Sinfonietta per archi, op.27 (1994-95)

I. Concerto grosso (Allegro con fuoco)
II. Canto (Lento espressivo)
III. Scherzo (Allegretto vivace)
IV. Finale ["mit Schostakovitsch und Nielsen - Bartok ist auch dabei"] (Allegro vivace)

Tillägnad min dotter Ingrid. (bilden)

Speltid: 19'30"

Rekommenderad minimibesättning: 66432

Material: Tonsättaren (e-post: vidje@kolumbus.fi)

Framföranden:

U 23.03.1996 Mellersta Österbotterns Kammarorkester, dir. Juha Kangas
Jakobstads kyrka

II 12.12.1996 Uleåborgs stadsorkester, dir. Arvo Volmer
Madetoja-salen, Uleåborg


Verkkommentar (ur programbladet till U):

Under våren 1994 var jag sysselsatt med en komposition "Am Scheideweg" ("Vid vägskälet") för blåskvintett. Redan under arbetets gång insåg jag att det scherzoparti kvintetten huvudsakligen består av, egentligen lämpade sig mycket bättre för en större ensemble, närmast stråkorkester. Tanken på att skriva något som förhoppningsvis skulle kunna komma att intressera Mellersta österbottens Kammarorkester och dess dirigent Juha Kangas hade också då en längre tid föresvävat mig. Under sommaren 1994 transkriberade jag blåskvintettscherzot för stråkorkester samtidigt som jag började utarbeta en inledande sats till en komposition jag föreställde mig i slutändan bli en stråksymfoni. Senare under hösten tillkom den sista satsen och under vintern 1995 den andra. I det skedet var jag redan medveten om att jag inte skrivit någon symfoni i egentlig mening, eftersom den tematiska och motiviska utvecklingen av det musikaliska grundmaterialet motsvarade inte mina kriterier för ett symfoniskt tänkande. Därför kom jag att stanna för namnet 'sinfonietta', vilket närmast motsvarar en 'liten symfoni'. (Jag undvek också medvetet beteckningen 'svit' eftersom jag inte ville unna musiker nöjet att förlänga det ena skaftet på v:et och tillfoga ett k-streck.)
Även om den musikaliska gemenskapen med "Am Scheideweg" inte symboliskt bör överbetonas, tillkom sinfoniettan ändå i ett brytningsskede i mitt liv. Min dotter föddes juldagen 1994 och kompositionen präglas onekligen av både ångest inför det förestående faderskapet och av en djup tacksamhet inför det nya livet. Det var helt naturligt att sinfoniettan skulle tillägnas henne.

Den första satsen bygger på concerto grosso-principen, dvs med en solistisk grupp i dialog med den övriga orkestern. Formmässigt är musiken fritt gestaltad men lånar drag både från traditionell sonatform och dess avart inom solokonsertformen. Musiken är till karaktären aggressiv och påträngande.
Den andra satsen är byggd enligt traditionell ABA-form (s.k. liedform) med åtföljande coda. Det eruptiva mellanavsnittet omgärdas av väna kantabla melodiska avsnitt.
Scherzosatsen bygger på traditionell scherzoform, dock utan trioavsnitt. Musiken är som i den första satsen aggressiv och påträngande.
Den fjärde och sista satsen är ånyo fritt gestaltad, men lånar vissa formprinciper från rondoform (ABACABA) trots att de obligatoriska omtagningarna av A-delen saknas. Mellersta avsnittet har en förnimbar genomföringskaraktär där även material från första och tredje satsen inlånats. Satsen avslutas f.ö. på samma sätt som den första. Musiken är skenbart lättsinnig till en början, men förändras snabbt i en mera inåtvänd riktning.