Forskningscentralen för de inhemska språken 2005 Julkalender

 

 

1.12. 1

2.12. 1

3.12. 1

4.12. 2

5.12. 2

6.12. 2

7.12. 3

8.12. 3

9.12. 3

10.12. 4

11.12. 4

12.12. 4

 

 

 

13.12. 88

14.12. 94

15.12. 99

16.12. 104

17.12. 107

18.12. 111

19.12. 117

20.12. 124

21.12. 129

22.12. 134

23.12. 139

24.12. 144

 

Julhögtiden och tiden före jul surrar av begrepp och gamla seder. Många ord använder vi utan att tänka på vad de betyder och varifrån de kommer, andra ord har fallit ur språkbruket - för att vi inte längre behöver dem. Vad är t.ex. en julsugga? Svenska språkbyrån vid Kotus (Svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken) har rotat i julbegrepp och reder ut ett per dag i sin julkalender 2005.

1.12.

GLÖGG

Glögg dricker vi nuförtiden som en juldryck, men i Ordbok över Finlands svenska folkmål finns inga belägg på att man skulle ha druckit glögg i jultider. I stället var det en dryck som bjöds åt bröllopsgäster eller åt en barnsängskvinna genast efter förlossningen. Glöggen har anor från medeltiden då den tillskrevs medicinska verkningar. Ordet glögg är en förkortad form av glödgat vin eller brännvin. Verbet glödga har den ursprungliga betydelsen ’bringa att glöda’, men innebär i detta sammanhang att ’hetta upp genom antändning’. Glöggen uppvärmdes traditionellt genom att man tände på drycken.

2.12.

HOPPA ÖVER SKAKLARNA

Ordet skakel betyder stång av trä eller metall med vilken en vagn fästs vid selen på vardera sidan om ett dragdjur. Ordet förekommer också i överförd betydelse i det idiomatiska uttrycket hoppa över skaklarna. Att hoppa över skaklarna är att lämna det invanda spåret, att göra något som avviker från den vardagliga lunken – en företeelse inte ovanlig i julfesttider. Synonymer till uttrycket är dels slå sig lös och leva om, dels vara otrogen, göra snedsprång.

Ett annat ord för skakel är bland annat fimmelstång. På 1600-talet fanns det en källarkrog med namnet Fimmelstången i Gamla stan i Stockholm. Det var på krogen Fimmelstången som den svenske poeten och tillfällighetsdiktaren Lasse Lucidor blev nedstucken till döds år 1674.

Fimmelstänger kallas allmänt ajsor i de finlandssvenska dialekterna.

3.12.

MISTEL

Misteln (Viscum album L.) är en mytomspunnen växt som på grund av sitt ovanliga klättrande växtsätt och vackra vintergröna utseende har fångat folks uppmärksamhet i långliga tider. Den har spelat en stor roll i de keltiska folkens religiösa riter och förekommer också i den nordiska mytologin där det berättas att guden Balder skall ha dödats av en mistelpil sedan allt annat tvingats avge ett löfte om att inte skada honom.

I folktron har misteln fått rent magiska egenskaper. Särskilt vid jul hängdes den upp i dörrar för att hålla häxor, troll och annat ont borta. Dess kraft var så stark att den kunde utnyttjas som slagruta och skydda mot åska. Inom folkmedicinen användes misteln bland annat för att bota epilepsi, och till och med i dag ingår mistel i ett naturläkemedel mot cancer. I Storbritannien har det sedan 1700-talet varit tradition att man vid jul får kyssa den som står under en upphängd mistelkvist.

Ordet mistel är sannolikt bildat till ett germanskt ord för gödsel och återfinns i det tyska ordet Mist (gödsel). Mistelfröna sprids nämligen genom fågelspillning.

4.12.

ADVENT

Advent lånades in i fornsvenskan av latinets adventus. Böjda former är sällsynta, men ordet är neutrum (adventet, pl. advent eller adventer). Det betyder: 1) '(Kristi) ankomst, tillkommelse', 2) 'den del av det kristna kyrkoåret som föregår julen', 3) 'söndag i advent'.

