Konsert för tuba och orkester (1996-98)

(Takt 491)

Speltid: 23'

Orkesterbesättning: 2[picc]22[bass cl]2[dbn, ad lib.] 4230 12 [11] 1 cel strings
(Även version för tuba och kammarorkester: 2[picc]12[bass cl]1 2110 11 pno [arpa ad lib. cel ad lib.] strings)

Material: Informationscentralen för Finlands musik, Helsingfors

Framföranden:

U 4.12.1999 sol. Harri Lidsle, Lahtis kammarmusiksällskap och Päijänne-Tavastland konservatoriums stråkorkester, dir. Esa Heikkilä
Tempelplatsens kyrka, Helsingfors
(version för tuba och kammarorkester)

II 27.12.1999 YLE:n Ykkönen. Radioutsändning av I.

III (U) 5.5.2000 sol. Harri Lidsle, Uleåbors stadsorkester, dir. Esa Heikkilä
Madetojasalen, Uleåborg
(ursprunglig version)

Verkkommentar (ur programbladet till U 4.12.1999):

Orsaken till att jag överhuvudtaget kom mig för att skriva en tubakonsert är inte i dethär sammanhanget särskilt relevant att gå in på. Den förhållandevis långa tillkomstprocessen kom dock att betyda mycket för min mognad som tonsättare, framför allt genom att jag vågade trotsa en hel rad kompositionstekniska problem jag tidigare inte vågat angripa och till min egen förvåning också lösa dem på ett för mig alldeles tillfredsställande sätt. Aldrig tidigare har jag heller upplevt den känsla Einojuhani Rautavaara brukar beskriva, att tonsättaren i egenskap av barnmorska' endast hjälper fram en komposition som i själva verket hela tiden funnits. Jag upplevde tydligt att kompositionen avancerade i en egen riktning betydligt starkare än jag själv kunde styra den.
Konsertens två satser spelas attacca, alltså utan paus emellan, och bildar en enda lång linje från början till slut. Den andra inåtvända och meditativa satsen ger föga möjligheter för solisten att briljera med undantag av det kadensartade avsnittet i slutet av satsen. I den första satsen däremot är solisten nästan hela tiden i förgrunden och driver det musikaliska och dramaturgiska händelseförloppet framåt. Förebilden till konsertens formlösning är utommusikalisk och jag skulle förta mycket av spänningen genom att avslöja den.

Att som tonsättare få privilegiet att samarbeta med en musiker som Harri Lidsle, sätter naturligtvis sina spår i det slutliga resultatet. Vid utformandet av solostämman har jag inte p.g.a. tekniska orsaker behövt nöja mig med enklare, musikaliskt otillfredsställande lösningar utan kunnat tillåta det musikaliska skeendet att växa fram s.a.s. av sig självt.
Den version av tubakonserten som framförs vid kvällens konsert är en kompromissversion som tillkommit med tanke på de orkesterar vilka inte kan tillhandahålla de resurser som krävs för ett framförande av orginalversionen. Det är främst bleck- och slagverkssektionen som nerbantats.