SD och försiktigt bereda sig på en ’finländsk’ situation med en höger-höger-ytterhöger-konstellation i regeringen.

Förklaring 2: i Sverige går det inte att tänka sig en blocköverskridande politik, något som Jörn Donner förvånade sig över i en DN-artikel (3.9): ”Jag har haft svårt att se den milsvida skillnaden mellan Carl Bildt och Göran Persson”. DN:s egen favorit, centerledaren Annie Lööf, riskerar ”svekdebatt” om hon skulle bilda regering med (S) (6.9).

Traditionellt har man brukat uppfatta SvD som mera ’högerliberal’ än DN. I nyhetsarbetet är den nyansskillnaden ofta svår att få syn på. Däremot syns den när SvD:s ledarskribenter, som Per Gudmundsson och Ivar Arpi, hamrar på tangenterna. I synnerhet Arpi testar flitigt gränsen för hur långt högerut han kan komma. I sommarens underligaste debatt, frågan ”vem är svensk?”, lanserade Arpi (28.6) ett trevåningstänkande om 1) ”etniska svenskar” att skilja från 2) medlemmar av nationen (även ”samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar”) samt 3) medborgare. Föreställningen om ”etniska svenskar” (inklusive finlandssvenskar) sköts snabbt ner av forskare, men vittnade på synlig plats om hur delar av den rikssvenska borgerligheten, precis som den finländska, sträcker ut trevare i riktning mot den folkliga högerpopulismen.


De svenska och finländska morgontidningarnas utrikesbevakning är likartad – och alltför knapphändig. Alla fyra blad har ändå korrespondenter som man ofta läser med behållning. Också den upplagemässiga flugviktaren Hbl klarar sig här förvånansvärt väl tack vare samarbetet med DN om nordiska reporterstjärnan Anna-Lena Laurén (Ryssland) plus egna USA-rösten Juri von Bonsdorff.

En skillnad mellan de fyra bladens förstasidesredigering kunde iakttas under vårens gränsprotester i Gaza, till minnet av al nakba (fördrivningen 1948 av 700 000 palestinier från sina hem)**. I maj var den israeliska arméns dödande av demonstrerande palestinier huvudnyhet (stor bild på första sidan) i DN under tre dagar i följd, i SvD två, i HS och Hbl en. SvD-paraden använde dock passivformer, ”våldet”, ”skjutits ihjäl” utan att nämna av vem. På ledarplats lade DN (16.5) och SvD (17.5) hela skulden på Hamas, medan Hbl (15.5) och HS (16.5) uttryckte försiktig kritik mot Israel och Trump.

I stort följer textinnehållet i de fyra morgontidningarna ändå samma mall. Också slarv- och språkfelen är rätt jämnt fördelade mellan bladen.


Man kunde givetvis ta in andra media i jämförelsen. En viktig orsak till att DN och SvD inte anser sig behöva upprätthålla ens ett sken av inrikespolitisk objektivitet kan vara att (S) äger ett jämnstarkt språkrör: Aftonbladet. I Finland saknas all motsvarande konkurrens i medielandskapet. HS och Hbl kan alltså driva sin sak med subtilare metoder – utrymme, val av frågeställning, fokus, vinkling – istället för att som DN och SvD gå fram med uppenbar partiskhet.

6.  9. 2018


* Tillägg på nätet: DN:s huvudledare 7.9, två dagar före valet, hade rubriken "Fem skäl att inte rösta på Stefan Löfven". Små nyansskillnader mot SvD dagen innan, "Regeringen Löfvéns 52 sämsta ögonblick", men i stort samma agenda.

** Observanta läsare kunde notera att författaren Fredrik Lång föregrep denna aktion i prosatexten ”Gaxit”, skriven 2016, publicerad i Nya Argus 1/2018 och i romanen Basim, min kära. I Långs vision vägrar den israeliska militären skjuta på obeväpnade palestinier; i verkligheten avrättade prickskyttar under mars–maj 168 demonstranter medan 17 259 skadades.