Första advent infaller mellan 27.11 och 3.12. Förr i tiden var alltför stökigt och bullrigt utomhusarbete förbjudet under adventstiden. Man skulle ta det lugnt och samla sig inför julhelgen. De flesta av våra populära adventstraditioner, som adventsstaken och adventsstjärnan, kom från Tyskland på 1900-talet. Finlands scouter tryckte sin första adventskalender 1947. Radions och tv:ns adventskalenderprogram kallas numera julkalendern.

5.12.

RUSSIN

Russin hör julen till. De förekommer i olika bakverk, i glöggen och som tilltugg till julnötterna. Förr var en russinstrut en eftertraktad godsak som också kunde hängas upp i julgranen. Russinsoppan var en läcker efterrätt året om, men särskilt bra passar den ihop med julens risgrynsgröt.

Russin är som vi vet torkade vindruvor. Denna exotiska delikatess importerades till Norden redan på medeltiden. K.F. Söderwalls fornsvenska ordbok ger belägg för ordet från och med 1340-talet.

Liksom själva företeelsen är också benämningen importerad. Svenskan har lånat ordet ur medeltida tyska, där det i sin tur är ett franskt lån. Fornfranskans rosin går tillbaka på latinets racemus ’druva, druvklase’. I modern franska betyder det motsvarande raisin ’druva’; för att precisera betydelsen kan sec ’torr’ tillfogas: raisin sec ’russin’.

Uttrycket ”plocka russinen ur kakan” använder vi ibland när vi väljer ut det bästa ur något. Till hyfsat bordsskick hör att man inte sysslar med russinplockning vid julens kaffebord.

6.12.

PRENIKA

I dag är det den dag då många får sina ordnar och andra förtjänsttecken. Sådana har ibland skämtsamt och ibland lite ringaktande kallats prenikor. Prenika i betydelsen medalj (tidigare också pepparkaka) var ett vanligt ord i finländsk 1800- och 1900-talsslang. Ursprunget är det ryska ordet пряник (prjanik) som betyder pepparkaka.

7.12.

JESUS

Född: I Betlehem på Herodes den stores tid i samband med den romerska skattskrivning som Quirinius genomförde (mellan år 4 f.Kr. och 6 e.Kr.).

Bor: I himlen.

Familj: ”Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor.”

Titlar: Frälsaren, mästaren, Guds son.

Är bra på att: Förlåta, undervisa, göra under, visa känslor, sova.

Förebild: ”Min himmelske far.”

Motto: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

8.12.

JULOTTA

Vad efterleden otta i julotta egentligen är för ett ord har kanske en och annan funderat över. Det har också dagens kalenderskribent gjort, i tidiga barnaår. Närmast till hands låg det att associera till åtta, för det var ju vid åttatiden (eller ännu tidigare) som julottan började

De här barnsliga funderingarna är naturligtvis en typisk folketymologi. Uttalet stämmer inte heller; otta uttalas ju med slutet o-ljud. Om man slår upp ordet i en etymologisk ordbok blir man genast lite klokare. Otta visar sig i själva verket vara nära släkt med natt. Det kan i sista hand kombineras med det ålderdomliga indoeuropeiska språket sanskrits aktú ’natt, mörker, stråle’. Ottan är tiden mellan den svartaste natten och den frambrytande dagen.

I den här betydelsen är ordet känt också i våra dialekter. Ordbok över Finlands svenska folkmål vittnar i många sammanhang om att finlandssvenskarna har varit ett morgonpiggt släkte. Folk steg upp i svinottan, i synnerhet på juldagsmorgonen. Från Houtskär berättas det att man innan man gav sig i väg till julottan skulle hinna med att skura golvet i gårdens storstuga. Julbrådskan är alltså inget nytt fenomen.

9.12.

