Sinfonietta per archi, op.27 (1994-95)

Tillägnad min dotter Ingrid. (bilden)
Speltid: 19'30"
Rekommenderad minimibesättning: 66432
Material: Tonsättaren (e-post: vidje@kolumbus.fi)
Framföranden:
U 23.03.1996 Mellersta Österbotterns Kammarorkester, dir. Juha Kangas
Jakobstads kyrka
II 12.12.1996 Uleåborgs stadsorkester, dir. Arvo Volmer
Madetoja-salen, Uleåborg
Verkkommentar (ur programbladet till U):
Under våren 1994 var jag sysselsatt med en komposition "Am Scheideweg" ("Vid
vägskälet") för blåskvintett. Redan under arbetets gång insåg
jag att det scherzoparti kvintetten huvudsakligen består av, egentligen lämpade sig mycket
bättre för en större ensemble, närmast stråkorkester. Tanken på att
skriva något som förhoppningsvis skulle kunna komma att intressera Mellersta
österbottens Kammarorkester och dess dirigent Juha Kangas hade också då en
längre tid föresvävat mig. Under sommaren 1994 transkriberade jag
blåskvintettscherzot för stråkorkester samtidigt som jag började utarbeta en
inledande sats till en komposition jag föreställde mig i slutändan bli en
stråksymfoni. Senare under hösten tillkom den sista satsen och under vintern 1995 den andra. I
det skedet var jag redan medveten om att jag inte skrivit någon symfoni i egentlig mening, eftersom
den tematiska och motiviska utvecklingen av det musikaliska grundmaterialet motsvarade inte mina kriterier
för ett symfoniskt tänkande. Därför kom jag att stanna för namnet
'sinfonietta', vilket närmast motsvarar en 'liten symfoni'. (Jag undvek också medvetet
beteckningen 'svit' eftersom jag inte ville unna musiker nöjet att förlänga det ena skaftet
på v:et och tillfoga ett k-streck.)
Även om den musikaliska gemenskapen med "Am Scheideweg" inte symboliskt
bör överbetonas, tillkom sinfoniettan ändå i ett brytningsskede i mitt liv. Min
dotter föddes juldagen 1994 och kompositionen präglas onekligen av både ångest
inför det förestående faderskapet och av en djup tacksamhet inför det nya livet.
Det var helt naturligt att sinfoniettan skulle tillägnas henne.
Den första satsen bygger på concerto grosso-principen, dvs med en solistisk grupp i dialog
med den övriga orkestern. Formmässigt är musiken fritt gestaltad men lånar drag
både från traditionell sonatform och dess avart inom solokonsertformen. Musiken är till
karaktären aggressiv och påträngande.
Den andra satsen är byggd enligt traditionell ABA-form (s.k. liedform) med åtföljande
coda. Det eruptiva mellanavsnittet omgärdas av väna kantabla melodiska avsnitt.
Scherzosatsen bygger på traditionell scherzoform, dock utan trioavsnitt. Musiken är som i
den första satsen aggressiv och påträngande.
Den fjärde och sista satsen är ånyo fritt gestaltad, men lånar vissa formprinciper
från rondoform (ABACABA) trots att de obligatoriska omtagningarna av A-delen saknas. Mellersta
avsnittet har en förnimbar genomföringskaraktär där även material
från första och tredje satsen inlånats. Satsen avslutas f.ö. på samma
sätt som den första. Musiken är skenbart lättsinnig till en början, men
förändras snabbt i en mera inåtvänd riktning.