ANNADAGEN

Annadagen är en bråd dag. Många sysslor ska hinnas med just denna dag: Lutfisken ska senast denna dag läggas i blöt, julljusen skall börja stöpas och julbyket och julbaket inledas. Julgrisen som garanterar färskmat till jul skall slaktas i dessa tider.

Men man kan pusta ut med ett litet gästabud, julölet skall nu nämligen vara klart för avsmakning. "Anna med sin tomma kanna dansar fjorton dagar före jul", sägs det allmänt i svenskbygderna. I Sibbo är man mer explicit: "Anna, min fru, femton dar före jul, hämt in brännvinskannan".

Väderlekstydor att lägga bakom örat: Om det regnar Annadagen, blir även julen regnig (åtminstone i Houtskär) och om Anna braskar, blir det kallt under julen, slaskar hon blir det milt (Sibbo).

10.12.

FÅLE

”Fåle” klingar idag främmande. Främst känner vi till ordet från den populära Staffansvisan. Den sjungs i många versioner men i de flesta figurerar ”Staffan stalledräng som vattnar sina fålar fem”. ”Fåle” verkar även leva kvar bland hästvänner, men mest i lite skämtsamma sammanhang.

I ordböcker markeras ordet ofta som ålderdomligt för unghäst. Fålen är en unghäst som ännu inte tagits i arbete, den är vanligtvis i åldern 1 – 3 år. Yngre hästar än så kallas föl. En fåle kan också t.ex. vara en ung åsna eller en ung kamel. I högre stil kan betydelsen vara en vuxen häst, en springare.

I våra finlandssvenska dialekter är benämningen dock mycket bättre känd; hela Svenskfinland känner till sina fålar, uttalet varierar. Också betydelsen är vidare i dialekterna. En hästunge kallas fåle från födseln tills den blir inkörd. Endast i Korsnäs, Närpes och på Åland känner man till ordet föl, för övrigt är det fåle som gäller.

Förresten angående Staffansvisan; ”bästa fålen apelgrå”, är färgen känd? Fålen som Staffan själv red på var grå, med ljusare eller mörkare äppelliknande fläckar.

11.12.

EN JUNGFRU SKÄR

I julpsalmen ”Av himmelshöjd” talas det om Jesusbarnet som ”föddes av en jungfru skär”. Samma ”jungfru skär” förekommer också i en av våra vanligaste jullekar. Men vad är skär egentligen? Och varför är just jungfrur så skära?

Vi har två adjektiv skär i svenskan. Det ena har betydelsen ’ljust röd, rosa’, det andra ’ren och oskuldsfull’. Skär i den senare betydelsen betecknas i ordböckerna som ”ålderdomligt”. Det är därför begripligt om någon vill tolka in den vanligare betydelsen ’ljusröd’ i psalmens ord. Jungfru Maria brukar onekligen ofta vara lite rosig om kinderna på naiva altartavlor och i äldre bildkonst, så tolkningen är sakligt sett inte så tokig, men ändå språkligt oriktig.

Detta skär ser till sin yttre gestalt mycket svenskt ut men är inte desto mindre ett lånord. Det återgår på det franska uttrycket couleur de chair, alltså bokstavligen ”(med) köttets färg, köttfärgad”. Förleden char- i charkuteri är historiskt sett samma ord.

Skär ’ren och oskuldsfull’ – ofta förekommande som attribut till just jungfru – är däremot av nordiskt ursprung. Ordet hör nära ihop med det skir ’späd och tunn som flor’ som vi har t.ex. i ett uttryck som ”vårens skira grönska”. Men än så är det långt till vår

12.12.

JULBISSE

En av julens mest omtalade figurer är jultomten. I Svenskfinland går han under många olika benämningar. De vanligaste och mest spridda är julbocken och julgubben. I mellersta och östra Nyland kallas jultomten allmänt för julbissen /juulbisin/ eller julgubben. Ordet julbisse /juulbisi/ förekommer enligt Ordbok över Finlands svenska folkmål i Helsinge, Sibbo, Borgå, Pernå, Mörskom och Strömfors.

I dagens värld är julbissen den person som på julaftonen klär ut sig till tomte och delar ut gåvor. I äldre tid kunde julbissen vara en människoliknande figur av halm som placerades att sitta vid julbordet eller en person som sotade sig i ansiktet och klädde sig i en avigvänd päls och sedan sprang omkring i gårdarna, bultade på dörren och kastade in anonyma julklappar på julaftonen. Efterleden -bisse, som allmänt uttalas /bisi/, är i hela östra Nyland ett vanligt ord för en äldre man, gubbe. Ordets härledning är okänd. Men ordet bisse eller bise har i betydelsen ’anförare; den förnämste; högsta hönset’ varit vanligare i äldre svenska. I äldre texter påträffas också tomtebissen, men denna variant verkar inte längre leva kvar i östra Nyland.

13.12.

LUCIA

Helgonet S:ta Lucia, som gett dagen sitt namn, var en ung italienska som led martyrdöden år 304. Namnet Lucia kommer av latinets lux ’ljus’.

Den ljusprydda lucian var från början en högreståndssed, och den omtalas första gången i slutet av 1700-talet. I mitten av 1800-talet spreds luciaseden vidare. Till Finland kom den på allvar först närmare hundra år senare.

I dag är det luciadagen, och den dagen (liksom kortformen lucia för samma dag) skrivs med liten bokstav. Också benämningen på ljusbärerskan själv skrivs med liten bokstav när det till exempel är fråga om vem som får vara skolans lucia eller när vi berättar att någon bekant har uppträtt som lucia och sjungit luciasången. Detsamma gäller när vi spekulerar över vem som blir årets lucia.

När valet väl är förrättat och respektive lucia uppträder i full skrud kan det däremot vara befogat att kalla henne Lucia, vilket då har namnfunktion. Den som i Helsingfors skrider ner för domkyrkans trappor är enligt detta Lucia. Det kan ibland kännas som en konstlad skillnad, och i tveksamma fall rekommenderar vi lucia med litet l.

14.12.

JULGRAN

Julgranen, att ta in en gran under julhelgen och pryda den, etablerades i Finland under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Seden härstammar från borgerliga miljöer i Tyskland och spreds snabbt i Skandinavien och Finland. På landsbygden runtom i Svenskfinland infördes ”juulgränen” eller ”-graanen” allmänt vid sekelskiftet 1900. I Ordbok över Finlands svenska folkmål sägs julgranen enligt uppteckningar från Houtskär ha introducerats via folkskolan; de första julgranarna på orten var små och hängdes i taket.

Julgranen innehar ofta hedersplatsen i vårt hem under julhelgen. Hur den pyntas varierar. Nuförtiden har vi ofta ljus, en stjärna i toppen, glitter, girlander, flaggor och julgransbollar. Förr var det vanligt att hänga äpplen, nötter, pepparkakor eller julgranskarameller i granen.

Själva ordet gran har långa anor i svenskan. Det förekom med formerna gran och grän redan i fornsvenskan och bägge varianterna är också spridda i våra svenska dialekter i Finland. Grän är den mer spridda formen i våra traditionella dialekter. Den förekommer i Österbotten, Åboland och östra Nyland, medan gran haft starkt fotfäste på Åland och i västra och mellersta Nyland. Som julgran används oftast en gran, men inom områden där det inte vuxit granar i naturen, såsom i den öståländska skärgården har också tallar eller andra träd kunnat fungera som julgran.

15.12.

JULLEVA

Bland de 174 sammansättningarna med förleden jul- i Ordbok över Finlands svenska folkmål hittar man många ord som vittnar om numera försvunna jultraditioner. Ett av dem är julleva, som har varit en benämning på ”finare bröd bröd som bakades till jul ss. limpa, svartbröd, vetebröd och osyrat bröd”. De festliga jullevorna var säkert en välkommen omväxling till vardagens hårda syrade rågbröd. Efterled i ordet är substantivet leva (med uttalet ”leivå”) ’bröd, brödkaka’. Jullevorna har förekommit i den åboländska skärgården.

Ordet leva är gammalt och fint; det återspeglar ett urgermanskt hlaiba-, som har avkomlingar i nutida germanska språk: t.ex. norskans leiv ’brödkaka’, tyskans Laib ’brödlimpa, rund ost’, engelskans loaf ’brödlimpa’. Ordet har lånats in också i icke-germanska språk, t.ex. ryska (chleb) och finska (leipä). Den germanska brödbeteckningen kan eventuellt återgå på latinets libum ’kaka, offerkaka’.

I de engelska julhymner som man får höra så här års förekommer Lord som benämning på den kristne guden. Detta gudsord är egentligen en sammansättning av hlāf ’bröd’ och weard ’vakt, väktare, vårdare’. Det fornengelska hlāf är, som man kan förstå, samma ord som -leva i det åboländska julleva. En cirkel sluter sig.

16.12.

FACKLA

Som festbloss vid jul och nyår använde man förr facklor. Facklorna kunde man ha med på slädfärden till julottan, eller också kunde de stickas ner i snön. Facklorna var gjorda av 2–3 m långa spjälkar av inveden i kådrik tall, som buntats ihop med vidjor och satts på stänger. Ordet fackla kommer från latinets facula som är en diminutiv av fax (’fackla’). Svenskan har lånat in ordet via tyskans fackel.

17.12.

JULSTJÄRNA

I finlandssvenska sammanhang kan ordet julstjärna ha många betydelser. Det används ofta som benämning på ett av våra mest älskade bakverk jultårtan. Finlandssvensk ordbok ger upplysning om att detta lilla bakverk av smördeg fyllt med plommonsylt är en specifikt finländsk läckerhet, som inte förekommer i Sverige. I jultider äter vi ofta också andra ”stjärnor” t.ex. pepparkakor som har formen av en stjärna. Och blomman julstjärnan, Euphorbia pulcherrima, hör till de mest populära krukväxterna i jultiden. Vi har dessutom ofta en adventsstjärna eller julstjärna av papp eller halm som lyser i fönstret. Betlehemsstjärnan, den första julstjärnan, som enligt Bibeln utmärkte platsen där Jesus föddes, är ett omtyckt motiv på julkort och den har också gett upphov till många kända julsånger.

Stjärna är ett arvord i vårt språk och förekommer i fornsvenskan med formen stiärna. Det är ett gemensamt germanskt ord som har sammanförts med såväl latinets stella som grekiskans aster. Stjärna kan dels betyda lysande himlakropp, dels ett föremål eller en figur som har stjärnform.

18.12.

BETLEHEM

Det judiska ortnamnet Betlehem förekom förr mest i julsammanhang. Numera är namnet tyvärr aktuellt året runt på grund av den pågående israelisk-palestinska konflikten.

Betlehem är ett namn med magisk klang. Det är därför inte underligt att det har inspirerat till folklig namngivning; många ställen i Finland har fått namn efter den lilla staden i Judeen. Bland de finlandssvenska ”betlehemmen” är väl hemmansnamnet Betlehem i Oravais det bäst kända, eftersom det också har tagits i bruk som efternamn. Ytterligare ett tiotal andra ställen i Österbotten heter Betlehem; ströfall finns dessutom i Åboland och Nyland. Flertalet av namnen betecknar rätt anspråkslösa företeelser: åkerlappar eller gamla torpställen.

Också andra bibliska ortnamn har inspirerat till folklig namngivning; vi har t.ex. Emmaus, Jeriko, Jerusalem, Kanaan, Kanaans land och Kapernaum också i Finland. Namn av det här slaget tycks särskilt förekomma i traditionellt låg- eller frikyrkliga trakter.

Det bibliska Betlehem är till ursprunget ett hedniskt namn, sammansatt av hebreiskans beth ’hem’ och Lachmu, namn på en västsemitisk kvinnlig gudomlighet som har dyrkats här. Jesu födelseplats är alltså egentligen gudinnan Lachmus helgedom. Religioner kommer och går.

19.12.

BJÄLLRA

”Himmelens alla ljus var tända. De tindrade och strålade. Långt borta rörde sig något svart på snön. Det kom närmare, närmare, och starkare, starkare ljöd bjällrornas glada klang.”
(Ur Lille Viggs äventyr på julafton av Viktor Rydberg.)

Nationalencyklopediens ordbok beskriver bjällran som ”ett klingande instrument som består av ett slutet metallhölje kring en kula”. Förr, när färden till julottan företogs med häst och släde, försågs hästarna med ett seldon där bjällror var fästade i rad efter varandra, en så kallad bjällerkrans. Ett tränat örat kunde på bara bjällerklangen känna igen vilket gårdsfolk som kom åkande.

Bjällror fästes också på klädesplagg, främst på narrdräkter. Från de yttersta spetsarna på den färggranna kluvna narrmössan kunde det hänga en liten silverbjällra som pinglade till för varje gång narren rörde sig. I dag är inte bara narrdräkten försedd med bjällror utan också tomtenissedräkten. Det hänger ofta en bjällra från luvan, och bjällror kantar de röda eller grå kragarna som knyts som haklappar kring halsen.

Bjällra härstammar från det fornsvenska ordet biälla. Formen bjällra är sannolikt en ombildning med utgångspunkt i verbet bjällra i de svenska dialekterna med betydelsen prata i otid, skvallra. Det tyska verbet bellen motsvaras av skälla i svenskan.

I de finlandssvenska dialekterna förekommer bjällra både som substantiv bjäldrå och som verb bjäldär eller bjäldra. Betydelsen är gläfsa, skälla; tala snabbt och högt; pladdra, skvallra; skrika och larma. Bjällrog säger man om en person som är skvalleraktig.

20.12.

JULSUGGOR

I Svenskfinland var det förr mycket viktigt att hålla juldagens helgd. Sysslorna skulle ligga nere, inte ens ladugården fick mockas ren. Alla skulle hålla sig hemma, att gå till bys kom inte på fråga: ”svinen å bånen ska hållas himma åm juldain” var ett vanligt talesätt.

Den som trotsade förbudet fick vara beredd på att mötas av både okvädinsord och handgripligheter. De vanligaste skällsorden förknippades med djurvärlden, man kunde kallas det idag lite rart klingande julgris, men även julgalt, julsugga och julsvin förekom. I Pernå mötte man dessutom julsvinet med ”uff, uff”-rop. Andra benämningar var julbisi, julbock, julsnipi, julsvipu och jultroll. Företeelsen att göra besök objuden på juldagen kallades i Ingå att julsugga.

Straffen mot detta påfund varierade, men fantasilösa kan man inte beskylla dem från att vara. I Hitis hotades man med julprakkån, som bestod i att håret sveddes och i Strömfors kunde näsan tjäras. I Pargas kunde gästen föras till svinstian medan man i Lumparland ansåg att en sittplats på sopkvasten med svinämbaret som matkärl var en lämplig påföljd.

21.12.

TOMASDAGEN

Tomasdagen går julfriden in, nu är det tid att stanna upp. Se till att kvarnarna stannas, lägg tvättbrädet åt sidan och bär spinnrockarna upp på vinden. Att få Tomas i spinnrocken kan vara mycket farligt!

Tomasmäss är trots julfriden också dagen för kommers. Julmarknaderna i Vasa, Åbo eller Lovisa försiggick med bl.a. påföljande provdrickning av julbrännvin och julöl. För Sibboborna gällde det att inte gifta sig denna dag, paret skulle i så fall få ett kort och tråkigt liv.

Denna dag borde också julstängerna resas på gårdsplanen för att markera julens ingångsdag. Själv pustar jag ut och nöjer mig med att ställa fram mitt Tomaskors, ett utsirat kors av träspån, som nutida åboländska hemslöjdare tillverkat för att jag ska kunna föra vidare åtminstone någonting av de gamla jultraditionerna.

22.12.

DOPPAREDAGEN

I dag är det dan före dan före dopparedan. Dopparedagen är alltså en benämning för julaftonen. Namnet har uppkommit av att man på julaftonsdagen ofta åt ”dopp i grytan”, dvs. bröd som doppades i det varma skinkspadet i grytan på spisen. Seden med att doppa i grytan tros gå tillbaka till medeltiden, då julfastan varade till julaftons kväll – genom att doppa i grytan fick man åtminstone känna smaken av skinkan lite i förväg. Att mjuka upp bröd i vätska var dock ingen speciell julsed, utan den metoden var man tvungen att ta till ofta för att mjuka upp det hårda brödet.

I dialekterna i Svenskfinland förekommer ordet i formen doppandag och doppardag. Ordet har på vissa områden fått en utvidgad betydelse: i Sibbo är ordet upptecknat som benämning för den 23 december, i Pernå för ”en av de dagar efter julen då man åt fläsksvålen från julskinkan och fick doppa potatisen i skinkspadet” och i Korsholm som en benämning för tredje dag jul när man fick kaffe och dopp på besök hos släkt och vänner.

Ordet används i dag oftast i nedräkning inför julen; man talar om dan före dopparedan och dan före dan före dopparedan osv.

23.12.

EVANGELIUM

"Av himlens höjd jag kommen är, gott budskap jag till eder bär" heter det i en av våra kändaste julpsalmer. Det tyska originalet är författat av Martin Luther 1535. Psalmen översattes till svenska ca 1600 och har sedan dess bearbetats i olika omgångar. Början av psalmen bygger på några verser i Nya testamentet (Luk. 2: 9–14), där det är en ängel som talar. Ängelns "goda budskap" är ett evangelium, julevangeliet.

I själva verket hör orden ängel och evangelium nära samman. En ängel (grek. ángelos) är bokstavligen en budbärare (jfr gårdagens text). Om man utvidgar ordet med det grekiska prefixet eu eller (framför vokal) ev ’god’ blir resultatet evángelos "god budbärare" dvs. ’budbärare som bringar ett gott budskap’. Evangelion är ett ’gott budskap’ – precis som i psalmen. (Jfr samma betydelse hos prefixet i ord som eutanasi ordagrant "god död", eufemism "gott ord", eufoni "välljud".)

Vad är mest eufoniskt, 1800-talsversionen "Det eder bör grant akta på", "Det bören I grant akta på" (1943) eller "Det bör ni noggrant akta på" (1986)?

24.12.

JULKLAPPSRIM

Att skriva julklappsrim eller -verser på julklapparna är en tradition som är äldre än vi kanske tror. Redan på 1600-talet skrev man i Sverige verser på de gåvor man gav till varandra (gåvan lämnades tillsammans med versen hos mottagaren sedan givaren klappat på dörren, därav ordet ”julklapp”). Ursprunget till dessa rim finns hos de verser som skrevs till nyårsgåvorna i det gamla Rom. Under 1800-talet flödade julklappsverserna även ur skaldernas pennor; Erik Gustaf Geijer skapade den klassiska julversen till ett par hängslen:

Denna gåvas syftning
Är en högre lyftning

Julrimmen är ett sällskapsnöje till glädje både för den som ger och den som får. Svenskarna säger sig skriva julklappsrim i betydligt större utsträckning än vi finlandssvenskar; över 40 % av svenskarna skriver rim på sina klappar. För somliga är rimmen en skämtsam och dunkel innehållsdeklaration till gåvan, andra gör dem till en gåta. Gissa vad klapparna med dessa rim innehåller: (bok och yxa)

Min julklapp har en titel
och många små kapitel

Swing it Kalle och ta i,
varmt i huset ska det bli